Måhlberg citerar sig själv
I en uppsats jag skrev för några år sedan citerade jag mig själv. Det kändes pinsamt. Vem är jag att citeras? Men i mycket av den kurslitteratur vi läser citerar och refererar forskare till sig själva hela tiden. De har goda skäl till det, de kan ifrågasätta sitt eget arbete, beskriva en utveckling, ge tyngd åt det de skriver om. Det fyller en funktion.
Men det kan ju bli töntigt också. Eller väldigt bra. Men också töntigt. Eller bra.
Och ibland blir det så töntigt att det är bra. För att det är töntigt och inte så pretentiöst.