Att bli tillskriven förmåga

Jag läser ett inlägg hos Anne-Marie Körling om utmaningar och tilltron till förmågan.  Anne-Marie fick själv en utmaning och hon svarade 

”genast och spontant JA! Då man visas tilltro till förmågan så är utmaningen så lätt att ta. Jag tog den helt spontant. Kanske just därför att jag tillskrevs förmågan. Så tänker jag om mina elever också. Jag måste visa att jag tilltror dem förmågor de själva inte riktigt har en aning om. Om jag ställföreträder ett hopp om eleven så är eleven i en trygg pedagogisk miljö som kan kallas LÄRANDE!”

Ja, så är det – så tänker också jag. Att visa tilltro till elevens förmåga ger deras förmåga en chans. 

Men … 

hur gör man om eleven trots tilltro, uppmuntran och stöd ändå inte kan, förmår, vågar anta utmaningen? Hur når man fram när elevens självförtroende är i botten och blockerar  tilltron till den egna förmågan?

Mina egna nyvunna erfarenheter av tillkortakommanden har gett mig en större förståelse för hur oerhört brant uppförsbacken kan vara, när man fått för sig att man inte kan. Jag har till exempel mycket större förståelse för min gymnasie-sons oskrivna uppsatser och ett större tålamod med att han inte tar itu med det, utan bara flyr undan. Men den insikten har inte gett mig redskapen för hur jag ska inspirera honom att göra

Hur gör man det? Jag tillskriver honom förmågan (du vet att du kan, du är ju duktig på det här, det vet du!). Jag stöttar och försöker hjälpa honom tänka fram det han har oformulerat. Jag pratar disposition och annat. Men det kan jag göra först när han satt sig framför datorn och är inställd på att göra. Och att få honom på plats, redo för att börja/fortsätta/avsluta – det är svårt. Det måste komma inifrån, min tilltro till honom räcker inte alltid när han själv inte känner tilltro till sig själv. 

Jag vet, för jag är ju i precis samma situation själv. Det krävs nog ett visst mått av självförtroende för att anta vissa utmaningar. Det krävs ett visst mått av egentilltro för att ens höra den andres tilltro, och våga tro på den. 

Men det är fortfarande, som Anne-Marie säger, tilltron som är det viktiga. Ibland tar det kanske bara längre tid. Men det mesta brukar lösa sig om man ger det tid. 

Frågan är hur mycket tid skolan oftast ger elever? Alldeles för mycket, skulle nog någon invända. Inlämningsuppgifter kan ju släpa efter hur länge som helst. Men stöd, då? Eller tilltro? Verktygen för att göra? 

Om det skulle vara så att det mesta av elevers svårigheter handlar om brist på självförtroende, vilket det ju säkert skulle kunna vara, då är det väldigt viktigt att lärare är mästare på ”empowerment”. Finns det någon lärare som lärt sig hur man gör i sin utbildning, eller är det något lärare förväntas besitta i sin personlighet, detta att inympa tilltro? Jag har läst en hel del om empowerment, men aldrig något om hur man gör. När jag lyckats få någon elev att sätta tilltro till sin egen förmåga så har det varit i kraft av mig själv (eller kanske graden av mottaglighet hos eleven). Ett själv som inte alltid är så kraftfullt. Och därför inte alltid lyckats. 

Ungdomstidningen Glöd skriver om hur man kan förbättra sitt självförtroende.  

”DET VIKTIGASTE när du jobbar för att få bättre självförtroende är dina egna tankar. DU FÅR INTE börja tänka negativa tankar om dig själv! Inte ens om det går riktigt dåligt för dig ibland. Försök i stället att tänka att du lär dig något av situationen.”

Några poäng i KBT kanske vore en bra sak att ha med sig, för att kunna stödja på ett bra sätt? Det jobbiga med det är att det känns som att man då mer  förlägger problemet helt hos den som har det (du kan, om du bara inte tänker så fel, så negativt). 

Tilltro tillsammans med omtanke och envishet och tid, är väl vad jag kommit fram till medan jag skriver det som krävs, det man har att ge. Och det är ju inte så illa.

Hur tänker ni? Hur gör ni?

Comments
6 Responses to “Att bli tillskriven förmåga”
  1. annemarie skriver:

    Hej Janis, jag tror inte på beröm i form av du är duktig-jag tror på absolut närvaro, tid och att se rätt. Visa intresse. Jag skräms då ungar upp i åldrarna försvagas och misstror sin förmåga. Det är ett ständigt arbete att skapa förväntningar på. Jag kan skriva oändligt mycket om det här. Man måste ge, ge, ge, ge, och bättre att ge av det man kan, NÄRVARA… och skapa överskådlighet. Vuxna är ställföreträdande hopp… och den rollen är ofantligt krävande och måste vara en aktivitet som lärarens alltid utvecklar och förfinar. A-M

  2. Janis skriver:

    Närvaro, tid, se rätt , visa intresse, ge, närvara, skapa överskådlighet – jag tar till mig orden, och funderar. Inser att det är ett förhållningssätt det handlar om mer än om ”metod” – det är bra så! Tack! /Janis

  3. christermagister skriver:

    Jag har inte så mycket att tillägga…det ÄR svårt…och det handlar nog som du skriver främst om ett förhållningssätt.

    I fallet med att producera ett skriftligt (eller muntligt/dramauppspelat/videofilmat…) arbete av något slag tror jag mycket på äkta nyfikenhet från läraren, eller andra i elevens omgivning. Jag lyckades t ex ”få igång” en elev först när det visade sig att vi hade ungefär samma musiksmak, men att han gillade band och hade kunskap om dem (och ett intresse av att ta reda på mer) som inte jag hade. ”Wow, det låter som ett riktigt bra band! Kan du inte skriva ner lite om dem och bifoga några av deras bästa låtar så att jag får höra?” (Vi jobbade med dator)

    Att sitta och producera svar och sammanställa information som man vet att läraren redan har är inte speciellt inspirerande; därför är det bra mycket svårare inom matematiken t ex.

  4. christermagister skriver:

    P.S. Det kanske är svårare med yngre barn också… Det är ju svårt att få dem att tro att man inte redan vet allt de jobbar med… Men det här med att känna att man har en lärare som alltid har alla svar och all kunskap är knäckande… Jag brukar faktiskt låtsas att jag inte kan vissa saker (stava är inget jag alltid behöver låtsas med…) eller i alla fall säga ”hmmm, det här var besvärligt” och verkligen visa att jag kämpar med svaren på elevernas frågor. Vissa lärare kör ju med ”det här är lätt”-taktiken, men det får ofta effekten att eleverna känner sig dumma som har frågat.

  5. Monica skriver:

    En till konkret sak man kan göra är att bryta ner det stora svåra i mindre bitar, eller att man gör det överskådligt med hjälp av en lista där saker och ting bockas av efterhand.
    Sen tror jag att distans kan vara lika viktigt som närhet. Vissa blir blockerade då de uppfattar ens pepp och tro som tjat.
    /Monica

  6. Janis skriver:

    Tack Christermagister, tack Monica!

    Det här är precis vad som är det bästa med att blogga! Kloka kommentarer som man lär sig av!

    Utgå ifrån elevernas intressen, det är ju det bästa! Meningsfullhet, den subjektiva relevansen, motivationen! Oförmågan att göra hör ju ofta ihop med att uppgiften upplevs som totalt meningslös.

    Och ni båda är inne på samma sak, tänker jag, när Christer talar om att inte ”veta allt” och Monica om distans i frånvaron av pepp/tjat. Det handlar om respekt för eleven, att inte torna upp som en lärare på sin höga häst, utan vara med på samma plan där eleven är. (Det här blev VÄLDIGT luddigt formulerat, jag hoppas vad jag menar går fram! 🙂
    /Janis

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: