Molloys metodik – 1

Reflekterande läsning och skrivning – metodiken

Gunilla Molloy utgår ifrån att basen för det språkutvecklande arbetet är skönlitteraturen och elevernas egen skapande verksamhet. Genom litteraturen ges en förståelse för andras liv samtidigt som läsarens eget liv belyses, och genom att eleven får skriva om sin läsning erövras också ett språk för de egna erfarenheterna. ”Ty att skriva är ett sätt att tänka. Medan vi skriver, ser vi tanken ta form. Medan vi tänker, skapar vi språket.” (s. 10).

I läsningen möter eleverna också ett språk, ett språk som kommer att påverka deras eget. Undervisningen blir på detta sätt både språk- och personlighetsutvecklande för eleven.

Molloy beskriver olika metodiska redskap för att nå fram till denna utveckling, varav jag kommer att beröra några, och i detta första inlägg två av dem. I hennes bok utgår skrivarbetet från skönlitteraturen, men metoderna bör gå att använda som en grund i hur man arbetar med mycket inom svenskämnet.

Loggboken blir ett redskap i dialogen med eleven om undervisningen, och om elevens egen läs- och skrivutveckling. Den fungerar som ett forum för elevens åsikter, och ger läraren insikt i individuella elevers svårigheter (s. 14). Dialogen med eleven är viktig, och i en klass med 25-30 elever med några få timmars svenska i veckan kan loggboken vara en metod att skapa en kontinuerlig dialog. Utifrån mina erfarenheter har möjligheterna till enskilda samtal med eleverna varit begränsade, men loggboken har trots det mest använts som en almanacka där prov- och läxdatum förs in. Många lärare kan säkert vittna om svårigheterna med att få loggboks-skrivandet att fungera, men som med så mycket annat är det kanske ett arbetssätt som måste övas in och ges tid, både av läraren och eleverna. Jag tror att det är bättre att arbeta vidare med en loggbok som kanske inte fungerar fullt ut som man hade önskat än att lägga ned loggboks-skrivandet helt. Inte minst med tanke på de ”tysta elever” som här ges möjligheten att komma till tals.

En läslogg där eleven skriver ner sina tankar, funderingar och frågor vid läsning av skönlitteratur (och även andra texter) leder eleverna in på en reflekterande läsning. Den fungerar som underlag för gemensamma diskussioner om det lästa, både det innehållsmässiga och det mer formella. Detta gör också att det är elevernas tankar som bildar grunden för lektionsunderlaget (s. 74) – mycket viktigt utifrån tankarna om meningsfullhet och demokrati.

*

Den första frågan för mig är ändå hur läraren har/får tid att läsa allas loggböcker? Läser man allt? Kommenterar man allt? En svår fråga är också om undervisningen blir FÖR skriftspråklig med denna metodik? Både med tanke på de elever som har svårt att skriva av olika anledningar, och med tanke på att för mycket av något kanske kan få motsatt effekt? Jag har ännu fler frågor, men inser att frågorna får inte bli för många och svåra så att de stoppar en från att försöka. Invändningar är aldrig svåra att hitta, men om man inte prövar vet man inte vilka metoder som fungerar. Om man nu någonsin säkert vet det.


Molloy, Gunilla (1996) Reflekterande läsning och skrivning. Lund. Studentlitteratur.

Comments
22 Responses to “Molloys metodik – 1”
  1. asapasa skriver:

    Jag har exakt samma frågor som de du har och jag undrar om det verkligen ger alla samma chans. Visst ska man skriva och reflektera men om man har svåra läs-skriv svårigheter kanske man kan göra på andra sätt för att visa hur man tänker?

  2. Monica skriver:

    En handledare jag haft på VFU gör så här:

    Alla elever får en loggbok. På insidan av pärmen skriver de upp 3-4 frågor av allmän karaktär, ”Hur gick det att läsa idag? Vad hände? ”ad har du för tankar om det du läst?” osv. Ibland får eleverna andra frågor som skrivs på tavlan. Varje elev skriver i 5-10 minuter i slutet av lästimmarna. Läraren läser varje loggbok, då eleverna i hennes klasser inte skriver mer än en halv sida och många håller sina funderingar på en generell nivå eller bara skriver ett par meningar. Hon skriver en kommentar/fråga till alla (bara ett fåtal svarar) och antecknar sedan i sin bok vad det eleven skrivit var för typ av skrivande (en reflektion, dagbok osv.) På det viset får hon en överblick över elevernas loggboksskrivande.

    När jag själv börjar jobba skulle jag nog vara hårdare på att man faktiskt svarade på alla frågorna och skrev mer i loggboken. Många elever skriver för kort och reflekterar inte över det de läser, och de får komma undan med det! Jag förstår att det är svårt, men att göra som Molloy (visa själv) är nog ett bra sätt att få eleverna att förstå vad man menar.

  3. Monica skriver:

    asapasa: Jag har också tänkt på de som har läs- och skrivsvårigheter. Alla skolor har inte AlfaSmart eller andra hjälpmedel. Ett sätt kan ju vara att göra en muntlig läslogg med de elever som behöver.

    Det jag saknar hos Molloy (och nu vet jag att jag kan vara ute på djupt vatten då jag inte läst boken på länge) är just hur man kan göra med de ”svagare” eleverna. Vissa vägrar ju att hålla i pennor…

  4. tråkmagistern skriver:

    Frågor är bra vid loggbok. Då fokuserar eleverna. Men man kan förstås inte godkänna svar som består av ett enda ord.

    Arbetsvägran tillhör disciplinproblem och för dem finns det rutiner och förordningar.

  5. metabolism skriver:

    Arbetsvägran kan också vara en dold dyslexi eller avsaknad av motivation (av en mängd olika anledningar, till och med allvarliga sådana). Arbetsvägran löses knappast alltid med rutiner och förordningar. Arbetsvägran kan till och med vara en reaktion på rigorösa ”rutiner och förordningar”. Det måste vara skönt, Tråkmagistern, att alltid ha ett kort och koncist svar, och en universallösning på skolans problem. Observera att jag inte skriver elevens problem.
    /Janis

  6. tråkmagistern skriver:

    Så fyrkantig är jag inte. Men Monica pratade om att vägra hålla i en penna. Det är väl inte ett kriterium på dold dyslexi? Säg inte att det är en universallösning jag förordade när jag tvärtom påpekade det självklara att vägran är vägran.

    ”Arbetsvägran kan också vara en dold dyslexi” nej det kan det inte vara. Det ena är ett beteende, det andra en förmåga.
    Och jag sysslar inte med spetsfundigheter här. Som du säkert själv skriver under på är sambandet med de båda varken enkelt eller självklart. Och inte heller eventuella åtgärder man kan vidta.

    Och det är visst elevens problem. Det kan du fråga de analfabeter som finns i vårt samhälle. De har problem.

  7. asapasa skriver:

    Eleven är inte bärare av problemet, utan eleven har ett funktionshinder. Om man sedan vill se allt som ett problem avgör man själv.
    Jag förstår inte det här resonemanget är det någon som kan förklara det för mig?
    Om en elev inte vill skriva är det ett symtom på något annat. Alla vill kunna skriva och om eleven inte skriver bör man undersöka varför och inte helt enkelt konstatera att det är elevens problem. För nej! Det är skolans problem som inte hittar problemet. Vi är vuxna och lärare och det ingår i vårt uppdrag att hitta knuten till varför eleven inte kan skriva.
    Vi är i skolan för eleverna och inte för att konstatera att någon elev har ett problem.

  8. metabolism skriver:

    Nej, Tråkmagistern – inget är enkelt och självklart, men det var vad jag tyckte din kommentar gav sken av. Och visst kan arbetsvägran vara dyslexi – det är dyslexin som är orsaken till arbetsvägran, den maskerar svårigheterna, gömmer dem under en fasad – bättre att vara en värsting än att ses som ”dum”.

    Problemet är inte elevens – det är skolans. Skolans problem att lösa. Och om skolan inte klarar av det – ja, DÅ får eleven problem, senare i livet. Men ALDRIG att det är elevens problem, att ensamt bära!

    Asapasa: Hear, hear!

  9. tråkmagistern skriver:

    Nu har vi hamnat i en lite fånig strid om ord. Visst har skolan ett ansvar, men håller ni med om att eleven har ett ansvar också?

  10. annapanna51 skriver:

    Alla har ansvar men det finns elever som inte kan sätta ord på sin oro och ångest, de vägrar, de vet innerst inne att läsloggar är svårt, att de inte klarar av det, men hur uttrycker man det i ord? Hur säger man att ”jag har svårt med reflekterandet?” när man själv inte vet vad som är orsaken till att man inte kan? Som vuxen och lärare måste man försöka se enligt vilken logik eleverna agerar, ha fantasi. Vad står den sk arbetsvägran för? Behöver kanske eleven en sekreterare en stund? Behöver eleven hjälp med frågor? Kan man prata igenom boken eller vad det nu är med eleven och föra anteckningar under tiden?

    Hur kan man lösa knuten?

  11. Janis skriver:

    Ansvar och problem är inga självklara ord, men jag tror nog vår ”strid” är värre än den om ord … “Arbetsvägran kan också vara en dold dyslexi” nej det kan det inte vara. Det ena är ett beteende, det andra en förmåga”, skriver du. Visst är det mer än orden vi är oense om?

    Annapanna svarar så bra på din fråga om ansvar, jag har inget mer att tillägga annat än att man aldrig får glömma att den vuxnes ansvar (och skolans) är något mer och större än den unge elevens, barnets.

  12. asapasa skriver:

    Tråkmagistern: Jag ser inte detta som en strid utan att vi har olika världsbilder. Det går också att säga olika syn på eleverna vilket tydligt har framkommit i denna polemik.

    När det gäller ansvar är det svårt lägga fram detta som ett argument för elever är tvungen att vara i skolan (skolplikt) medan vi vuxna (lärare) har en möjlighet att byta yrke om vi inte trivs. Därför är vi skyldig att se till att skolan alltid ser till elevernas bästa och för mig faller då hela resonemanget att eleven i sig skulle ha något ansvar för sitt funktionshinder. Vårt uppdrag är väldigt tydligt på den punkten.

  13. tråkmagistern skriver:

    Ansvar för sitt eventuella funktionshinder har han förstås inte, vem har väl det? Däremot har han ansvar för att försöka arbeta. En del elever och föräldar tar läsochskrivsvårigheter som intäkt för att göra så lite som möjligt, andra inser att om man har sådana svårigheter måste man anstränga sig ännu mer. Att i detta läget säga att eleven inte har problem, det är skolan som har problem, innebär endast att göra eleven en björntjänst.

    Resonemanget att eleven inte har ansvar eftersom det är skolplikt förstår jag inte alls. Vad innebär skolplikt tror ni? Att bara vara på en viss plats?

  14. metabolism skriver:

    Det finns ett dilemma i detta att eleven är skolpliktig (även om det väl/förstås inte kan vara på annat sätt): skolan, med dess normer och syn på ”avvikelser”, förutsätter och förväntas producera en viss homogenitet – hur ska man då få alla att känna sig delaktiga när de sorteras efter prestation?

    Visst undervisar du i religion, Tråkmagistern? Om jag då refererar till Matteus 13: ”Ty den som har han skall få det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har.” Den som knäcker skolkoder, uppträder som skolan förutsätter och förväntar sig att en elev ska uppträda – bra! För den som inte kan eller vill, inte förstår poängen, inte köper ”regelverket” – den ska avfärdas med att inte ta sitt ansvar? Det är skolans förbaskade skyldighet att hitta ingångsvägen till den eleven, att stödja och hjälpa till egen motivation. Och med motivation och ålder kommer en förmåga att ta ett större eget ansvar – men kan inte begära att barn och ungdomar ska ta sitt ansvar innan man (läraren och skolan samt förälder) tagit sitt!
    Om man alltför mycket betonar ”elevens eget ansvar” finns det en stor risk att man ignorerar eleven ”med problem”, kanske fördömer och ganska säkert stigmatiserar i st f att ta ansvaret för att stötta till egen vilja och ansvar.
    Det finns många barn i skolan. Några är ledsna barn, andra är impulsiva, m.m. Det är skolans ansvar att stötta och kanske förändra sitt arbetssätt för att nå ALLA barn. Jag säger absolut inte att varje enskild lärare själv ska fixa allt själv, det kan krävas hjälp av specialpedagoger och andra (och inte minst skolledning), men läraren ska SE eleven och ta ansvar för att föra elevens talan och ev. krav på särskilt stöd. Och inte avfärda eleven med att h*n inte tar ansvar.
    Det handlar om människosyn. Det handlar om ifall man ser problemen som elevens, eller skolans. Det handlar om förhållningssätt: ska eleven bedömas eller bemötas?
    /Janis

  15. asapasa skriver:

    Tack Janis!
    Du ger en bra bild över hur också jag tänker angående ang. elevansvar.
    Det går inte att peta i ord utan det är helheten, vilken människosyn man har i den här frågan, vilket i sin tur handlar om vilket förhållningsätt man bestämmer sig för att ha gentemot eleverna.

  16. NPF skriver:

    Ja… efter att ha läst detta meningsutbyte är jag glad att min son (som har funktionshinder) inte har Tråkmagistern som lärare. Som lärare är jag också glad för att jag inte har någon kollega i min omedelbara närhet som representerar den elevsyn som Tråkmagistern för fram – det skulle vara själsdödande och deprimerande.

  17. tråkmagistern skriver:

    Jaha, det var värst vilken usling jag är. Jag tror dock ändå att det är svårt att diskutera sådana här saker med prescision. Därför riskerar man att vara oense verbalt men ense i sak, och tvärtom. Men visst har vi olika åsikter. Kanske för att jag har lärarerfarenhet?

    Jag ska avsluta med några saker.
    asapasa skriver att alla vill skriva. Så är det inte, en del vill syssla med annat än skolverksamhet.
    annapanna skriver att alla har ansvar. Så då är vi överens.
    Metabolism skriver: ”Och med motivation och ålder kommer en förmåga att ta ett större eget ansvar – men kan inte begära att barn och ungdomar ska ta sitt ansvar innan man (läraren och skolan samt förälder) tagit sitt!” Det håller jag också med om.

    Jag är emot att man tar ifrån elev ansvar av tre skäl:
    1. Han ska uppfostras till en ansvarstagande person.
    2. Man skapar en orimlig arbetssituation för lärarna.
    3. Ni ser det som ett funktionshinder. Studera hur dagens funktionshindrade vill bli behandlade. De vill inte bli behandlade som viljelösa objekt.

    Streck i debatten för min del.

  18. NPF skriver:

    Det handlar om att hitta alternativa och framkomliga vägar även för elever som har ”låst igen” om sin förmåga till skrivandetss konst. Människor – förresten alla flockdjur – i alla åldrar har alltid velat uttrycka sig och strävan efter en fungerande kommunikation finns där – alltid! Små barn gör streckgubbar, därefter följer medvetenhet om ordets makt.

    Dock kan oförstående lärare (och andra vuxna som vill att alla skall passa in i samma mall) släcka lusten att kommunicera, både muntligt och skriftligt. Det är aldrig barnets/elevens fel när det händer! För mycket petande och bror duktig-kommentarer kan ta död på den mest ambitiösa förmåga för vem vill fortsätta kommunicera när man hela tiden blir upplyst om att man gör FEL och att man ska göra annorlunda?

    Ansvaret för att överbrygga detta (av andra skapade) hinder kan aldrig ligga hos barnet/eleven. Barnet/eleven behöver hjälp att hitta fungerande strategier för att komma framåt från SIN plattform och behöver också få hjälp att bli medveten om hur han/hon fungerar, lär sig och kommunicerar. DÄR har man som pedagog ett ansvar att hjälpa och med sin professionalitet lyckas nå fram genom den låsta dörren genom att hitta nyckeln till varje enskild individ. Detta ansvar kan man aldrig svära sig fri ifrån eller skjuta över på eleven.

    Man måste utgå från att alla elever kan – och vill – utveckla sin egen förmåga till kommunikation och lärande och att det är vår uppgift att hjälpa dem med det.

  19. NPF skriver:

    EN sak till… det är ingen som vill ta ifrån elever ansvar! Däremot kan ”ansvar” se ut på olika sätt och förekomma i olika grad beroende på elevens förutsättningar. För en del elever krävs mycket energi bara för att hitta lektionsrätt sal vid rätt tidpunkt. Andra elever skiter helt sonika i att dyka upp bara för att.

    Ansvaret för läraren är att kunna skilja på vad som är vad (och det gäller även vägran att skriva). Man måste hitta den bakomliggande orsaken om det finns någon och hjälpa eleven att åtgärda den – inte bara rakt av förutsätta att eleven arbetsvägrar eller bara skiter i det.

  20. annapanna51 skriver:

    Annapanna skrev lite mer än att alla har ansvar… Annapanna tror att man kanske måste träna på den biten. Annapanna är helt övertygad om att fröknar och magistrar måste ha fantasi nog att se vad som finns bakom den sk ansvarslösheten, rädsla för att inte kunna tex. Annapanna tycker inte om att sätta stämplar i pannan på folk, ”lat”, ””vill inte”, hon är övertygad om att alla utvecklas förr eller senare, bara man ser till att det finns motivation brukar det mesta gå. Uppmuntra motivationen…

  21. Janis skriver:

    Egentligen borde jag ha skrivit något mer och bättre än inlägget som kommenterar (se ovan) vår diskussion, men jag tror nog att Tråkmagisterns slutkommentar kommenterats till fullo av NPF och Annapanna. Tack för en intressant diskussion, allesammans, och för många kloka ord! Och även om vi inte ser saker på samma sätt, Tråkmagistern, tack till dig också som initierade en viktig diskussion!
    /Janis

Trackbacks
Check out what others are saying...
  1. […] Kände bara att jag ville få det ur mig. Varför? Antagligen som följd av en diskussion, för i ett tidigare inlägg (som egentligen “bara” handlar om läsloggar och loggboksskrivning) har en diskussion […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: