”Vi känner meningslöshet, tomhet och förvirring!”

Jag återkommer till avhandlingen om gymnasieskolans svenskämnen. (I plural för att varje svensklärare i praktiken konstruerar svenskämnet utifrån egna traditioner och värderingar.)

I Lotta Bergmans avhandling finns ett avsnitt som beskriver ett undervisningsmoment i årskurs 3 på Industriprogrammet. En analytisk jämförelse ska göras mellan Pär Lagerkvists novell ”Den fordringsfulla gästen” och dikten ”Nu löser solen sitt blonda hår ”:

Eleverna är måttligt roade. De uppmanas att finna ett gemensamt tema i novell och dikt. Sedan ber läraren dem om ord som beskriver känslan i texterna. ”Meningslöshet, ”tomhet”, ”förvirring” får han till svar. Det låter lovande, eller hur? Nu kan det hända saker. Men nej, för nu uppmanas eleverna att hitta exempel i texterna, jämföra ords valörer och skriva en egen text om hur de ser på Lagerkvists bild av tillvaron. Protester! ”Varför?”, ”Svårt!” och ”Meningslöst att skriva ned tankar på papper!”

”Här gör vi inte som i verkstan!”, svarar läraren. En elev reagerar: ”Vi skriver inte i verkstan! Bara en liten anteckning, sen gör vi det vi ska. Vi förstår inte meningen! Vi känner meningslöshet, tomhet och förvirring!” Touche!

En av läraren icke sanktionerad diskussion bryter ut. En elev har ifrågasatt att novellen verkligen handlar om hela livet. ”(…) varför skulle det handla om hela livet? Han är i ett tomrum han skapat själv”. Ytterligare tolkningsförslag föreslås. Läraren vill stoppa, de håller på att snacka bort hela lektionen, nu är det skriva som gäller. Nya protester. ”Vi diskuterar ju för att komma in i uppgiften!” Läraren är irriterad men låter diskussionen fortsätta, förmodligen ser han meningsskapandet i dialogen, och han signalerar också till eleverna att han är intresserad av deras åsikter. En elev högläser för att illustrera resonemanget de är inne på, en annan viskar förnöjt till kompisen att ”nu har det satt igång det, nu slipper vi skriva”. Men det är värre än det låter – för nu är de verkligen engagerade i den diskussion de satt igång. Flera elever letar efter raderna som kompisen citerade, nya citeras. Diskussionen fortsatte resten av lektionen, den avlägsnade sig från texten och handlade mer om elevernas subjektiva förståelse; om deras liv, om förändring, skola och yrkesarbete, meningen med livet. Efter lektionen dröjer sig en av killarna kvar: ” (samtalet) var jävulskt intressant idag, faktiskt”. Underbart, inte sant? Det var meningsfullt, berikande och ett värdefullt lärande.

Nästa lektion lämnar läraren förra lektionens tema, det som engagerade. Lektionen som tog avstamp i Lagerkvists texter (god litteratur!) och hamnade i en diskussion om livsvillkor. Nu ska det skrivas, skrivas på ”rätt sätt”. Frågorna skrivs upp på tavlan: ”är språket abstrakt eller konkret? Är språket enkelt eller komplicerat, vardagligt eller formellt? Är det prosa eller poesi? Ge exempel på bildspråk! Finns det något budskap? Ge exempel på ondska! Känner du igen dig i det som skildras? – Utveckla! Vad är viktigt och ger mening åt ditt liv?” Först ska alltså eleverna skriva om det formella, först därefter om innehåll och relevans till eget liv. När lektionen är slut har inget blivit skrivet.

Eleverna får igång en engagerad och meningsfull diskussion om viktiga livsfrågor. En diskussion som skulle ha kunnat utmynna i ett skrivande, och ett utvecklande av tanke och skrivförmåga. I talet, dialogen, finns grunden till skriften. Men diskussionen ses inte som lika viktig som det formella, och det är de formella frågorna som stoppar upp hela processen. Tvärstopp! Syftet, skrivandet, blir till intet eftersom eleverna inte skriver.

* * * * *

Jag undrar vad Lagerkvist själv hade tyckt vara intressantast? Att eleverna redogjort för språket och stilen (som de inte själva observerat innan de förklarades av läraren), eller om han tyckt det varit intressantast att lyssna till deras samtal om livet (där t.ex. abstraktionerna också ingår!)?

Jag är inte motståndare till de formella kunskaperna, men de är inte det viktigaste. Det formella ska diskuteras/analyseras först efter att det viktigaste, innehållet, har diskuterats. Sannolikheten är större att det skapar ett intresse för texten. En förförståelse som bottnar i den egna upplevelsen ger möjlighet till den distansering som det formella innebär och som ger texten nya dimensioner. Då förstår man den bättre, för när man greppat innehållet kan man se hur stil och bildspråk förstärker det sagda. Först då.

* * * * *

Bergman, Lotta (2007), Gymnasieskolans svenskämnen. En studie av svenskundervisningen i fyra gymnasieklasser. Malmö högskola: Lärarutbildningen. Innehåll och citat är tagna från sid. 156 ff

Comments
2 Responses to “”Vi känner meningslöshet, tomhet och förvirring!””
  1. Martin skriver:

    Ännu ett roligt inägg Janis! Roligt och inspirerande (och visst känner jag igen det från när jag hade industriklasser för några år sedan!) För att denna diskussioner ska lyckas (i det fall du tar upp är det ju gruppens opposition och motvilja mot läraren som verkar vara framgångsfaktorn) krävs god relation grupp-lärare och god stämning i gruppen. Som du säger – inehållet, innehållet, innehållet är det viktigaste utan konkurrens.

  2. En hantverkares klagan! Är inte rören raka,krokarna bockade.Bruket rört och mursleven passande´då är dagen förstörd och mörkt i mitt inre.Då det är som mörkast ser jag solen gå upp över hustaken och dagen vakna-då gläds mitt inre och jag lyfter med glädje min hammare och slår i dagens första spik!–Anpassa poesin till personen och hans intressen,arbete´så blir det lättare att dikta? MVH Gladiatan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: