I jakten på min pedagogiska kompass – 3

raffael-fresco-visipix.jpg

KUNSKAP?

Den progressiva pedagogikens sätt att värdera kunskap, där kunskap i sig inte har ett egenvärde, utan där det är dess nytta som avger dess värde håller jag med om – med vissa förbehåll. Inte kan väl “klassisk kunskap” helt förkastas – nog måste den väl ändå kunna sägas ha ett egenvärde  i sig själv. Dewey (den progressiva pedagogikens grundare) som talar om interaktion mellan yrkeskunnande och ämneskunskaper kanske ändå skulle ha kunnat hålla med om att det inte är antingen eller – utan både och? Det finns utrymme för nyttoaspekten likaväl som kunskapens egenvärde i “mänsklighetens samlade kunskap”. Men Dewey talar väl om den grundläggande utbildningen, den som har medborgarnas fostran i en demokrati i fokus, och de högre/de fördjupande studierna sker ju högre upp i skolgången, i ett annat lärohus.

Så talar vi enbart om den grundläggande utbildningen, och vad kunskap är där så är det enkelt. Ytliga jeopardykunskaper, som Magistern så träffande kallade det en gång, tycker jag fruktansvärt illa om. Att rabbla innantill-läxor utan att sätta in fakta i dess sammanhang, utan att se och förstå att helheten är något större än summan av delarna (hermeneutik igen).

Jag kan ta musikämnet som ett exempel. Inte har jag på något sätt utvecklats om jag pluggat termer (addagio, forte, sonata) och kompositörers namn och verk (med årtal, förstås!) om jag inte fått lyssna till musiken, och lyssna noga. Jag har fått med mig ytliga jeopardykunskaper som (om nu inte minnet sviker mig) kan ge sken av jag är väldans allmänbildad, och som kan komma väl till pass när jag spelar TP. Men om  jag hade fått lyssna till verken, fått höra en initierad berätta om ”pukor och cymbaler” och hur kompositionen är  uppbyggd – då hade jag haft en kunskap värd namnet med mig från lektionerna. Vad spelar det för roll om jag vet vad termen crescendo betyder om jag aldrig lyssnat till ett ? *

* * *

Kunskap, alltså. Kunskap har inte ett egenvärde. Kunskap har ett egenvärde. Jag undrar hur jag ska få ihop det här i slutänden? Kan en kompass peka åt både norr och söder samtidigt?

* Jag kan inget om klassisk musik. Men jag  har förhört inför prov.

Comments
8 Responses to “I jakten på min pedagogiska kompass – 3”
  1. Magistern skriver:

    Du blir bara vassare och vassare, och det säger jag inte bara för att du har länkat till mig. Ett inlägg helt i min smak/stil.

  2. metabolism skriver:

    Tack, ”vass” är ett fint omdöme! Nu känner jag mig både klok och förstådd! (Det lever jag på ända tills imorgon när jag blir bevisad om mosatsen (relativa satsdelar där de finita verben ska göras infinita, tror jag det var; jag har skolkat från grammatiken hela helgen…) /Janis

  3. Hej Janis,
    Kunskap har ett värde i sig. Kunskap är något som vidgar världen. Den där rabbelkunskapen kan komma till användning i ett större sammanhang. Men att undervisa med rabbelkunskaper utan sammanhang det tror jag inte på… men ibland kan ungar också tycka att det är roligt, men det beror nog mest på att vuxna gensvarar så mycket – Oj vad du kan… och allt som vi kan göra… Jag vet att kunskap har ett värde… och jag är både hänvisad till min själv, till teoretikerna Dewey… och att viktig kunskap genererar sig via en lärare… till de som ska lära… men all kunskap bottnar i en förebildande kunskap… och då är vi inne på värde igen… har jag rört ihop det… En glosa är ingenting om man inte förstår den i sitt sammanhang och behöver den… då kan man lära sig hur många glosor som helst… men en glosa bara för att ha en läxa… då är syftet med glosan att lära för stunden… inte för sammanhanget längre fram eller varför inte – just nu.
    Jag vet inte hur det här blir i dina ögon… bättre att samtala tror jag… Anne-Marie

  4. Hej Janis – måste tillbaka till dig. Den här frågan är stor och filosofisk. Jag tror – jag har skrivit i min bok – om graden av angelägenhet… den som påverkar vårt lärande. Om jag har behov av kunskap är graden av angelägenhet stor, jag är villig att gå in i den värld där kunskapen finns. Att blogga är en sådan värld för mig – jag kunde inget…jag lär under tidens gång, av modeller, och för att jag faktiskt vill och behöver. Graden av angelägenhet kan också påverkas av de som kan – exempelvis kan jag som lärare påverka elevers vilja att lära genom att vara en modell för … jag läser högt och den boken blir den mest lästa boken i klassrummet – oavsett vilken ålder barnen är i… Det handlar också om att göra eleverna medvetna om att deras eget tänkande är en utgångspunkt, och en kunskap i sig – och att den kunskap de har kan utmanas och utvecklas. Därför talar vi om förförståelse… Det du nu håller på med – din pedagogiska kompass – är värd all uppmuntran… den söker man nämligen hela tiden… och den utvecklas i förhållande till andra , dvs litteratur, lärare, kollegor, möten, kulturmöten, samhällsutveckling och anpassning… samt ELEVER. Elever påverkar lärandet … och det tycker jag om. Eleverna ska bara få möjlighet att fråga och inte kunna i skolan. De tror dessvärre att man både ska kunna och absolut veta,… och att man inte FÅR blotta okunskap. Jag vill hylla okunskapens möjligheter… det är ju där vi kan utmanas…. Puh, har jag blivit förstådd, eller har jag vilselett dig… frågan väcker iallafall min diskussionslusta.. allt gott Janis. Anne-Marie

  5. metabolism skriver:

    Mycket klokt och tänkvärt, Anne-Marie! ”Graden av angelägenhet” är en bra term, ska fundera mer över den.
    Lustigt att du tar glosor som ett exempel – jag läser ju engelska f.n. och är så frustrerad av mitt (visserligen utökade) passiva ordförråd; passivt för att jag bara besitter ordförståelsen i läsningen – jag har inte tagit till mig alla nya ord så att jag gjort dem till mina egna; att använda i andra och mitt eget sammanhang.
    Ja, att villigt erkänna sin okunskap för eleverna – för att tillsammans sedan söka efter den önskade kunskapen. Min okunskap (och den är stor) kommer jag aldrig låta mig skämmas för!
    På tisdag kommer vi för att lyssna till dig! /Janis

  6. Ni är så varmt välkomna… ska göra mitt bästa för vårt yrke. Det är ett stort forum. Jag tycker om okunskap. Jag tror också att många elever tror fel om skolan – att man ska kunna i den – inte att man ska lära där… de är alltid värderade och vågar därför aldrig pröva. De vågar heller inte stå för att de inte kan – då frågar de hellre andra – och går snällt ut ur klassrummet utan att veta… Det gillar inte jag. En elev har rätt att lära… och en lärare har rätt att utveckla lärandeprocesser i klassrummet. Du hör – så här mycket har jag väl aldrig skrivit hos dig… men nu har du fått igång mig massor…. Gillar ämnet… gillar ditt tänk… gillar er blogg… gillar att utvecklas själv i förhållande till andra… och det får ni mig att göra – tänka! Allt gott. Anne-Marie

  7. Martin Sandberg skriver:

    Tack för fint inlägg! Felande länken mellan faktakunskaper och förståelse är kognitiv utveckling. Att man helt enkelt blir smartare när man pluggar in enskilda fakta är något som den progressiva pedagogiken bortser från, fixerad på instrumentell nytta och lustupplevelser som den är. Det medför att den förståelse som alla pratar om oftast blir av allra ytligaste slag (Hitler var ond, och detta får inte upprepas), och att man i slutändan lämnar eleverna ensamma och tomma. Och det är ju inte så kul. Råplugg och förståelse kommer parallellt, och undervisningen måste inriktas på båda. Varför t ex genomgångar med dialog med klassen är så effektivt är ju för att man lyfter fram samma fakta som står i boken (det man vill att eleverna råpluggar in) på tavlan, och sedan efter förmåga försöker åskådliggöra hur det hänger ihop. Så att eleverna greppar att det inte är av en slump att helt disparata fakta om imperialism och serbiska nationalister och industrikonjunkturer under 1890-talet och rasism, – i samband med första världskrigets utbrott – är orsaker till att det blev krig. Det fattar vi smarta lärare (som läst mycket mycket historia) men inte eleverna. Än. Ha en riktigt fin vecka! /Martin

  8. metabolism skriver:

    Men råpluggar dina elever in fakta FÖRE din genomgång eller EFTER? (måste jag fråga för att bättre förstå hur lika eller olika vi ser på ”kunskap”). /Janis

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: