Vi måste prata om Kevin – läslogg

vi måste prata om kevinOj, tänker jag en bra bit in i läsningen. Ännu är jag inte riktigt säker på exakt vad det ska betyda, men än så länge betyder det att boken är intressant och läsvärd.
31 mars, efter 120 sidor Oj! Att ångra ett barn. Det får man inte göra i verkligheten. Jag blir inte klok på personporträtten. Karaktärerna är så extrema – hur gör de för att mötas på mitten? Det måste ju finnas möten, de måste reagera mot varandra. Annars finns ingen spänning, ingen konflikt. Visst finns det så klart en poäng i att karaktärernas distans till varandra. Men det måste vara trovärdigt.
2 april, efter 186 sidor Gör hon det inte lite väl lätt för sig när hon beskriver Kevin som, kanske inte ond men, hård och kall från födseln? Det är en för enkel förklaring på något som är svårt att förklara. Eller i alla fall svårt att förstå. Kanske är det hennes sätt att säga att vilka som blir mördare är ödesbestämt, att vi runtomkring inte kan stoppa eller förändra. Kanske är det tänkt att vara en tröst. Vissa passager är en aning plågsamma att läsa. Jag hoppas att författaren inte tänker göra saker mycket värre. Eftersom jag har så mycket sympati för Eva så vill jag inte att hon ska få det värre.
Några dagar senare, när boken är utläst Jag kan ju inte skriva om handlingen. Spoilers är aldrig roliga. Jag får komma med någon allmän reflektion/rekommendation istället. Anledningen till att jag ville läsa ”Vi måste prata om Kevin” är att jag någonstans i tonårsdelen av mitt hjärta blev djupt förolämpad när Marilyn Manson beskylldes för att ha inspirerat tonårskillarna som utförde skolmassakern i Columbine. Min förhoppning var att få upprättelse, att hitta andra orsaker. Det är kanske lite väl mycket att begära av en bok, men en anledning till att läsa är att försöka förstå världen, så jag körde på ändå. Men jag tror inte att jag fick några svar. Förmodligen för att det finns för många. Kevin föds arg, svår och avig. Han är som en kil mellan sina föräldrar. Hans mamma Eva ser hans mörka sida, men pappan, Franklin, ser sin son genom ett femtiotalsaktigt-”Sure dad!”-skimmer. Romanen utgörs av de brev som Eva skriver till Franklin. Det är hennes sätt att få tala till punkt.

I en intervju på bokhora läser jag att Lionel Shriver, som skrivit boken, avskyr Joyce Carol Oates prosa. Så till en början är jag lite avig till henne och funderar på att ”avslöja” Shriver. Men eftersom jag läser både Oates och Shriver på svenska ger jag snabbt upp och kliver in i berättelsen om Eva och Kevin. Nu har jag glömt vad som skiljer tema och motiv åt, men det är inte ofta jag läser om föräldraskapets baksidor, USA vs. Europa, om kvinnor som alltid drar den tyngsta bördan, om ondska, om skörheten i äktenskap, och egoism, förnekelse och avsky i en och samma bok. Efter läsningen är man utmattad. För det är stundtals jobbigt att läsa. Att jag såg en pjäs om Medea – där en kvinna slutligen står som ensam förlorare – i samma veva förstärkte bokens intryck. Men den hade fastnat ändå.

Comments
2 Responses to “Vi måste prata om Kevin – läslogg”
  1. Stråhatt skriver:

    Jag läste den här boken för något år sedan och när jag tänker tillbaka på hur jag uppfattade boken känns det som om jag inte vill minnas. Det var något otäckt, ensidigt eller en mors försvarstal över att just hennes son blev som han blev. Det är också med motstridiga känslor för visst vill man kanske ha en förklaring som förälder att det blev som det blev, men jag kan inte sätta mig in i hur en förälder kan beskriva sitt barn som om att han föddes ond och kall. Det känns verklighetsfrämmande och jag fick när jag läste boken en känsla av att hon inte berättade hela sanningen. Om det finns någon sanning, skum bok i varje fall.

  2. Monica skriver:

    Det som jag fann mest intressant med boken är just att den ställer frågor som man inte vill svara på, tex. om man får ogilla ett eget barn. Jag håller med om att boken stundtals var otäck, men mer på ett psykologiskt plan än ”bildmässigt” (ursäkta, jag har tappat alla litteraturvetenskapliga termer). Och att boken vill stanna kvar efteråt, det visar kanske hur bra eller viktigt den är.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: