Viljornas kamp

Någon gång före jul satt vi, några C-uppsatsskrivande studenter, och åt lunch tillsammans och beklagade oss över hur jobbigt allt var. Inte minst jag, men jag invände i alla fall att det ju fanns andra saker som var jobbiga på riktigt, och att det var lite patetiskt att klaga som vi gjorde. Då sa en av de andra att det som är extra jobbigt med att studera är att det alltid är upp till en själv. Upp till en själv att göra. Händer det jobbiga saker i livet i övrigt har man oftast inget val – man måste bara ta itu med det. Jag förstod inte riktigt, men nu undrar jag om det inte låg ett visst mått av sanning i det hon sa. 

picasso-girl-before-mirrorHon menade att det är valfriheten som är det jobbiga. Vi måste hela tiden göra, vi måste hela tiden kämpa emot att skjuta upp, strunta i, vi måste själva bossa oss. Det är upp till oss själva att läsa, plugga in, skriva, lämna in i tid, tentera. Varje gång sätta igång oss själva och peppa oss själva till att fortsätta. När det gällde den jobbiga C-uppsatsen som vi beklagade oss över så fanns ju faktiskt alternativet att bara ge upp, skjuta det på framtiden eller aldrig göra. Ett dåligt alternativ, men ända valbart. 

Förstår ni resonemanget? Det är knappt jag gör det själv – men samtidigt finns det något där … 

Jag har sagt ända sedan i höstas att nu är jag verkligen less  på att studera. Inte så konstigt efter 4 år att man vill komma tillbaka till det mer normala; fasta tider och fast inkomst. På riktigt i stället för teorier. Verkstad mer än snack. Men studielivet har samtidigt helt klart sina fördelar – friheten att själv disponera sin tid, inte minst. Förutom allt intressant man läser, lär sig och diskuterar, förstås. 

Så vad som gjort mig trött på studielivet är kanske just precis det lunchkamraten sa: att det är man själv som ska vara drivkraften hela tiden. Jag är nog helt enkelt urtrött på att motivera mig själv, att disciplinera mig själv, att strukturera mina studier själv. 

Jag vill ha en schemalagd arbetstid, någon överordnad som kräver min närvaro och mitt deltagande  –  jag vill inte vara min egen boss längre. 

I dag har jag ingen ork till någonting.  Jag försöker få mig på bättre tankar, men det enda jag tänker är: ”vill inte”.

I morgon bitti måste jag förstås ta fram min inre boss igen. ”Vill inte” går an att tänka en dag, men inte fler. Helst ska det inte vara den boss som bara nöjer sig med “good enough”, jag behöver faktiskt några veckors sällskap av min inre slavdrivare.

Annonser
Comments
2 Responses to “Viljornas kamp”
  1. Ex-magistra skriver:

    Jo, tänk då er en vilsen tonåring, illa stöttad hemifrån, fullt upp med att klara tillvarons praktiska ting, och så av dagens ”mode-pedagogik” nästan helt övergiven och utlämnad. Ett svek !
    En härlig lärare, som från katedern med fast hand strukturerar lektioner och lärande är ju ( och har alltid varit) alldeles extra viktig för dessa elever. Vad händer nu i stället? ‘Forska’, söka kunskap på egen hand, sitta och matte-pula ensam i ngt hörn osv.
    Så fatalt orättvist! De lyckligt lottade kidsen däremot har ‘inbyggda’ mamma/pappa bossar till stöd…

  2. metabolism skriver:

    Jag var så uppfylld av att tycka synd om mig själv, så jag missade att se att detta var ytterligare en kunskap utifrån egna erfarenheter av skola och studier som jag kan ”tillämpa” på kommande elever – tack för att du såg det!

    (Förresten tror jag att jag kommer att få äta upp mina ord, när jag väl har en anställning och längtar tillbaka till det fria studielivet – men det är en annan sak. )

    /Janis

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: