Läslust. Lästlust? Läslust!

Göran Hägg recenserar läroböcker i svenska och framför vissa åsikter som ter sig ganska främmande för mig som blivande svensklärare som älskar litteratur och ser den som grunden i svenskämnet. En svensklärare in spe som visserligen har egna åsikter om vad som är ”bra” resp. ”dålig” litteratur, men ser Häggs klassiska litterära kanon som oftast hopplöst förlegad, ibland till och med stendöd – och absolut inte ser att ”klassiker” har ett egenvärde.

Detta hopplöst långa inlägg handlar om läroboks-debatten och min syn på litteraturundervisningen i grund-och gymnasieskolan.

Mer om debatten går att läsa på Svenskläraren kommenterar, där Martin Sandberg kommenterar Häggs framförda syn på läromedel och svenskundervisning och Svante Skoglund går i svarsmål på Häggs replik som följde på Skoglunds svar i Ab på Häggs recensioner och bedömningar (oj, den meningen blev snygg, den!)

(Häggs artiklar kan ni läsa här: Än kan läslusten räddas och Det är skräpet som säljer .)

*

I sin (i mångt och mycket tarvligt formulerade!) replik skriver Hägg: ‘Skillnaden är att jag tror att skolan är till för att låta människor möta saker de annars inte möter” och Skoglund svarar: ”Detta är förstås rent nonsens! Den skillnaden mellan oss finns inte. Jag menar inte alls att unga idag främst ska läsa texter som bekräftar deras erfarenheter. Tvärtom!”

Just så! Det är förstås själva grundidén med litteratur-undervisningen i skolan– att låta eleverna möta andra världar och andras tankar – och sig själva. Att detta endast skulle kunna i den litteratur Hägg åberopar är ju rent sagt löjligt! De svenska klassikerna är inte per automatik de bästa att arbeta med i skolan. Tvärtom är nog (skolans undervisning i) många klassiker orsaken till ett dödat läsintresse! En lärares uppgift är inte densamma som för litteraturhistorikens, eller litteraturvetarens. Tids nog söker den djupt litteraturintresserade vidare, och hamnar förhoppningsvis på universitet. Men innan dess handlar det om att väcka elevens LÄSLUST, något som är långt ifrån självklart. Läsningen i skolan ska inte på något sätt trivialiseras, den ska vara något mer än tidsfördriv i skolan (det låter hårdare än jag menar). Läsning i skolan ska vara möjligheten till ett möte med det annorlunda, och det handlar om att söka efter mötet mellan elevernas egna erfarenheter och de nya erfarenheter skolan kan ge dem. Detta möte sker sällan bäst i mötet med klassikerna. Det handlar inte bara om det ålderdomliga språket eller formen, utan även om möjligheterna till identifikation. Klassikerna står tyvärr allt för ofta (men absolut inte alltid) långt ifrån elevernas egna erfarenhet (om ungdomar och läsning har jag tidigare skrivit här).

Grunden för att all litteraturundervisning skall bli utvecklande är att läraren ställer sig själv de viktiga didaktiska frågorna: Vad undervisar jag om, och hur undervisar jag om detta? Vem undervisar jag, och vem är jag som undervisar? Sist men inte minst, måste läraren ställa sig frågan varför undervisar jag om detta? Utifrån detta didaktiska varför legitimeras valet av litteratur.

Läraren måste reflektera över vad det är han eller hon vill att eleverna ska förstå eller lära sig, och hitta det kreativa sättet att göra det på. I strävan att hitta det stoff och de moment som skapar meningsfullheten är det också viktigt att våga ifrågasätta det ”självklara”. I svensk-ämnet finns förutom tankarna på en litterär kanon (Hägg m.fl.) många moment som kanske rullar på mer av rutin än av nödvändighet. Varför ska eleverna till exempel skriva författarporträtt? Vad lär sig eleverna av det (mer än att kanske googla och kopiera), vad får de med sig av det momentet som de kan tillämpa i sitt fortsatta liv, och hur utvecklar det deras tänkande och språk? Finns det ett annat sätt att arbeta?

Här kommer också lärarens syn på eleven in: är eleven ett objekt för skolans undervisning där det normativa betonas, eller ett lärande och skapande subjekt som i dialog med andra ska vägledas till utveckling. *

Mötet med det andra, det annorlunda är viktigt. Lika viktigt är mötet med sitt eget och andras tänkande runt litterturen. Det är läsupplevelsen och tankarna det föder som är det meningsfulla! Med en undervisning där litteraturen integreras med det egna tänkandet i dialog med andra och med det egna skrivandet (som bland annat Molloy skriver om) tror jag att jag som lärare kan uppnå två av de ”tillspetsade situationer” som Thomas Ziehe (2000:92) menar att skolan måste skapa. Dels eftertänksamhetssituationer där tankeansträngning kan leda till en kognitiv nyordning som i sin tur leder till glädje hos eleven. Dels till situationer med socialt perspektivtagande som lär eleven att artikulera sina behov, men också att kunna bortse från sina egna perspektiv och där insikten om mångfalden av infallsvinklar, självdistansering och egna val berikar. Utifrån detta väljs litteraturen, och valet kan vara gjort av både mig och eleverna, om jag beskrivit målet för dem.

Med en metodik som lägger både grunden för en klassrumskultur med struktur och koncentration (ordning & reda utan pekpinnar!) och banar vägen för det meningsfulla tanke- och språkutvecklingsarbetet i skolan blir (närapå) all litteratur lika meningsfull. För vems är rätten att avgöra vad som är god litteratur? God litteratur är den som läses med behållning av läsaren.

Till grund för min egen syn på litteraturundervisningen är dels den oinspirerade och meningslösa litteraturundervisning jag själv sett, eller varit föremål för, och en mängd litteratur varav kan nämnas Gunilla Molloys ”Att läsa skönlitteratur med tonåringar” och ”Reflekterande läsning och skrivning” (* enligt ovan), Aidan Chambers böcker om boksamtal, Smiths ”Läsning”, Judith Langer som skriver om litterära föreställningsvärldar baserade på McCormacks teorier som jag just i dagarna begrundar. Det finns mycket ny forskning – det har hänt en hel del sedan läroverket – och tur är väl det! PS Ziehe citeras särskilt för dig, Lina!

PS 2 Detta tål att återkommas till. Ska försöka fatta mig kortare då, nu har jag inte tid att redigera mig själv!

Comments
24 Responses to “Läslust. Lästlust? Läslust!”
  1. Svante Skoglund skriver:

    Hej! Intressanta synpunkter – som jag dessutom till större delen håller med om. 🙂 Extra stor guldstjärna för att du ger dig på de evinnerliga författarporträtten (bokrecensionerna är i regel inte heller så givande, för någon) och lyfter fram lärarens kreativa roll. Du skriver: ”I strävan att hitta det stoff och de moment som skapar meningsfullheten är det också viktigt att våga ifrågasätta det ‘självklara’.” Instämmer till fullo! Om man orkar göra detta (det sliter) blir jobbet dessutom ofantligt mycket roligare. Svante S

  2. Jon K skriver:

    Till skillnad från Svante Skoglund håller jag inte med dig. Den som inte lyckas göra en klassiker levande (och heller inte vill) bör undervisa i ett annat ämne. Den elev som är alldeles oförmögen att läsa gymnasiestoff borde inte tvingas läsa teoretiska ämnen på gymnasiet.

    Jo, det finns god litteratur. Och direkt dålig.

    Jag är glad över Häggs recensioner. Ockänner igen ditt förakt för läroverket från den hjärntvättslitteratur som min egen tid på lärarhögskolan varit så fylld av.h

  3. Janis skriver:

    Jag håller med dig – en lärare bör kunna göra klassiker levande – och det hoppas jag få med mig i min utbildning (det ser lovande ut). Jag säger inte nej till alla klassiker, jag säger nej till att lägga tonvikten på dem, som Hägg gör. Svenskämnet har begränsat antal timmar, det gäller av nödvändighet att sålla. Dessutom är inte all god litteratur klassiker.
    Jag föraktar varken klassikerna eller läroverket – jag menar bara att tiden är en annan nu, och det måste vi vara medvetna om. Jag tycker heller inte att en klassiker har ett egenvärde i sig själv, i undervisningen, när det finns så oerhört mycket bra modern litteratur. Inte minst ungdomslitteratur. Det är här frågan om VARFÖR man läser en viss bok kommer in, och den måste vara övertänkt utifrån många olika vinklar.
    ”Oförmögna” elever och ”tvingas” – det är stort nog för att skriva ett helt separat inlägg! Jag misstolkar dig kanske men det andas ett visst förakt, och den diskussionen tar jag inte nu. Annat än att här finns ju ett skäl att läsa litteratur, som inte behöver vara sämre, men som inte möter lika starkt mostånd som många klassiker gör.
    Hjärntvättade antar jag vi alla blir inom alla skolformer, mer el mindre, precis som våra liv i övrigt formar oss, medvetet eller omedvetet – men JAG gläds åt att de tankar jag möter i utbildningen är de jag själv står för och nya som jag villigt tar till mig. Om jag möter idéer jag inte omfamnar direkt, tänker jag över dem så vitt jag förmår – och avfärdar eller tar dem till mig. Inte automatiskt. Men med en annan ingångspunkt kan man förstås känna sin hjärntvättad?

    Nå, det är iaf en intressant diskussion, det här, om litteraturen!

  4. Martin skriver:

    Ja, författarporträtt. Tyvärr är det ju för mycket av sådana i böckerna också. Konstigt att Hägg inte tar upp det. Kolla till exempel på Janssons Levande litteratur där hela 1900-talets litteratur faller samman i en myriad av författarporträtt.

    Såg just ett skräckexempel på denna hemska hemska typ av undervisning (det är detta du borde bli arg på Jon, inte lärare som menar att visst ska vi läsa klassiker – men kanske de som är läsbara. Se Expressens klassikerutgivning som referens. Ganska vettigt urval, det mesta av det – kanske inte typ Mot fyren dock – är läsbart på gymnasiet) är ett papper jag hittade i kopieringsrummet med en instruktion för grupparbete i 1900-talets litteratur, där eleverna i Sv B PÅ GYMNASIET istället för att läsa och analysera litteratur ska göra en väggtidning med bilder och lite bling bling med fakta ur författarbiografin. Jon – det är denna typ av undervisning som är upprörande – eleverna läser inget och lär sig inget.

  5. fredde skriver:

    Hur ska du ha det? Handlar undervisningen om att väcka läslust, eller om att få eleverna att möta andras tankar? Eller är du så bra att du kan göra både och?

  6. Janis skriver:

    Skulle läslust och möta andras tankar VARA TVÅ OLIKA SAKER?! Du har tydligt inte en susning om vad jag menar. Jag tror helt enkelt att du bara stör dig på mig, och inte ens försöker förstå vad jag menar. Om jag är ”så bra att jag kan göra både och”? Det kan jag inte svara på, annat än att jag hoppas det.
    Men det var väl ändå ingen allvarligt menad fråga. Du är verkligen malörten i min bloggbägare, så negativ så jag blir alldeles matt.
    Hoppas du får en underbar söndag! Med harmoni och solsken som värmer surpuppor så att färggranna fjärilar breder ut sina nya vingar och omfamnar världen i glädje!
    Varma hälsningar /Janis

  7. fredde skriver:

    Malört går bra, bara det inte blir odört.
    Men frågan var allvarligt ställd (försöker nu omformulera den): hur tänker du balansera läslust mot den läsning som absolut inte är lustig men som ändå innebär nya tankar och nytt läsinnehåll och ett nytt (för eleven) slags litteratur?

    Fast salt hade ju varit än bättre…

  8. metabolism skriver:

    Haha, salt – den var bra den!

    Jag tror jag får fila på ett nytt inlägg om läsning i skolan, om du vill vänta lite på det – idag är jag ledig OCH solen skiner, jag måste bara ut och andas idag! Termometern som värmts i solen visar 18 grader – jag tror det får bli vårens första glassdag idag!
    /Janis

  9. Janis skriver:

    Till ”Beska droppar”:
    Något mer förvrängt har jag aldrig någonsin läst än ditt inlägg som länkar hit. Dina ord över mig och flumskolan (m.fl och m.m.) säger mer om dig än om det du säger dig ”definiera”. En diskussion/debatt kan inte nå ett lägre lågvattenmärke. Varför inte ens försöka läsa vad där står, i st f att lägga in egna betydelser, överdriva och förvränga till oigenkännlighet?

  10. Fredde skriver:

    var det sista riktat mot mig?

  11. Janis skriver:

    Nej, Fredde, inte alls! Det är riktat till en blogg som skrivit om Göran Hägg och läromedlen och länkat till mig m.fl, och som jag bemöter här, då jag inte ville göra ett separat inlägg, och heller inte länka till.
    Jag lovar återkomma som utlovat till dig, Fredde så snart jag har en lugn stund över tillräckligt lång för att hinna formulera mig, så det blir tydligt vad jag menar och vill!

  12. Martin skriver:

    Har kollat lite i bloggen ”Beska Droppar” och gjort en kommentar. Förfärlig soppa. Riktigt förfärlig. Dansk Folkeparti kom tillbaka, allt är förlåtet.

  13. metabolism skriver:

    Fredde, nu är jag tebaks, bättre sent än aldrig!
    Hm, hur tänker jag ”balansera läslust mot den läsning som absolut inte är lustig men som ändå innebär nya tankar och nytt läsinnehåll och ett nytt (för eleven) slags litteratur?”.
    Jag har funderat, men vet inte riktigt hur jag ska svara på frågan. Först vet jag inte riktigt vad ”lustig” betyder. Jag hoppas att du inte tror att jag tycker att litteraturen i skolan ska vara (enbart) lustig. Jag tycker, precis som du att i skolan ska eleven få möjligheten att möta annan litteratur än vad de flesta ungdomar möter när de själva väljer sin läsning. För den läsovane och läsogillande kan det vara OK att börja med ”Berts betraktelser” i 7:an, men om eleven går ut 9:an och inte kommit längre än till ”Berts betraktelser nr 17” då har svenskläraren gjort en riktig tabbe.
    Jag vet heller inte om du menar att det finns vissa verk som är ett måste. Det kan jag själv tycka, men samtidigt är jag medveten om att varje bok talar på olika sätt till sina läsare, och inte minst vid olika tider i läsarnas liv. Det gäller alltså först och främst att skapa ett läsintresse, en läslust. Och det görs inte med pekpinnar (kanon) och måsten (kanon) utan med ett lustbetonat förhållande till litteraturen. Jag tänker mig ett klassrum fullt med alla slags böcker . I ett klassrum har du alla slags läsare, ”Bert-läsaren” såväl som den som läste Homeros då h*n var 12. Att då läsa EN bok i klassrummet med så olika referensramar, det låter sig knappast göras, inte så att alla känner sig delaktiga och upplever något för dem meningsfullt och utvecklande. I litteraturläsningen är individualiseringen viktig. Om man är tillräckligt kunnig och lyhörd kan man som lärare förhoppningsvis leda eleven vidare i läsningen. Det är viktigt att visa på vilken oerhörd mängd litteratur av många slag det finns – att servera som ett smörgåsbord. Allt behöver inte eleven läsa i skolan, varken i högstadiet eller gymnasiet, det viktiga är att få ”snålvattnet att rinna”, att skapa en läslust. Efter skolan har eleven ett helt liv på sig att läsa – det viktiga är att väcka läslusten hos eleven! Det viktiga är också att genom litteraturen och i dialogen utveckla tänkandet, det att kunna läsa mellan raderna, att kunna associera sig med karaktärerna i böckerna, att känna empati och få en större förståelse för de andra och det annorlunda, m.m. Men för att göra detta måste man inte nödvändigtvis arbeta med en ”absolut inte lustig bok”. Tankestimulerandet kan finnas såväl i modern ungdomslitteratur som i de gamla klassikerna. Det ”absolut inte lustiga” kanske också inte behöver läsas i sin helhet, att citera, läsa ett avsnitt eller ett kapitel, kan vara fullt tillräckligt. (Och varför inte sedan ge eleverna en litteraturlista när de slutar skolan, så att de kan hitta tillbaka till just den där boken, om och när de själva vill?) En bra idé är väl att så ofta som möjligt referera till andra böcker med t.ex. samma tema när en bok har lästs och uppskattats (eller inte uppskattats) – en bok leder då vidare till en annan – kanske t.o.m. en gammal god klassiker.
    /Janis

  14. fredde skriver:

    Jaha, det lät ju bra. Du vill alltså göra alla till hugande läsare, passionerade läsare. Med andra ord ska de bli som dig. Det är för mycket, överambitiöst och orealistiskt. Det kommer att sluta i att några av dina elever enbart läst fem Blytonböcker. En del litteratur bjuder motstånd.

  15. Janis skriver:

    Ja, visst lät det bra!!!
    Det är en utopi att göra bokälskare av alla, det vet jag förstås – men som svensklärare ser jag faktiskt det som ens uppgift att vara en sådan – och försöka förmedla känslan!
    Sedan handlar ju självfallet inte all svenskundervisning om litteratur – det är ju så mycket mer, men det har vi inte gått in på. Inte ens jag skulle fylla varje svensktimme med litteratur.
    Litteraturläsning handlar ju också mycket om det där med att utveckla tänkandet, men det var jag kanske inte tillräckligt tydlig med (jag orkar inte läsa min göörlånga kommentar å se efter om/vad jag skrivit). Läsande – och eget skrivande (som ska kombineras, tillsammans med dialogen med andra) utvecklar ju ett tänkande, och det är det allra viktigaste – blir några av läsarna passionerade så hurra!, men läsa med behållning kan man faktiskt göra även om man inte är jättepassionerad (här kommer den viktiga dialogen in!).
    Jag tror inte att jag kan komma som någon slags ”böcker är livet-frälsare” och göra mirakel. Men jag tycker man kan ha som ingångspunkt att vara kanske lite löjligt överambitös och orealistisk. Mycket hellre det än det andra alternativet!
    /Janis

    Förresten kan t.o.m. Blyton erbjuda motstånd …

  16. Svante Skoglund skriver:

    Hur man än bär sig åt kommer det att finnas elever som inte blir läsare, passionerade eller ej. So what? Alla canceroperationer lyckas inte heller. En kunnnig och inspirerad lärare med ett personligt förhållande till klassisk och ny litteratur har goda förutsättningar att både väcka läslust och bereda vägen för elevernas möten med tidigare okända tankar. Och gör ett fantastiskt viktigt arbete som gagnar de allra flesta elever. Gott så! Det är jomla trist att svenskämnets litteraturundervisning ska användas som slagträ i grumliga politiska diskussioner. Det viktiga är och förblir inte exakt vilka texter man läser – det viktiga är vad man gör med dem. Tänker, typ. Många av debattörerna i detta ämne visar med all önskvärd tydlighet att de missat några av de viktigaste lärdomarna som vårt kulturarv kan ge: tolerans, respekt och öppenhet för intellektuella resonemang. Vad deras så kallade kulturarv innehåller vågar jag knappt tänka på.

  17. fredde skriver:

    Svante: om Janis lektioner enbart går åt till att väcka läslust kommer vissa inte att väckas. Dessa kommer inte att ha läst några klassiker. Hade de istället matats med tråkiga övningar om klassiker så hade de vunnit något. Förlustminimering.

  18. Janis skriver:

    Fredde, du fattar ju inte ett jota om vad jag säger, om läslust eller läsning av klassiker eller någonting alls.
    Och ”matats med tråkiga övningar om klassiker så hade de vunnit något” – kommentar överflödig, du har verkligen inte fattat någonting alls, det är ju alldeles tydligt. ”Förlustminimering”, suck.

  19. fredde skriver:

    Så för att jag har en annan åsikt så har jag inte fattat? När ska du börja jobba?

  20. janis skriver:

    let´s agree to disagree

  21. Aloysius skriver:

    En vän påminde mig nyss om det som i denna kommentartråd sägs om bloggen Beska droppar. Jag har tidigare inte orkat svara något, men gör det nu i all hast. Vidare hoppfull är jag dock inte. Av följande skäl.

    Finns det utsikter till diskussion med människor som ersätter samtal med etiketter och a-priori-fördömanden? (I toleransens namn, får man anta…) Är samtal möjligt med Goda Människor som bara omger sig med liktänkande? med sådana som alla på förhand helt enkelt bara veeeeet att Danskt folkeparti per definition minsann är korkat och ont. (Det står ju i DN, alltså måste det vara sant.) Vad nu Danskt folkeparti har med läsning och Hägg att göra… Nej, ad hominem-argument är inte värdiga en intelligent diskussion.

    I Häggfrågan står jag i allt väsentligt fast vid det jag skrev på Beska droppar. Det jag läst från er och Svantes sida har gett mig inblick i olika nyanser i de kulturarvsföraktandes läger, men på intet sätt underminerat min analys. Snarare tvärtom. Sedan kan man förstås avfärda analysen ifråga, men utan sakargument lär man inte bli tagen på allvar.

    Jag slutar med en eloge till Svante som i vart fall tog sig tid att kommentera mitt inlägg PÅ min blogg. Och därmed kunde räkna med ett svar. Men så hör ju Svante också till en äldre, modigare generation.

  22. Janis skriver:

    Då du etiketterat mig som någon kulturarvsföraktande etikettsättande a priori-fördömande människa (och möjligtvis också ointelligent) så tror jag som du att en vidare diskussion inte leder någonstans – jag lämnar bara en kommentar om ålder, modighet och rätten att yttra sig:

    Vet du, det kan faktiskt vara så att jag är äldre än Svante, det vet du inget om. Då tillhör alltså också jag den modigare generationen – vad nu ålder egentligen har med mod att göra. Då du skrev ett inlägg som länkade till vår blogg valde jag att kommentera här. Ibland får man bara en magkänsla för var man vill vara eller inte vara, var man vill skriva eller inte skriva. Alla diskussioner måste man inte ta, men rätten till en kommentar/ett svar på egen blogg kan man ta sig. I händelse av att du skulle vara intresserad så skulle du alltså bemötas här.

    /Janis

  23. Aloysius skriver:

    Visst visst. Tack och hej.

  24. Mikael skriver:

    Tänkte lägga mig i den här diskussionen lite:

    ”Handlar undervisningen om att väcka läslust, eller om att få eleverna att möta andras tankar?”

    Jag förstår inte varför det skulle vara tråkigt att möta andras tankar. Tvärtom tycker jag att elever brukar tycka att det är roligt. Speciellt när de får diskutera tankar som presenterats i olika texter. Det är kanske inte främst läslust som väcks av sådana diskussioner, men i alla fall en lust till att tänka, diskutera och lära sig mera om ämnet. Jag tror mig också ha märkt att elever gärna söker sig tillbaka in i texter för att hitta argument.

    Tydligen tycker de att det är meningsfullt att möta andras tankar – speciellt om textens tankar speglas mot klasskamraternas. Jag tror därför att det är väldigt bra att låta alla elever läsa samma sak. Det ger dem möjlighet att se saker i texterna som de inte skulle sett själva (vilket kan göra texterna ännu mera meningsfulla).

    Varför inte kalla det ett lustfyllt möte med andras tankar?

    /Mikael

    PS Att som lärare utstråla läslust, och hela tiden visa olika sätt som läsning kan vara meningsfullt på måste ju också vara bra!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: