Skoldebatterandet

Nu sticker jag ut min diskussionslystna haka igen …

Jag, bland många andra, glädjs över att skoldebatten tagit en annan vändning. Samtidigt är jag kluven till vad jag själv skrivit när jag sablat ner på utbildningsministerns och medias svartmålning för att i stället tala väl om skolan. För visst har skolan problem, även om problemen inte riktigt är de som utmålats och inte är fullt så förfärliga.

Anne-Marie Körling skriver klokt i Avbön och Krisen i skolan:

Det går inte att förenkla skolproblematiken med slagord, vare sig de är för eller emot, utan de ska vara förankrade, tänkta, diskuterade och ansvarsfullt uttryckta. Jag måste begära avbön … I min strävan att värna skolan väljer jag att rikta mina ord och mina blickar mot det som fungerar. Det betyder inte att jag blundar för det som inte fungerar. Men jag har valt att verka för skolan, inte emot den. Jag uttrycker ofta lovord om skolan. Att jag gör det beror på att skolan är så onyanserat kritiserad. Ett kraftfullt nej föder ett slagfärdigt ja!

*

Själv har jag en ibland otrevlig benägenhet att vare mer emot, än för. Jag vill vara som Anne-Marie, och ibland lyckas jag, men sedan hinner min mer negativa sida ifatt mig… Någonstans i något inlägg eller i någon kommentar på skolbloggarna jag läst i veckan var det någon som ställde frågan varför inte skolan, de som arbetar i skolan och vet hur det förhåller sig, gjort sig mer hörda i debatten, inte gett Björklund ett större mothugg. Om jag lyssnar till min mer krassa sida skulle det kunna bero på att många lärare känner åtminstone en lärare som inte riktigt fixar sitt uppdrag (av tusen och en olika anledningar, vilket långt ifrån alltid har med individen, läraren själv, att göra).

Kan det vara så (illa) att många ändå känner igen sig i en del av kritiken (och inte bara så att de INTE känner igen sig i kritiken och därför avfärdat och skjutit den ifrån sig och ”lidit i det tysta”)? Några kanske har tänkt (när rubrikerna signalerat sin svärta) – ja, det gäller ju inte mig och kollega X och Y, men det är kollega Z som ger skolan dess dåliga rykte …

Eller att det varit så att lärare i en skola som inte fungerar tänkt att vi lärare, vi gör ju vårt allra yttersta – trots situationen – men tänk om skolans organisation/ledning/resurstilldelning fungerade på ett annat sätt, DÅ vore det en skola att vara riktigt stolt över.

Eller så kanske det varit så att en lärare uppmärksammat saker som inte för skolan och elevernas kunskap framåt, men att den egna kritiken inte haft mycket gemensamt med Björklunds – och därför inte getts ett bra tillfälle att låta sig talas högt om … Det kan handla om ledarskap, kunskapssyn och allt det där riktigt svåra.

*

Annapanna funderar också över skolan och dess problem, och gör bland annat en jämförelse mellan litteraturundervisningen i den tyska och svenska skolan – ett mycket intressant inlägg som får mig att leta fram dagens söndagskrönika i DN Kultur, av Stefan Helgesson. Han skriver om varför humaniora behövs:

När jag får frågan tänker jag ibland på Laleh som sjunger ”Vem har lurat alla barnen? / Det finns mer”. Just därför, för att det finns mer, behövs humaniora. Det finns mer än Hennes & Mauritz och Blondinbella och Spy Bar och ”Idol”. Det finns andra ord än dem jag använder till vardags. Andra bilder än de som råkar synas överallt. Andra erfarenheter, andra sätt att förstå världen, än de som upphöjs till norm av kommersiella intressen, av makthavare eller för den delen isolerade subkulturer. Det finns ett arv från årtusenden av civilisation och barbari – i alla delar av världen – som är allt vi har att tillgå när vi vill veta vad en människa kan vara.”

Detta, ”vad en människa kan vara”, är så vackert formulerat. Och det är kanske detta ”vad något kan vara” som vi borde diskutera mer nu; vad skolan kan vara. I stället för att debatten går från en ytterlighet till en annan (om den nu ens gör det), kanske vi kan skippa tesens antites och gå direkt på syntesen, så att säga. Men när man diskuterar vad något kan vara, då kan man kanske inte undvika att formulera vad den inte ska vara. Peka på det dåliga men samtidigt vara positiv; kritisera konstruktivt. Tala om allt, öppet och utan att anklaga enskilda lärare. Anklaga organisation, ekonomi, strukturella brister. Våga säga vad man tycker är mindre bra, men även låta alla de goda exemplen höras och synas.

Men det kanske bara är en gyllene medelväg, typiskt svenskt? Man kanske ska våga göra en björklund och kritisera hårt (men med bättre fakta i ryggen). Det kanske är det goda som kan komma ur det onda (=de senaste årens svartmålning) – att alla lärare vågar säga vad de tycker i de verkligt viktiga frågorna  – så att skolan diskuteras på RIKTIGT?

PS Hos Freon hittar ni en mycket informativ översikt över den senaste tidens skoldebatt.

PS 2 Så här låter Laleh med ”Vem har lurat alla barnen”:

Comments
6 Responses to “Skoldebatterandet”
  1. Det är inte enkelt att vara i skolan, skoldebatten, skolfrågan är mångfaciterad och komplicerad. Jag är rädd att jag blir den odelat positiva… vilket gör mig lika illa rustad som Jan Björklund som svartmålar… det är nyanserna vi ska visa, verka för. Jag tänker kämpa för den skola jag tror på. Jag tycker om ditt inlägg hälsar Anne-Marie

  2. metabolism skriver:

    Tack, Anne-Marie!
    Ja, frågor om skolan är verkligen svåra. Det viktigaste är väl, som så många fört fram, att skolan själv kommer med i diskussionen; den som hittills förts ovan huvudet på dem innanför skolan och främst av dem utanför.
    /Janis

  3. christermagister skriver:

    Visst finns det problem och brister i skolan. Både med systemet och med individuella individer, som jag skriver i dagens inlägg, men frågan är på vilket sätt man löser dem bäst. Många av regeringens åtgärder tycker jag är för centraliserade och dåligt förankrade. Man borde lyssna mer på de yrkesverksamma lärarna och satsa på mer lokalt anpassade lösningar.

    Dessutom tror jag att vi i debatten måste skilja på långsiktiga förändringar, vilka jag tror beror på samhällsutvecklingen i stort, och på kortsiktiga försämringar, som jag tror till största delen beror på den neddragning med 40% av anslagen till skolan som gjorts sedan slutet av 80-talet och de ökande sociala klyftorna.

  4. annapanna51 skriver:

    Risken finns ju att Björklunds tabbe gör att man kastar ut barnet med badvattnet. Hans tabbe ”bevisar” att det inte finns några som helst problem, det måste ju gå att vara konstruktiv någon gång…

  5. Magistern skriver:

    Skrev en grymt lång kommentar igår. Längsta någonsin, tror jag. Då dog min burk. Orkar inte återskapa det idag. 😦

  6. Janis skriver:

    Christermagister och Annapanna: Jag håller med. Större anslag och ett fokus på fler konstruktiva idéer – då vore vi en bra bit på väg!

    Magistern: Vad synd! Men ditt inlägg om nya kollegor gav ännu en bild av det jag är inne på här, tycker jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: