En pinsam insikt

Mur på stabil grundEgentligen har jag vetat det hela tiden. Kanhända var det till och med det som gjorde att jag sökte till lärarutbildningen från början. Men uppenbarligen har jag tappat insikten om det nånstans på vägen.

Jag talar, pinsamt nog, om vikten av att som lärare besitta kunskap.

 

 

På något vis har fokus på fostransmål, demokrati och annat varit så total hittills under lärarutbildningen att till och med jag (som har att vilja kunna allt och vara bäst på allt som akilleshäl) glömt bort att man faktiskt behöver veta lite grejer också.

Jag behöver en ordentlig kunskapsbas för att kunna undervisa i mina ämnen (något jag blev smärtsamt medveten om när jag under VFU:n skulle ”svänga ihop” en epokgenomgång) – något så självklart att det känns dumt att skriva.

Hur kommer det sig att det är möjligt att glömma bort detta som lärarstudent?

Och nej. Det var inte bättre när jag läste ett av ämnena ”utanför” lärarutbildningen (s.k. kombinationsutbildning), det ämnet har jag nämligen ingen aning om hur jag ska undervisa i.

Hur hittar man egentligen den där balansen?

Advertisements
Comments
5 Responses to “En pinsam insikt”
  1. Det är höga krav på en lärares kunskap. När du är färdig kommer du att vara en levande uppslagsbok för andra människor, även om du inte vill det, tilltron till läraren är i dessa fall hög. Jag kan få sms mitt i natten en lördag, någon sitter på en fest … och man har någon slags frågesport… och som om… så får jag vara den där som ger det rätta svaret. Vilket jag givetvis inte kan. Jag känner dock igen mig i din reflektion och dina funderingar. Jag ser ingen fara i dina tankar, bara insikt om professionens bredd och betydelse. Jag är säker på att du blir just en sådan lärare som eleverna mår mycket bra av att få.
    Med alla vänligheter,
    Anne-Marie

  2. Janis skriver:

    Du får inte glömma bort att det faktiskt är tillåtet att uppdatera sina kunskaper innan man ska undervisa! Det gör även våra högskolelärare!
    Och som med all kunskap så behöver kunskap repeteras och repeteras för att sitta. När du ”dragit” epokerna (som du – märk väl – ännu inte läst på högskolan!) x antal ggr i din undervisning, så blir det för varje gång mindre och mindre som du behöver påminna dig om, även om du aldrig kan (bör?) undervisa om särskilt mycket enbart ifrån minnet. Och varje gång får du förhoppningsvis nya uppslag så att du lär dig mer och mer hela tiden, så att du själv också har riktigt roligt!

  3. Morrica skriver:

    Det är som ann-marie säger, eleverna förväntar sig att du kan allt. Om allt. Det är på gott och ont, men nog är det illa när tanken glöms bort i lärarundervisningen. Didaktik är ju ett totalt meningslöst ämne för den som inte har tillräckligt med stoff för att sovra i, och vad har man för glädje av pedagogik utan någon kunskap att leda till? Och som Janis säger, man läser på, man påminner sig själv, man slår upp årtal, paragrafer, kollar och dubbelkollar detaljer, man är inte mer än människa (oavsett vad eleverna tror) och det händer dessutom saker och ting hela tiden, nya upptäcker och nya utvecklingssteg, och som lärare har man privilegiet att få hänga med i den utvecklingen, på arbetstid.

  4. metabolism skriver:

    Ett tips, Lina: Myndigheten för skolutveckling har gett ut en skrift som heter ”Gör klassikern till din egen” och där kan man bl.a. läsa om hur man ”Undervisar om epoker”. Jag ska läsa den framöver, så kan jag berätta mer senare! /Janis

Trackbacks
Check out what others are saying...
  1. […] Linas inlägg om den pinsamma insikten att ha en för tunn (eller ihålig?) […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: