Skambyrån

Det här är I hate Drake av William Patrick Nolan Jr.

En smula skeptisk slår jag mig ner på gräsmattan bredvid H. Är man på festival ska man gå på KONSERTER. Man ska hoppa runt, vifta med händerna och låta så många kroppsdelar som möjligt röra sig i takt till musiken utan att man skadar någon annan. INTE ligga på en gräsmatta och se på teater (eller scenuppträdanden som inte är konserter).

Teater är trevligt, men jag är på festival för musiken.

Jag fick ju så klart äta upp mina tankar (Jag sa ju inte det där om konserterna högt, jag har ju en viss kulturell nivå att leva upp till.). För när Skambyrån var färdiga med sitt framträdande var jag en glad liten skit. Det är ju faktiskt så att det är roligare att upptäcka att man har något gemensamt med någon annan än att man är helt ensam om sin sak.

Skambyrån har sina rötter i USA, där scenshowen Mortified (eng. ”förödmjuka”, ”förargad”) funnits i ett par år. Konceptet är enkelt och mycket roligt. Man läser upp texter man skrivit i barndomen eller tonåren. Texterna får inte vara nyproducerade då behållningen ligger i att skribenten skrivit i affekt eller utan större förmåga att reflektera.

Det är pinsamt, sorgligt, dråpligt och ärligt. Igenkänningsfaktorn är mycket, mycket hög.

Råkar du befinna dig på Malmöfestivalen den 15 augusti och missar Skambyrån så har du verkligen missat något.

Annonser
Comments
3 Responses to “Skambyrån”
  1. Janis skriver:

    Mina dagböcker ligger nedpackade sedan länge. Och ännu har jag inte blivit så gammal så jag vågar läsa dem och möta mig som tonåring. Vissa minnesfragment rodnar jag närapå av än.

    En liten röd dagbok i läder från det jag var tio har jag iaf läst. Jag och kusiner är på besök hos andra kusiner vid en sjö. Jag skriver detaljerat om att jag stiger upp och kissar varje morgon. Jag har t.o.m. ritat hur jag en morgon hukar under ett träd och morgonskvalar. Hahahaha!

  2. Monica skriver:

    Det måste ju vara väldigt bra och terapeutiskt att ställa sig på en scen och vara pinsam. Kan nog tänka mig att göra det själv… Men när jag läste mina dagböcker som jag skrev i 11-årsåldern så kunde jag inte länna igen mig. DET var en märklig känsla. Var man så där deppig?

  3. Linda skriver:

    Det värmer i hjärtat att läsa Monica. Ja, det är en häftig känsla att stå och läsa upp något som var på liv och död då och inse att det inte är så farligt länge. Och att man nu står på samma scen med de man aldrig någonsin pratade med när det begav sig. Och för att kunna fortsätta med fantastiska Skambyrån till hösten på Inkonst i Malmö behöver vi medverkanden. Hör av er!

    In angst we trust!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: