En diffus gråzon höljd i dimma

85844342_86286a3f90
Vi lärarstudenter törstar efter att få ”vara ute på fältet”, ”ta del av verkligheten” och allt sånt. Det är därför jag extrajobbar som vikarie. För att uppleva en del av den här ”verkligheten”. Ibland är det som om skolan är bortkopplad från alla andra verkligheter, ibland är det som om alla andra verklighteter är värda mindre än skolans. Varje gång jag vickar tänker jag: bli en svamp och sug upp ALLT. För det här är så nära ”verkligheten” du kan komma just nu.

En vikaries yrkesroll är något diffus. Man vet vad man inte är, men inte vad man är. Fördelen med det är att ingen annan vet det heller. Men det är också nackdelen. Ibland har jag ett tydligt kunskapsuppdrag som innebär att eleverna ska lära sig saker. Ibland har jag ett tydligt förvaringsuppdrag som går ut på att hålla kvar dem i klassrummet så att de inte sitter och hänger i ljushallen eller tjuvröker och därmed riskerar att stanna i växten. Det är ibland svettigt. Det händer att eleverna frågar om de inte kan få gå istället, de gör ju ändå ingenting och de lovar att inte skvallra. Mitt hjärta skriker ”Ja!”, men uppdraget säger nej och då blir det nej.

Det finns enstaka tillfällen då läraren säger: Gör vad du vill. Och då blir det så roligt och så svårt. För då är kunskapsuppdraget mitt. Jag tar ansvar för material och de didaktiska frågorna, testar overhead-apparaten och repeterar vad jag ska säga. Det är nästan som att jag har ett riktigt jobb.

Men jag är fortfarande vikarie. Ingen förväntar sig något av mig. Inte ens när jag undervisar i något jag kan. Det gör ju att jag inte upplever den verklighet jag vill uppleva, utan en annan. Den som vikarie. Den verklighet man gör anspråk på att delta måste passa ihop med min roll. Som ”x” blir det svårt att göra anspråk på att vara ”y”.

En strategi kan ju förstås vara att gilla läget och försöka göra otydligheten i uppdraget till något positivt. Jag är vuxen men inte lärare. Vi kan jobba, men behöver inte ge max. Vi kan ha det trevligt, men behöver inte komma ihåg varandras namn. Det går bra det också.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: