Som sagt, nu har jag varit lärare i tre månader. Examensbeviset har anlänt och jag tittar på det. Det ser snyggt ut. Och väldigt avlägset. Och inte helt relevant.

För där står inget om några poäng i hur man planerar lektioner nu när man inte har ”all tid i världen” att planera och skapa eget material, som under VFU:n. Då när de didaktiska frågorna styrde och allt utgick från en medveten (om än inte alltid färdigtänkt) tanke.

Där finns heller inga poäng i kunskaper om hur mycket tid elevfrågorna, administrationen och föräldrakontakterna tar  - eller hur man hanterar allt detta på bästa sätt. Nog för att man själv måste skapa sina system och rutiner, men man kan ju var mer eller mindre bra förberedd. På gymnasiet när jag tänkte mig en ekonomisk och administrativ karriär då fick jag ju faktiskt öva mig i maskinskrivning. Det hörde liksom till yrket, inte bara de företagsekonomiska begreppen och teorierna.

Och inte ett ynkans poäng i hur man bäst placerar klassens individer och hur man möblerar  i klassrummet. Sådant måste man visst lära sig genom många omplaceringar och ommöbleringar.

Och inga poäng i hur man arbetar med att stärka gruppers samhörighet och samarbete. Eller i att lösa konflikter (och de är många bland hundratals unga människor, hur gulliga de än är!). Man får göra så gott man kan.

Och hoppas på, för alla nya lärares skull, att akademiseringen av lärarutbildningen inte fortsätter öka. Oerhört spännande kurslitteratur och tankar  – men ack så opraktiskt.

Nu har jag arbetat som lärare i drygt tre månader, och häromdagen kom mitt examensbevis. Det tog över 5 månader det.

Lång tid kan tyckas, men om jag utgår ifrån den senaste tidens egna erfarenheter, så förstår jag att ingen som  inte är insatt någonsin kan veta hur mycket arbete som ligger bakom producerandet av till exempel ett stycke papper.

I morse vaknade jag tidigt och tog itu med att kreera ett litet miniprov och bara det tog osannolika 2 timmar. Jag har också andra slags papper som  mottagarna otåligt väntar på. De undrar nog över varför det tar sådan tid och har ingen aning om hur mycket arbetsuppgifter varje dag rymmer. Att deras papper bara är en uppgift bland många på listan, listan som av nödvändighet måste omprioriteras varje dag.  

Så jag tror de ansvariga för mitt examensbevis gjort så gott de kunnat, precis så som jag gör. Problemet har bara varit att tiden aldrig räcker till. Inte för dem, inte för mig. Dessutom är examensbevisets guldbokstäver stora och granna, och det förstår man ju att det tar sin tid att få till.

såväl som diskussionen om lärares arbetstid (som jag bl.a. läst om i SvD via en länk hos Marie E, se här) så kommer jag inte skämmas ett dugg för alla lediga veckor.

Jag har nämligen till min 55 timmars-vecka (minst) lagt 10 timmars helgarbete. Och timmarna kommer bli ännu fler nästa vecka, även om jag skulle kunna ta helgen ledig.

Nu är jag rustad för veckan som kommer, och mer därtill. Har både en planering för veckans alla lektioner och material färdigställt. För resten av terminen har jag för vissa klasser allting klart och för resten en grovplanering i huvudet (låt den stanna där!). Det känns oerhört skönt! Resterande planering får vänta tills den långa, långa att göra-listan betats av.  Listan med det administrativa och elevvårdsärendena.

Och ganska njutbart har det varit att planera,  jag har känt mig som en riktig lärare – en sådan som jag inte alltid kan känna mig som eftersom tiden för att planera lektionsinnehållen är en sådan bristvara. I skolan! Helgalet!

Som ny tar förstås saker och ting längre tid för mig än för de med rutin. Men de rullar inte tummarna precis, de heller.

Från och med i dag (i kväll) är jag glögglyriker och kommer så att förbli till någon gång efter nyår. En härlig tid att se fram emot!

Hela världen blir så varm, väldoftande och (som maken sa) bedövande och skönt sövande.

Har nästan helt lyckas förtränga nästa veckas 19 oplanerade lektioner (och de övriga, ännu lika oplanerade, 5 veckorna fram till jul), de 3 kilona rättningar så väl som de de 14 återstående utvecklingssamtalen.

Alkoholromantik är so not PK, men vem bryr sig? I glöggens rosa skimmer är allt OK.

Och novellen som den unga, fantastiska skribenten skrivit på elevens val glädjer än – och lika varmt som glöggen.

Ja, nu är den här. Härom dagen insåg jag att jag betalade ungefär lika mycket per månad för min gammelmobil som om jag hade haft en iPhone. Så nu har jag köpt en. iPhone.

Förhoppningsvis kommer mitt köp innebära att jag kommer att kunna blogga mer och oftare – det ser åtminstone jag fram emot!

Vi ses!

Man kanske skulle önska sig en till klocka.

I boken Nextopia av Micael Dahlén (en bok som stannar kvar i huvudet ett tag) beskriver han den genomsnittlige världsmedborgaren Barrys genomsnittliga dygn. Nu hittar jag inte information om hur undersökningen gått till och vilka länder som var inblandade så gå och hämta en nypa salt innan du läser vidare.

Det här gjorde Barry på ett dygn:

Sömn: 7,1 timmar
Arbete: 6,4 timmar
Skola: 2,7 timmar
Hushållsarbete: 2,9 timmar
Resor: 1,2 timmar
__________

Totalt: 20,3 timmar.

Om jag ser på mitt eget liv stämmer det här gamska bra. Öka lite här och minska lite där, bara. Men. Det kommer mera. Barry hann nämligen med det här också:

Internet: 3,6 timmar
TV: 2,5 timmar
Radio: 1,3 timmar
Dagstidningar: 0,7 timmar
Veckotidningar:0,6 timmar
Mobil, sms, IM, e-post, bloggar, mp3 etc.: 7,9 timmar
Familj: 4,5 timmar
Vänner: 1,5 timmar

Nu landar den totala siffran på 43 timmar. Barrys dygn är 43 timmar långt. Det läskiga är att det här också stämmer ganska bra med mitt eget liv. Visst ingår det en hel del multitasking, men ändå…

Först och främst: Hej! Vad kul att du hittat hit. Nu till dina frågor:

Du skriver att du är osäker på om du ska välja läraryrket för att omgivningens syn inte är så positiv. Då tänker jag så här: Är det du som ska jobba som lärare eller omgivningen? Vad vill du själv?

Angående att läraryrket inte är en bred utbildning. Nej, det är den nog inte. Men det är å andra sidan inte biokemist eller bilmekaniker heller. Hela poängen med en utbildning är inte att man ska bli bra på allt, utan att man ska bli jättebra på något. Ser du skillnaden? Gymnasiet ger en bred utbildning, så den har du redan (gissar jag). Och lönebilden… Man skulle ju kunna tänka sig att lärarlönerna i Sverige är så låga i förhållande till resten av Europa för att staten vill försäkra sig om att det inte är några pengahungriga karriärister som söker. Lönen beror på din kompetens i kombination med vilken kommun du jobbar i. För mig spelade inte lönen någon roll. Jag ville bli lärare. Punkt slut. Men om du bara vill ha ett jobb som ger dig lön och mat på bordet så råder jag dig till att inte bli lärare. Då har du roligare i en kassa någonstans. Eller som bilmekaniker.

Jag vet inte om du kommer att orka jobba som lärare hela livet. Jag vet inte om jag, eller någon annan av de lärare jag känner kommer att göra det. En idé är att du, innan du söker och börjar gå en lärarutbildning, vikarierar. Om du efter att ha varit vikarie i några veckor eller månader fortfarande tycker om skolan, och tror på skolan som idé och verksamhet så är det bara att köra på. Men jag kan inte lova dig att det blir bra vad du än väljer.

Din uppfattning om den kritik som finns mot lärarutbildningen stämmer delvis. Lärarutbildningen får JÄTTEMYCKET kritik i medier. Och om du går på kalas och säger att du pluggar till lärare så är det alltid någon som kommer att säga åt dig att välja något annat yrke. Vill du verkligen bli lärare så är det bara att stå på sig.

Själv gick jag på Södertörns högskola. Ibland var det jättedåligt, ibland var det fantastiskt bra. Om du får en bra utbildning hänger väldigt mycket på hur du är som person, inte på högskolan. Jag tror att de flesta lärarutbildningarna i Sverige håller en bra kvalitet. Och de flesta studenter håller också en bra kvalitet.

Du skriver att du varit på eftis. Tänk på att eftis är en verksamhet som pågår i skolan, men den har inte med läraryrket att göra. Det är en fritidsverksamhet och det skiljer sig från skolverksamhet på olika sätt. Elever som hatar skolan kan älska eftis. Du trivdes i en 2:a – var det för att barnen var söta och gulliga eller för att du såg dina egna möjligheter att påverka och vara en positiv förebild för någon annan? Det finns ju så klart mellanting och andra alternativ, men jag vill få igång dina och mina medbloggares tankar (hjälp mig lite nu hörni!). Barn och unga är inte alltid söta och mysiga. Ibland är de arga och aggressiva. Ibland är de elaka och okänsliga.

Det är inte meningen att skriva dig på näsan, och jag hoppas att du inte uppfattar mig som dryg. Men det intryck jag får av dina frågor är att du är väldigt osäker på om och i så fall varför du ska välja läraryrket. Mitt råd är: välj inte läraryrket om du inte är helt säker på att det verkar roligt, givande och utvecklande.

Nackdelar: du jobbar oftast ensam. Ibland är arbetslagen dåligt organiserade. Ibland saknar skolorna utrustning och pengar. Ibland är klasserna för stora. Ibland får du undervisa i ämnen där du saknar kompetens. Ibland blir du förolämpad och förödmjukad. När all din planering går åt skogen. När skrivbordet är så fullt av pappershögar att du inte ens kan jobba vid det. (Läs kategorierna Vikarien och Ny som lärare.)

Det finns fördelar också: när man når fram till en elev, när de vågar komma fram och prata med en. När de blir glada när du kommer in i rummet, när de lyckas med sina studier, när arbetslaget pratar pedagogik på ett vettigt sätt och inte fastnar i listor på frånvarande elever. När lektioner fungerar och du ler när du låser klassrummet.

Fundera och vikariera. Det är mina råd. Och fråga lärare (precis som du gjort). Du kan få ett boktips också: Att vara lärare av Anne-Marie Kveli (1994, ISBN:9144461313). Den kanske finns på ditt bibliotek.

Hoppas att jag varit lite till hjälp. Och en sak till, om du tycker att det är jobbigt och tråkigt att läsa långa texter ska du kanske inte bli lärare.

Monica

Satt och läste om bedömningsmatriser och hittade en bra länk till Novis-expert-matrisen, som Dreyfus och Dreyfus utvecklat. Här är det en Stan Lester som bearbetat den:

Klicka på bilden för att komma till en läsbar matris.

När jag läser om hur man utvecklar skicklighet är det ju utifrån min roll som en lärare som ska skriva underlag för utvecklingssamtal. Jag vill veta hur jag kan tänka kring bedömning, men det enda jag kan tänka på när jag ser matriser är var befinner JAG mig? Plötslig sitter jag och sätter osynliga kryss i de olika rutorna i matrisen och tänker ”är jag Unlikely to be satisfactory unless closely supervised på novisnivån eller Straightforward tasks likely to be completed to an acceptable standard på avancerad novis-nivån?”

Omslag från nextopia.info

Det ligger i människans natur att hela tiden vilja ha mer och att jaga/söka lycka. För lyckliga kan vi inte bli. Eller, vi kan bli det, men lycka varar inte längre än tre månader. Efter det börjar vi jaga igen. Det vi kan bli, eller oftast är, är nöjda. Dahlén tar upp studier som visar att människan sedan 50-talet varit ganska nöjda. Ungefär 5,6-5,8 på en tiogradig skala. Detta trots att levnadsstandarden har höjts. Detta trots att tillväxten har ökat stadigt genom åren. Vi har mer pengar och mer fritid än vad människor innan oss haft.

I Förväntningssamhället, som Dahlén skriver om, rankas löften om framtiden högre än löften om idag. ”I förväntningssamhället kan vem som helst göra vad som helst, när som helst, var som helst.”

I ett blogginlägg berättar han om en intervju han precis gjort med en tidning som riktar sig till lärare. De diskuterade betyg och Dahlén delade med sig om sina åsikter om betyg:

My first concern was that grades still have to much to do with intake and storing, which are the least necessary things to know nowadays. Anything is within reach of your sticky fingers and available at a click, taking in has never been easier.

och vidare:

My second concern was that grading, in the end, is all about achieving set goals. And, as you know, I keep arguing that only very short-term set goals can really ever be productive in the warp-speed revolving world we now live in.

Nextopia är en fascinerande bok, speciellt för mig som vuxit upp precis i brytpunkten mellan analogt och digitalt, mellan snigelpost och e-post. Men jag blir lite stressad av den. För i förväntningssamhället är det inte vad jag gjort som gör mig till den jag är, utan det jag kan göra i framtiden (om jag förstått hans bok rätt). Med dessa glasögon på, försöker jag titta på skolan. Att det blir krockar är uppenbart, precis som Dahlén skrivit i sin blogg. Samtidigt ser jag både för- och nackdelar med att jobba efter kortsiktiga mål. Det blir tydigare, samtidigt som man riskerar att förlora den tid man faktiskt behöver för att lära sig, förstå och tillämpa vissa saker. Visst kan det också tänkas vara lite orättvist att vi idag söker till högskolan (framtiden) med gymnasiebetyg (det förflutna).

Dahlén skiljer på generation Stress och generation Boss: den förra blir stressad av alla val man kan och inte kan göra, av all teknik och den höga hastigheten, den senare utnyttjar hastigheten och valmöjligheterna för att höras, synas och finnas. Sorgligt nog måste jag nog bekänna mig till den förra. När jag läser Nextopia blir jag lite stressad. Om man inte vill konsumera då? Om man behöver fundera en dag eller två? Är det kört för mig? Och är det så himla bra att jaga?

Jag träffade inte mina kära med-metabolister i fredags för jag var alldeles för trött. Jag promenerade inte med min bästis i helgen för jag hade inga krafter kvar. Jag ringde och lämnade återbud till middagen med mina kära barndomsvänner i kväll för att jag var för trött och för att jag inte ville bryta upp mitt i skrivandet av omdömen.

Jag har inte mycket till liv utanför skolan just nu, och det är inte bra. Det blir man inte piggare av, precis, och det är nog en riktigt dum sak att prioritera annat före vännerna.

Men min högsta prioritet nu är att göra vad som måste göras och överleva på kuppen. Det är tur att eleverna är tillbaka nästa vecka, så det blir lite skoj.