Jag försöker … men det funkar inte

I Aftonbladets fredagskrönika den 21/11 skriver Nima Daryamedj om den där gången när Runar skymfade profeten Muhammed vilket ledde till starka reaktioner – men att buddhisterna, vars Buddha likaså förolämpades, inte alls protesterade. Nima D. ringde då ett buddhistcentera för att höra efter varför, och fick till svar att buddhister som strävar efter ett inre lugn inte så lätt låter sig provoceras.

Nedan följer ett citat från den kloka dam Nima D. talade med – dock har jag bytt ut ”buddhist” mot mig själv, och ”Runar” mot det som för mig nu är det mest provocerande av allt. Som ett tankeexperiment om hur jag skulle kunna förhålla mig, i stället för att få hjärtklappning och blodstörning när jag läser saker som visar på de kalla strömningar som kännetecknar debatten om barn, skola och lärarutbildning, sådant som  tas upp här och här, till exempel. Så, dags att tanke-experimentera ett förhållningssätt:

”Som [blivande lärare] strävar du efter att skapa ett inre lugn och är då inte så lättpåverkad av vad andra gör. Ju mer svag och rädd du känner dig, desto argare kan du bli. Om [de högljuddaste skolpolitikerna, personerna bakom gymnasieutredningen och de självutnämnda skolexperterna ] är en idioter så är det [deras] problem mer än något annat. Det är synd om [dem], inte mig. Varför ska jag låta [deras] dumhet bli mitt problem? Jag förlorar bara på det. Varför hetsa upp upp mig och låta mig övermannas av ilska och andra negativa känslor, när det är mycket mer konstruktivt att konstatera att [de] är som [de] är, önska [dem] lycka till och sedan gå vidare med mitt eget liv?”

Nix. Det fungerade inte.

Tankeexperimentet, alltså. Tvärtom. Jag hetsar upp mig och övermannas av negativa känslor. För det de gör och säger och beslutar påverkar den svenska skolan. Och mig när/om jag blir lärare. Deras dumhet blir mitt problem. Jag är väldigt trött på mina studier för tillfället – och så som vindarna blåser undrar jag vad jag ska ha dem till … [Deras] svartsyn och kompassriktning har svärtat ner min tro på skolans framtid.

Comments
2 Responses to “Jag försöker … men det funkar inte”
  1. christermagister skriver:

    Men visst är det bra?! Vad man önskar att man kunde klara av det!

  2. Morrica skriver:

    Ja, visst önskar man ibland att man vore så saktmodig, särskilt som man själv är av mer fnattig läggning, men det verkar inte ens bli bättre med åren.

    I skolan blåser vindar härs och tvärs, system skapas, läggs åt sidan, slängs in i ett hörn och ersätts av nya (av någon anledning verkar det sällsynt populärt att försöka sätta sitt märke i den politiska historian som skolreformator) och vi som jobbar i verkligheten hukar för vindarna och knegar på, försöker skydda eleverna från blåsten och samtidigt hjälpa dem behålla en hyggligt korrekt inriktning. Det vore kul om nästa reform handlade om att tillföra resurser, gärna väldigt mycket resurser, men den drömmen lär förbli en dröm. Ändå fortsätter man, och vet du varför? För att man vet att man gör livet lite mer lätthanterligt för människor, varje år. Man ger dem perspektiv och vidgade horisonter, man utökar deras verktygsarsenal och man visar dem sätt att hantera verklighet och samhälle.

    Det är inte många andra yrkesgrupper som kan göra allt det, inte. Lärare är ett schysst jobb (även om det inte är anständigt betalt, direkt)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: