”Anger management by Murakami” – 1

Ilska handlar om besvikelse, sa någon slags terapeut i en deckare på TV härom veckan. Ja, så är det förstås. Man blir besviken på tillstånd och företeelser, på andra och sig själv, man blir så besviken så att man blir förbannad. Tänk efter: när du senast blev förbannad visst bottnade det i någon slags besvikelse?

Precis som berättarjaget Toru Okada i Haruki Murakamis ”Fågeln som vrider upp världen” bråkar jag sällan med folk, men emellanåt händer det att jag blir jävligt förbannad – eller ja, besviken. Toru Okada, han förlorar då behärskningen totalt och skäller ut:

”Jag har visserligen inte bråkat oftare med folk än att jag kan räkna alla gånger, men när jag tänder till förlorar jag behärskningen fullständigt. Efter att ha hävt ut mig allt jag velat säga, kände jag att min ilska mot min svärfar underligt nog hade försvunnit. Det kändes som om jag hade befriats från en tyngd jag tvingats bära en längre tid. Jag kände inget hat, ingen ilska.
(s. 84)

Till skillnad från Toru Okada får jag sällan eller aldrig utlopp för ilskan och befrias då heller inte från ilskans tyngd. Visst har jag tappat behärskningen, men jag lyckas inte säga allt vad jag har att säga, någonstans finns en spärr för hur mycket man kan häva ut sig. Det är tack vare att jag i grund och botten inte är långsint (plus det faktum att jag har kort minne) som jag (hjälpligt) lyckas komma över min ilska gentemot folk – eller rättare sagt deras handlingar. Men det finns bråk jag borde men inte har bråkat, och saker jag borde ha sagt som är osagda. För att jag är för feg, tror jag. Jag är väl också så präglad av den kultur jag lever i att jag inte visar hela min ilska. På ont och på gott. För ord kan göra skada, men ord kan också förlösa. Jag önskar nog att jag var mer hetlevrad – men att jag var kontrollerat hetlevrad. Så att jag sa det som behövs sägas, men utan att tappa respekten för den andra. Kyligt het. Hett kylig. Kontrollerat obehärskad.

(Min familj skulle inte förstå vad jag talar om, för hemma är jag totalt hetlevrat okontrollerad. Jag tröstar mig med att jag åtminstone lär barnen att inte vara konflikträdda. Och hur man ber om ursäkt när man varit dum. Det är de faktiskt riktigt bra på.)

Comments
3 Responses to “”Anger management by Murakami” – 1”
  1. asapasa skriver:

    Jag känner igen mig mycket i det du säger. Har funderat på det med ilska också. …Nu när vi tvingades ta bort Minus var/är jag mycket ledsen, men samtidigt kände jag en besvikelse över att inte få ha honom i x antal år, vilket gjorde också att jag kände en enorm ilska. Jag blev förbannand i min ensamhet och slog nävarna i badrumsväggen allt vad jag förmådde och skrek ut min ilska, vilket naturligtvis bottnade i saknad, ledsamhet och besvikelse. (obs min man trodde att jag hade ramlat och slagit mig i duschen)
    Jag har också funderat på hur sällan jag får ur mig allt det jag vill säga när jag känner mig arg. Ibland är det tur och ibland tänker jag: ”Varför ska jag vara så j…la väluppfostrad. Antagligen är det som du säger kulturellt. I Frankrike skriker folk åt varandra på gatan och man väntar sig att de ska börja puckla på varandra, men sedan lugnar de ned sig och bli vänner…. mysko, lite befriande faktiskt…

  2. Monica skriver:

    En gång läste jag en bok av Dr. Phil. (Jag vet.) Han skrev att ilska och besvikelse beror på att ens förväntningar på verkligheten skiljer sig från den faktiska verkligheten. Så kan det ju vara. Men är det då ens förväntningar det är fel på eller alla andra? Och hur kan man göra så att alla förväntar sig ungefär samma sak?
    Tänk på alla bråk som uppstått (eller inte om man är konflikträdd) för att man inte sagt vad man menat, utan bara förväntat sig att andra ska förstå. Eller då man inte vågat säga att man har förväntningar för att man varit orolig för att bli förlöjligad.
    För några veckor sedan bråkade jag med en kvinna i min arbetsgrupp. Eftersom jag är ovan vid att bråka så började jag darra inombords (finns det någon läkare som vet vad det heter?) samtidigt som jag helt överraskande stod på mig. Sen jobbade vi jättebra tillsammans den dagen.

  3. Janis skriver:

    Asapasa: Ja, det finns mycket ilska i sorgearbetet. Det är ju en av flera faser man ”ska” gå igenom, och kanske är det sunt det där att vara så arg, då. Nä, nu vet jag inte riktigt hur jag tänker och än mindre vet jag hur jag ska skriva!
    Men att sydländsk få ur sig ilskan verkar så skönt! När jag skrikit på barnen – och sen bett om ursäkt för – inte för att jag skrek, för min ilska var troligen berättigad – men för att jag skrek så HÖGT, då är ju allt över och jag blir mild och snäll och skrattar igen. Men när jag svenskt tyst så bubblar ju ilskan där under huden en bra stund. Och jag är inte riktigt vän med personen tills jag glömt bort det, vilket ju tar minst 1 timme i alla fall.
    Monica: Alla förväntningar kan ju inte vara ”ens eget fel”. Det finns förväntningar som måste vara befogade och därmed ilska som är befogad. Annars skulle vi ju aldrig rösta bort en sittande regering t.ex.
    Ja, det där darret känenr jag igen! Vet inte den medicinska termen men själv kallar jag det ilskedarr. Men jag tror att det finns en chans att det darrar mindre för varje gång man ”tar striden” – har tyckt mig märka det. Utom i vissa situationer. Men allt kan ju inte vara 100%.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: