Smarta kvinnor inverkar menligt på svaga pojkar (?)

Hos Mats på Tysta tankar kan man läsa om Economistas rapport (länk till rapporten) ”om hur selektionen in i läraryrket ändrats över tiden och vilka konsekvenser detta har för elevernas skolresultat”.

Jag har ännu inte läst rapporten (och är heller inte säker på att jag vill göra det …) men den handlar bland annat om att ”olika begåvningar och förmågor är väsentligt lägre bland dagens nyblivna ämneslärare på högstadiet än de var bland dem som sökte sig till yrket för 15-20 år sedan”. Vissa lärare i lärarkåren, och samtliga lärarstudenter är alltså dummare nu än förr. Och det är ju inget nytt, det har vi ju hört förut  – men glädjande för lärarstudenter som påbörjat sida studier efter år 2000 är att de inte är inräknade. Som om det spelar någon roll. (För detta faktum betyder inget för den nya lärarutbildningens utredare Sigbrit Franke, vilket ni kan läsa i länken till Mats tredje inlägg enligt nedan. Dessutom är ju skadan redan skedd, det spelar ingen roll vilka årskullar som pekas ut, hela lärarkåren och läraryrket får bära konsekvenserna av all svartmålning).
Helt nytt, förbluffande och mycket provocerande för mig är påståendet av höga betyg bland kvinnliga lärare har en visserligen liten — men statistiskt signifikant — negativ påverkan på pojkars provresultat. Manliga lärare med höga betyg får däremot alla typer av elever att prestera bättre.

Läs Mats inlägg här, här och här.

Även om Mats ifrågasätter rapportens resultat och dessutom gör det på ett mycket bra sätt, så funderar han i sitt första inlägg om vad kvinnliga lärares oförmåga att stimulera svaga pojkar skulle kunna bero på: Kanske kan det finnas något i glappet mellan kulturerna “duktig flicka” och “ansvarslös rebell” som komplicerar relationen mellan högpresterande kvinnliga lärare och svaga pojkar?

Jag uppskattar alltid att Mats vrider och vänder på saker, och än mer uppskattar jag att man ställer svåra, kanske obekväma, frågor. Men nu blir jag provocerad, det måste jag medge. Skulle det finnas större glapp mellan ”duktiga flickor”-lärare och svaga pojkelever än, ja, glapp mellan manliga medelmåttigt kognitiva,  oengagerade lärare och svaga pojkar? Till exempel. Är inte det att generalisera? Lika mycket som Metta Fjelkner gör när hon svarar på frågan om lärarfacket föreslår att enbart män med höga betyg ska rekryteras till lärarutbildningen:”Nej, det gör vi inte. Dessutom är kvinnor generellt sett bättre lärare än män”.

Jag känner riktigt smarta blivande lärare av bägge könen, såväl som jag känner ”medelmåttor”. (Själv skulle jag placera mig någonstans mittemellan. ) Och jag har ingen aning vilka som kommer att bli de bästa lärarna – eller vilka som egentligen är klokast. Jag vet inte om de som kan teorier som rinnande vatten och hanterar abstraktioner som jonglörer hanterar käglorna är de klokaste. Jag vet inte om de som förefaller vara ”medelmåttor” är det när de är ute i den verklighet som är skolans. Jag vet inte om betygen säger något om hur kloka lärare, eller lärarstudenter, är – eller om det är just precis det de gör.

Men det är väl ändå någon slags speciell klokhet som behövs i varje yrke där man arbetar med människor. I läraryrket behövs ämneskunskap såväl som ”denna speciella klokhet”. Och denna kunskap skulle då innefatta ledarskap (som jag inte ser som en nödvändigtvis medfödd egenskap, och heller inte som något som pekar med hela handen och håller på regler för reglernas skull) men mest av allt en tro på elevernas förmåga, och en förmåga att motivera. Ett engagemang.

Jag känner att jag inte riktigt kan formulera mig, få fram vad jag menar. Förmodligen beror det på bristande kognition (trots goda betyg). Och det är väl för väl – för de svaga pojkarnas skull! De svaga pojkarna som jag (med höga prestationskrav på mig själv) är extra svag för. Jag som gillar det rebelliska, som ser det sunda i att protestera mot den ofta stelbenta skolan.

Jag oroar mig mer för att glömma bort de tysta, högpresterande flickorna, som ibland inte är särskilt spännande alls. Och som skulle prestera ännu mer om jag inte glömde bort dem. Eller de tysta pojkarna, för den delen. Eller de högljudda, utåtagerande flickorna, som inte alls är lika charmiga som de stökiga pojkarna.

Såväl som det finns elever av alla slag, så finns det lärare av alla slag. Det är därför generaliseringar är så trista. Jag tycker att vi i stället för att titta på lärare/lärarstudenter med höga/lägre betyg, på manliga /kvinnliga, eller på konstigt mätta ledaregenskaper (se Mats andra inlägg enligt ovan) skulle titta på lärares engagemang. Och hur lärare ges möjlighet att hålla engagemanget uppe och i topp.

Comments
18 Responses to “Smarta kvinnor inverkar menligt på svaga pojkar (?)”
  1. andreaswass skriver:

    Viktiga tankar i ett svårt, känsligt men angeläget samtal. Å ena sidan vill vi se bortom betygens betydelse i olika sammanhang, å andra sidan är det betygen som är de instrument som vi som lärare arbetar med för att bedöma och inför inte minst den högre utbildningen visa vilka förutsättningar som eleverna har för att klara vidare studier.

    Det är ett faktum att vi lärarstudenter generellt har blivit betydligt sämre i den meningen att vi kommer in på utbildningen med allt lägre betyg. Det är delvis ett klart problem, men inte enbart. Om vi även inom lärarkåren får en större mångfald av människor med olika erfarenheter från skolan och med tankar om olika sätt på vilka vi tillägnar oss kunskap, dvs. insikt om hur lärandet kan ske på olika sätt, kan vi i bästa fall bidra till en bättre skola. En skola som kan se den variation och den mångfald av individer som finns där.

    Denna fina tanke kräver dock en väsentlig sak. De studenter som kommer in på utbildningen måste också komma ut tillräckligt rustade. De/vi måste ha blivit prövade, utmanade och examinerade av en utbildning som håller god kvalitet och som bjuder alla studenter lika möjligheter att tillgodogöra sig sin utbildning. Här har högskolan ett stort ansvar och en stor uppgift att ta vara på olikheter och mångfald i olika bemärkelser. De måste erbjuda en variation av undervisnings och examinationsformer som ger oss studenter en god och kvalitativ utbildningen – en likvärdig utbildning. Det är nog tyvärr ofta så att högskolan ofta är den sista platsen dit den praktisk-pedagogiska utvecklingen når. Detta är på intet sätt isolerat till lärarutbildningen, tvärtom, men det är sannerligen mångas ansvar och uppgift att bidra till utvecklandet av ett kunskapssamhälle där alla får plats.

  2. Mats skriver:

    Jag menar nog att det det som jag slarvigt kallar gruppen ”duktig flicka” ofta innehåller en stor portion kvalificerat ledtrådssökeri. Höga betyg är i min världsbild i första hand på att du har lagt ner stor energi på att förstå skolans koder och valt att anpassa dig till dessa. Denna duktighet (eller vilja till lydnad) finns naturligtvis även hos pojkar.

    Jag tror det finns undersökningar som visar ett negativt samband mellan höga betyg och förmåga att klara utbildningen (där självständighet är en given kvalitet)

    Läraryrket är så komplext och enormt frustrerande om man tror att det finns ett ”rätt svar” och vill bli belönad för det.

  3. Mats skriver:

    Undersökningen handlade om läkarstudenter!!!

  4. metabolism skriver:

    Andreas Wass: Du har så rätt i det du säger: ”De studenter som kommer in på utbildningen måste också komma ut tillräckligt rustade.” I mina mörka stunder tvekar jag att vi gör det, och jag undrar om det slags examinationer som bedrivs medverkar till att vi blir rätt rustade. Men varför inte tala mer om att undervisningen, seminarierna och examinationerna styrs av högskolornas (bristande) ekonomi, i st f att lägga all skuld hos lärarutbildarna och/eller lärarstudenterna?

    Mats: Höga betyg betyder säkert att man knäckt koden och rättat sig i ledet – men de kan också betyda att man är motiverad och försöker få ut det mesta av sina studier … det låter så himla negativt det du säger. Jag tror alla vet vilket trubbigt instrument betygen är, men ska man behöva skämmas om man har bra betyg?
    Läraryrkets komplexitet tror jag de allra flesta studenter är plågsamt medvetna om (iaf efter några studieår). Och att professionen inte alltid (alt. mycket sällan?!) har särskilt mycket med betygen på tentorna att göra. Bra betyg belönar ansträngningen under delkursen, ens egna studier. Att belönas för sin lärargärning blir en senare sak…

    Jag skulle tro läkarutbildningen skiljer sig mycket år lärarutbildningen. Det finns fler ”rätta svar” inom medicinen och mer innantill-lärning. Inom lärarutbildningen får vi reflektera mer, ifrågasätta mer – och inte minst ”flumma mer” 😉

    /Janis

  5. andreaswass skriver:

    Janis: Jag menar inte att lägga all skuld på lärarutbildarna eller studenterna heller för den delen. De gör allt som oftast ett väldigt bra jobb. Visst är det så att även det urholkade resurstilldelningssystemet, dvs. den bristande ekonomin, spelar in på vilka möjligheter som står till buds. Jag tror ändå att lärarutbildningarna i jämförelse med många andra utbildningar har en god variation på undervisningen och examinationerna. Mycket tror jag handlar om hur man satsar på det som ligger lite utanför den ordinarie undervisningen – t.ex. i fråga om system som kan fånga upp de studenter som kan behöva ett särskilt stöd eller vägledning för att hitta rätt i sina studier. Ett bra exempel är så kallade skrivarstugor där studenterna kan analysera och utveckla sitt språk. Det viktigaste i sammanhanget blir då goda system som fångar upp studenteran tidigt i utbildningen och att de resurser som finns göra synliga för studenterna. På många orter har man satsat på sådana lösningar men på andra ställen lyser de fortfarande med sin frånvaro.

  6. metabolism skriver:

    Andreas: Jag menade inte att det var du, som la skulden, jag generaliserade utifrån skol- och utbildningsdebatten. Om jag skulle peka på vad som varit sämst i min utbildning så skulle jag säga antalet lärarledda seminarier och fördjupningen av kurslitteraturen och föreläsningar, i dialog med andra.
    /Janis
    PS På vår högskola har vi förresten skrivarstugor som de du beskriver.

  7. andreaswass skriver:

    Janis: Vi tänker lika. Håller helt med om att man hade önskat sig fler lärarledda och fördjupande seminarier och dyl. Således en resursfråga i många stycken. Kanske krånglade jag till det lite för mig i mina inlägg ;).

    Många av de ifrågasättanden av examensrättigheter som HSV gjorde i sin senaste utvärdering (var själv med och genomförde och skrev rapporten) handlade ju också mycket om att högskolorna på grund av för små ekonomiska medel inte kunnat rekrytera till exempel disputerade lärare i önskvärd omfattning. Föga förvånade fokuserar det mediala och politiska drevet inte på denna aspekt vilken de själva har ansvar för. Istället fortsätter de att prata om kvalitetsbrister i en utbildning som helt tydligt utvecklats mycket positivt de senaste åren. Det är sannerligen en lustig värld vi lever i.

  8. Mats skriver:

    Jag är inte säker på att det går att diskutera detta utan att hamna i en olycklig polarisering och skuldbeläggning.

    Men jag glädjer mig över att du upplever betyg som en belöning av ansträngning/mått på kunskap!

    Jag förstår inte var du har fått tanken på att du skulle behöva skämmas för bra betyg?

    Om det stämmer att de flesta studenter är medvetna om yrkets komplexitet – ja då är det dubbelt sorgligt att vi har en utbildningsminister som tror på förenkling och att det läggs ett förslag om ny lärarutbildning som tycks vara starkt styrande och förenklande. Men det är väl en annan diskussion!

    Läs Ekonomistas igen – generellt presterar de kvinnliga lärarnas barn bättre. Hur tänker du om det undantaget som undersökningen beskriver?

  9. annapanna51 skriver:

    Jag brukar tänka på filmen ”I huvudet på John Malkovich” ibland. Vid något tillfälle hamnade han inuti huvudet på sig själv och såg en mängd olika upplagor av sig själv. Ibland låtsas jag att jag sitter i huvudet på mig själv och betraktar mig ur mina egna ögon, vad ser jag då?

    Oavsett om man är mer eller mindre begåvad, kvinna eller man, ung eller gammal behöver man reflektera över vad man gör och vilken elevsyn man har. Jag möter ofta en trist inställning till eleverna, där man pratar om ”de där” (svaga pojkar, bråkiga flickor) och där man inte alls har förmågan eller intresset för att sätta sig in i hur de eleverna har det. Man pekar på hur omöjliga eleverna är men glömmer bort att betrakta sig själva, jag gillar också svaga, rebelliska pojkar och jag har lärt mig att gilla flickorna som revolterar, jag håller med om att de som riskerar att glömmas bort är de tysta, av båda könen. Jag fortsätter därför att försöka ta mig in bakom mina egna ögon ibland…

  10. Mats skriver:

    Det är ingen tävling i grenen ”vem är det mest synd om”.

    Huvudfrågan bakom rapporten är huruvida den blivande lärarens gymnasiebetyg är en viktig förklaringsgrund för framgång i yrket.

    Franke och Fjelkner menar det – Vlachos antyder att det är mer komplicerat.

  11. annapanna51 skriver:

    Det är mer komplicerat. Det är det jag vill lyfta fram, man kan ha haft utmärkta betyg i gymnasiet men ha en elevsyn som inte direkt gynnar eleverna. Naturligtvis är det viktigt att man har ämneskunskaper och andra verktyg med sig, men tänker man sig att man är i skolan för elevernas skull behöver man också fundera över hur man betraktar dem och hur man kan lotsa dem rätt.

  12. Monica skriver:

    Mats: Kan man göra annat än skämmas för sina bra betyg om de i första hand tyder på att ”du har lagt ner stor energi på att förstå skolans koder och valt att anpassa dig till dessa”?

  13. metabolism skriver:

    Andreas: Ja, det är en lustig värld! Och just inom skolan så utmärks den av att man sällan vet VAD förståsigpåarna talar om, eller vad de har för belägg för vad de säger! 😉

    Mats: Om kvinnor med höga betyg har en signifikant högre risk att bli dåliga lärare till svaga pojkar – då skäms jag. Dumt, men sant. Fastän rapporten starkt kan ifrågasättas. Och trots att den inleds med att det egentligen inte finns något som pekar på att lärares gymnasiebetyg betyder något som helst för lärarnas elever, och egentligen kunde slutas läsas redan där. Om man ändå väljer att efter detta lägga vikt vid att kvinnliga lärares egna betyg har en negativ effekt på svaga pojkar – då är det klart att det för vissa kan upplevas som skuldbeläggande. iaf till en början – nu skiter jag högaktningsfullt i det, men först blev jag riktigt upprörd.

    Ja, den nya lärarutbildningen, om den innebär det du beskriver, riskerar att bli både dubbelt och trippelt sorglig! Men kanske gör den åtminstone läraryrket enklare 😉 (att elevernas utbildning knappast blir bättre får väl NÄSTA utredning hantera!).

    Om att kvinnliga lärares barn generellt presterar bättre som elever tänker jag bara så här: jag känner en kvinnlig lärare med 2 barn; den ena hade MVG i allt när han gick ut gymnasiet, den andre har haft det betydligt svårare.

    Oj, tidsbrist! Jag återkommer med fler kommentarer!
    /Janis

  14. Mats skriver:

    Det blir konstigt att diskutera vad betyg egentligen mäter. En del tycks klara skolan med stor värdighet och integritet. Andra betalar ett högt pris för den dyrbara biljetten mot framtiden. Jag känner ju inte dig men hoppas att du tillhör den första kategorin.

    De som säljer sin själ till skolan förväntar sig kanske att andra ska vara tacksamma och imponerade av detta. När jag möter sådana lärarstudenter blir jag väldigt bekymrad. Och inte så lite orolig inför hur de ska klara av att hantera en oförutsägbar verklighet.

    Men nu polariserade jag igen. I den bästa av världar finns det ingen motsättning.

  15. metabolism skriver:

    Annapanna: Ja, det är just det jag är inne på när jag skriver att lärares engagemang skulle vara viktigare att tala om (ock kanske mäta och statistiskt redovisa!), än en undersökning om lärares gymnasiebetyg som rapportskrivarna själva väl menar egentligen inte visar någonting, eller kvinnliga lärares betyg. Lärares elev- och människosyn spelar mycket större roll för elevernas resultat!
    Lina skrev här en gång om vilka nattsvarta berättelser lärarstudenter kommer tillbaka med från VFU:n (tillsammans med de goda berättelserna) och de berättelserna handlar ofta om lärares attityd gentemot eleverna. ”White trash” kallade en lärare några elever en gång, minns jag …

    Mats: Vad betyg mäter är en nästintill omöjlig diskussion, och jag tror vi är ganska eniga om betygens brister. Vi har hamnat i en diskussion om lärarstudenters betyg, vilket det ju egentligen inte handlade om, men sak samma. När det gäller studenterna delar jag inte din nattsvarta syn; jag har lyckligtvis inte mött studenter som sålt sin själ (men kanske ska jag rannsaka mig själv?), och absolut inga som förväntar sig att någon (annat än mamma eller maken) ska vara tacksam eller imponerad av detta (eller de höga betygen?) (inte heller jag). Vi är några VG-nördar på skolan, det ska erkännas, men jag ser som det att vi tävlar med oss själva. Det kan vara ett tecken på någon personlig brist att jaga bekräftelse eller vad det kan vara. Det kan vara ett tecken på engagemang och ”hög arbetsmoral”. Eller att man bara har lätt för sig, eller att det inte krävs mer än att ”knäcka koden”. Det kan bero på en massa saker, men jag själv har aldrig talat med någon som verkligen tror att höga betyg betyder att man är fullt rustad för det svåra läraryrket.
    I den bästa av världar fanns det nog inga betyg alls , tror jag. Eller så mätte betygen någonting annat.
    Och i den bästa av världar finns det väl allt lite motsättningar – hur skulle man annars kunna tänka nytt?
    /Janis

  16. Mats skriver:

    Den största nåden en lärare kan få är att möta en intelligent och motiverad elev med hög moral. En del av dessa personer har även höga betyg.

    Det mest deprimerande för mig som lärarutbildare är att möta en intelligent men omotiverad student utan moral. Min strategi bygger på att vi tillsammans funderar över yrket – men om deras strategi är att dölja sina svagheter och säga det som de tror att jag vill att de ska säga… suck – då är jag nog ingen bra lärare för dem. Samtidigt förstår jag att detta är en strategi som de har finslipat under tolv år i skolan och liksom har blivit en del av deras personlighet. Men jag har nog blivit mer och mer misstänksam i bedömningssituationer och undrar ofta efteråt vad det egentligen var som hände.

    Jag älskar motsättningar – särskilt sådana som jag lyckas sätta ord på!

    Lycka till med VG-jakten!

  17. metabolism skriver:

    Den där strategin är vad jag är inne på i mitt inlägg om ”kålsupare” – skolan fostrar verkligen eleverna i att de ska ge det skolan vill ha – och inte alltid ”illvilligt”, utan i all välmening – för att skriva i loggboken om vad man lärt sig är ju för elevens skull, där finns väl inga ”onda” baktankar.

    Jag har efter all betygsdiskussion här på bloggen, nu och även i somras, insett att vad jag ska göra är att jobba aktivt på att höja mig över VG-jakten – och jag ska omfamna alla kommande G:n!

    I början av studierna valde jag en gång att skriva bort själva uppsatsens uppgift för att i st skriva om det som intresserade mig. DET är vad jag ska göra min sista tid – tillbaka till den subjektiva relevansen! Ja!
    /Janis

  18. Mats skriver:

    Bravo – det finns cyniker som menar att autenticitet är överskattat. Jag håller inte med även om jag ibland romantiserar den här frihetliga hålllningen.

    Mina forskarkamrater pratar ibland om att skriva fram sig själv – då ligger det en antydan om att de egna tankarna har någon form av värde!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: