Orkar inte vara konsument

En sann historia om de surhetsframkallande vedermödorna på restauranger och möbelvaruhus.

På kinakrogen besannas mina fördomar: kinamat smakar sällan bra på små kinarestauranger i små svenska städer. De stekta räkorna med cashewnötter som jag beställer in blir till räkor med bambuskott i någon illasmakande rödaktig sås. Rätten bärs tillbaka ut i köket. Och kommer tillbaka igen, med lite cashewnötter nerslängda i röran. Räkor med cashewnötter har serverats med bambuskott i många år, säger kyparen när jag protesterar och påtalar diskrepansen med menyn. Orkar inte tjafsa, vi ska bara äta snabbt och fara vidare. Chopsticksen jag ber om de kommer aldrig. Tittar mig senare omkring på utvägen och inte ett enda par ätpinnar finns på mils avstånd. På en kinakrog! Vill gärna, men orkar inte att kommentara att soyan i flaskan med det japanska varumärkets logga innehåller en häxbrygd som inte är äkta soya, och att jag tycker att en restaurang skulle hålla sig för god för att köpa billigt plagiat som smakar bränt och 100 ton salt. Det är OS från Kina på restaurangens TV, och jag ska inte förstöra dagen för dem; jag behöver ju aldrig mer äta där.

På McDonald´s i köpcentrat nästa dag beställer vi en plus-meny bara för att få ett sånt där Cola-glas som ska ersätta det förra som storebror hade sönder för lillebror. De är slut, säger de när jag dragit mitt kort och betalat. Orkar inte göra om köp-proceduren, så jag betalar extra för ingenting. När jag ska hämta hamburgaren som skulle vara klar om typiska ”tre minuter” ser jag att mannen bakom disken halar fram glas till några barn. Påtalar att jag betalat extra för just ett sådant där glas som inte finns och ber att få ett, tack.

På IKEA finns inte madrassen vi vill ha, inte heller kuddarna. På IKEA är köerna 3 mil långa så vi tar gör-det-själv-snabbkassan, och där ska man visst ha en särskild PIN-kod som vi inte har. Det upptäcker vi först efter att vi själv-scannat våra varor. På vägen ut informerar en plansch om att torsdagar mellan 18 och 20, då är det ”lugnt” på IKEA. Orkar inte ta fram en penna och skriva något fult på planschen.

Comments
6 Responses to “Orkar inte vara konsument”
  1. asapasa skriver:

    Ja, det känns som livet i största allmänhet. Skratt! Jag bruka tänka: ”Blir det inte bättre än så här?” Det är under mina bittra stunder… annars kan man ju också bli se det mer tragikomiskt…beroende på vilket humör man är på..
    Jag tycker i varje fall att det var ett igenkännande och underhållande samt ett tänkvärt inlägg

  2. Janis skriver:

    Tack, Morrica och Asapasa!

    Vad är det förresten som får en att alltid känna sig som en bitch om man framför klagomål – hur berättigade de än är? Och hur vänligt man än framför dem (för vänlig måste man vara om man klagar på saker som den man talar med inte själv kan ansvara för). Oftast för att det inte händer något ändå, och det vet man, antar jag.

    Om ni får in en dåligt tillagad rätt på restaurang – ber ni om en ny då, eller tuggar ni på och lider?

  3. annapanna51 skriver:

    Jag kommer att tänka på någon monolog av Peter Wahlbeck om någon liten man som åkte till Ullared, när han kom fram var det stängt. Den lille mannen blev då sur, åkte hem och tryckte upp en dekal som det stod ”Ullared är skit” på, den satte han på bilen. Svenskar gör så när de blir sura sa Peter, de skäller inte direkt, de gör en dekal. Ligger något i det kanske. Vi är t ex inte riktigt nöjda med maten på vårt Rhodoshotell, vi ska därför skriva något riktigt saftigt på utvärderingen och bo på ett annat hotell nästa gång… (Om det blir någon nästa gång, jag vill gärna prova något annat resmål, därom tvista vi nu) Och nej, vi var mesiga och bad inte om ny mat, familjen bad mig dessutom sluta trumma med fingrarna mot bordet, det var pinsamt tyckte de.

  4. metabolism skriver:

    Dekal! Den var bra den! Fast inte helt sann, för i så fall skulle landets alla bilar vara fulla av dekaler! Och ”något saftigt” på utvärderingen – den var klockren! Säger studenten som skriver kursutvärderingar några ggr per termin. Mitt problem är att då har jag oftast glömt det mesta jag varit sur över…
    Konstigt att det alltid är mamma i familjen som är pinsam… mycket underligt! : )
    /Janis

  5. Monica skriver:

    Kan det vara så att mammorna är pinsamma i verkligheten och att papporna är det i litteraturen? Nu kommer jag ju bara att tänka på Sunes och Berts pappor… Men ändå…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: