Skämslektionen

Klassen var stökig. Den är intensiv i vanliga fall och det var jag beredd på, men den här dagen var de ganska jobbiga. De pratade fast jag bad om tystnad. En del satt felvända mest hela tiden, fastän jag behövde deras ögon på mig. De lekte med mobiler och kastade flygplan. De kommenterade allt som alla gjorde.

(Jag märker hur ego det där verkar. Men jag menar att jag behöver se på deras kroppspråk att de förstår vad jag pratar om. Om jag kunde läsa av ryggar så skulle de kunna få sitta med ryggen mot.)

Jag hinner bli arg och både säga till på skarpen, hota med att flytta elever, hota med att ta mobiler och upplysa om att jag inte vill bli förbannad eftersom det är fredag och klockan inte ens är halv tio.

(Ett sätt att protestera mot något man tycker är svårt eller tråkigt är att undvika eller att sabotera.)

Så jag byter taktik. Från att jag skriver mycket på tavlan och de bara skulle skriva lite så tvingar jag eleverna att skriva av allt jag skriver. Jag hör hur de suckar. Det blir lugnt i klassrummet. De kommer in på rätt spår.

(Mitt tråkiga spår. Ett sätt att protestera mot något man tycker är jobbigt är ju att sabotera. Det kan gå åt två håll.)

Vid den gemensamma genomgången efter att de fått jobba själva så märker jag att de har förstått. Jag blir glad. Samtidigt är jag fortfarande arg, för jag är inte nöjd med lektionen.

För när jag bytte taktik från jag-pratar-de-lyssnar till jag-skriver-på-tavlan-och-de-skriver-av så var det inte för att jag märkte att de behövde det. Det var ett sätt för mig att utöva kontroll. Att ta tillbaka kontroll.

Men det jag var mest arg över var inte deras beteende, utan mitt eget. För när de suckade över hur mycket de skulle skriva så tänkte jag ”Rätt åt er”. Det är emot hela min idé om läraryrket att göra utbildning till ett straff. Visst skulle jag kunna skylla på bristande erfarenhet och att jag var vikarie. Men eleverna känner mig. JAG känner mig. Så jag vill inte göra det.

Annonser
Comments
6 Responses to “Skämslektionen”
  1. Morrica skriver:

    Å andra sidan, du är lärare, inte kompis, till eleverna. Du är där för att leda dem till kunskapen, inte för att underhålla dem eller roa dem. För att de skall kunna ta till sig kunskapen behöver de fokusera. Genom att ta tillbaka kontrollen hjälpte du dem att ta tillbaka kontrollen över sitt fokus.

    Man måste vara sträng för att kunna vara snäll emellanåt. Så enkelt är det, och så svårt.

  2. Mats skriver:

    Jo det där känner jag igen – men inte alla studenter förstår vad de håller på med! Så länge du funderar över klyftan mellan vad du vill och vad du gör finns det hopp!

    Det finns ett bra ord för detta ”skrupelfri pedagogik”!

  3. Monica skriver:

    Visst kan det vara bra att vara sträng, men jag använde ju undervisning för att utkräva hämnd. Det var ju ganska omoget av mig.

    Sen är det ju ibland lättare att göra det man inte vill göra än att anstränga sig lite och göra det man vill göra. Fast i mitt fall handlar det väl om att jag visste hur jag skulle göra fel och inte hade en aning om hur man gör rätt. Snart har uttrycket ‘learning by doing’ helt tappat sin innebörd, kan jag tänka ibland. Hur många fel ska man göra innan man gör rätt?

  4. Morrica skriver:

    Minst hundra gånger måste man falla av innan man kan betraktas som ridkunnig, sa min ridlärare en gång för många år sedan, och ungefär samma siffra kan nog stämma i de flesta inlärningssituationer.

    När du funderar över varför eleverna gjorde som de gjorde, hur funderar du då? Det jag ser när jag läser din text är en grupp elever som mycket energiskt testar en ung lärarstudents gränser. Hur långt kan vi gå? Hur långt kan vi driva henne? De tänker inte så, medvetet, men det är vad de gör. Jag var inte där, så jag kan ha fel, men jag kan ha rätt också.

    Däremot kan jag inte se att du gjorde fel. Du började med att försöka resonera med dem, vilket är en mjuk väg att gå som ofta fungerar, men de fortsatte testa. Då satte du ner foten och visade dem var gränsen går. De fick dessutom en konsekvens av sitt handlande, då du blev strängare än du varit tidigare. Vilket också ledde till en konsekvens, nämligen att de jobbade på osedvanligt effektivt, tycker jag mig se i din text, och lärde sig en hel del på kuppen.

    Hade jag varit din handledare hade jag nog föreslagit att du skulle försöka sätta ord på exakt vad det är du upplever som felaktigt handlande från din sidan, och sedan diskuterat kring hur du skulle velat uppträda istället och varför. Och sen funderat vidare utifrån vad som kommit fram där. Men det är jag det.

    Du kommer att bli en bra lärare, det känner jag rätt igenom skärmen.

  5. annapanna51 skriver:

    Jag kommer rodnande ihåg när jag en gång gav en klass 60 (!?!) glosor i tyska som straff för olästa läxor och annat olämpligt beteende. Om de lärde sig något? Ja, att tyska är jättejobbigt, svårt och framkallar det värsta i lärarna.

    Nästa grupp jag fick mig anförtrodd fick ett helt annat bemötande från min sida, vi hade alltid rolig fredag, sjöng, spelade rollspel och hade hur skoj som helst även på måndagar och onsdagar. Om de lärde sig något? En hel del, någon har hört av sig efteråt och berättat hur kul det var och hur mycket hon hade lärt sig. Jag tror att deras bild av tyskafröknar skiljer sig väsentligt från den första gruppens…

    Reflektion och en smula självkritik kommer man långt med! Det är lätt att tycka att det är eleverna som inte förstår vilka godbitar man kommer med men lyckas man presentera godbitarna på ett smakligt sätt brukar det kunna fungera.

    Hälsar någon som hade en skämslektion senast idag, där slutklämmen blev att eleverna nog lärde sig att SO är svårt och tungt, trots frökens godbitar… (Trots min ”enorma” erfarenhet trillar jag dit ändå ibland, det är väl mänskligt antar jag)

  6. asapasa skriver:

    Själv hade jag också en skämslektion igår. Jag hade sprängande huvudvärk och skulle hitta en bra lösning för eleverna och för mig (Skullle fara hem och vila) Helt plötsligt började de protestera över mina beslut. De tyckte tydligen inte att de var lika geniala som vad jag själv tyckte. Huvuvdet sprängde och mitt humör exploderade samtidigt och jag fräste som en katt. Jag sa åt dem att det var slutdiskuterat och slutgnällt. (Vilken elevdemokrati…. tänkte jag på min väg hemåt….inte pedagogisk heller, jag kände mig som en diktatorisk häxa).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: