Eller, vänta! Lärarutbildningarna tar in studenter även med låga betyg och dåliga resultat på högskoleprovet.

Dessa återkommande ”nyheter” gör mig upprörd på flera plan. Den första, känslomässiga reaktionen är

Nej! Inte igen! Vi måste stoppa antagningen till utbildningarna! Sätta gränser!

Vad jag tänker mest på då är yrkets status. Snack som detta gör det så svårt att vara lärare. Varje artikel som denna är likt att som lärare leva med att ha förlorat, eller åtminstone ställas inför, en misstroendeförklaring. Plötsligt tror alla (igen!) att du är lärare – ett av de svåraste yrkena som finns – för att du är för inkompetent att göra något annat. Eftersom jag är en ohälsosamt stolt person skakar detta mig i grunden. Jag hade själv höga betyg och bra resultat på högskoleprovet. Jag valde läraryrket. Jag vill göra ett bra jobb gör ett bra jobb. Jag har dessutom många års högskoleutbildning och jag vill ha erkännande för det.

Dessutom blir det svårt att få upp lönerna inom kåren om platserna på utbildningarna fylls ut så att det aldrig blir en brist på lärare. Lärare kan då aldrig heller ställa krav vid anställningar. Lönerna hålls nere och lärare behandlas enligt regeln att de alltid är utbytbara (eftersom många också inom skolan tror på rapportering om att lärare är lika bra/dåliga allihop).

Min andra reaktion kommer ur lärarhjärtat

Vad då? Dåliga tidigare resultat = omöjlighet att utvecklas?

Den som har studerat och fått den behörighet som krävs för att söka en viss högskoleutbildning bör väl rimligtvis också kunna klara utbildningen, om det inte är ett inflationsbetyg som getts innan? Vad är det egentligen som säger att studenter som kämpat sig genom grund- och gymnasieskolan inte har förmågan att utvecklas nu och/eller blir sämre lärare?

Kort sagt: Är det inte ganska fantastiskt att människor som haft en svår skolgång väljer att komma tillbaka till skolan som vuxna för att hjälpa andra, som sitter i samma sits i dag? Att dessa elever ändå har en tro på det svenska skolsystemet? Och att detta, att elever med tidigare svårigheter går vidare till högre utbildning, på ett sätt också är ett bevis på att den kompensatoriska skolan fungerar? Är det inte precis det här vi jobbar för?

Hur kommer vi då förbi hotet mot statusen?
Jo, statusen ÄR viktig.

1. Satsa på tidigt arbete med läsning. Så tidigt det bara går. Läsningen är nyckeln till senare akademiska resultat, på alla nivåer.

2. Motverka betygsinflation på alla nivåer i skolsystemet (läs: satsa på formativ undervisning före överflöd av summativa nationella prov).

3. Se över behörighetskraven till lärarutbildningarna. Är de rimliga eller inte?

4. Se till att kunskapskrav och mål på lärarutbildningar (och andra utbildningar!) är tydliga och efterlevs.

5. ENA skolvärlden! Personal inom skolan behöver agera tillsammans och visa var skåpet ska stå. Lärar-/skolfacken kan inte vara den kraft och gemensamma röst som behövs i utbildningsfrågor som det ser ut i dag. Släpp snacket om vem som är lärare och inte, det är inte relevant. Skolan behöver många olika yrkeskategorier, med olika kompetenser, för att fungera och vi behöver alla samarbeta för att byta färdriktning på skolskeppet. Det är vi tillsammans som kan ge en riktig(are) bild av utbildningsvärlden.

Nu tillåter jag mig att vara försiktigt positiv och meddelar er alla kära läsare hur det går i frågan framöver.

Ni som följt oss ett tag har kunnat läsa om studentlivets våndor, om den första tiden i yrket och nu om… slutet?

Vi som skriver här på bloggen har alla tre läst samma lärarprogram. En av oss, jag, fick sin legitimation i dag. Trots att det på examensbeviset står att jag har en examen för ”grundskolans senare år och gymnasieskolan” blir jag i min leg. i stället behörig i år 3-9.

Min utbildning är inte ens särskilt gammal (examensbeviset skrevs ut tidigt 2010), men är redan värd mindre än pappret beviset skrevs ut på. Vilka möjligheter finns nu? Jag har redan tagit maximalt med studielån så jag kan varken läsa till vad som nu påstås saknas eller byta bana. Jag får inte ens läsa på Komvux, där jag fram till föräldraledigheten undervisade.

Om vi inte kan lita på dokumenten från högskolor och universitet, vad kan vi då lita på?

*

Lärare sökes akut

Planering

Något lärare envisas med fastän alla vet att det inte finns en planering i världen som håller längre än i två-tre veckor. Sen visar det sig att någon annan någon annanstans planerat något helt annat men inte berättat någonting om det för dig.

Schema

Något som rutar in skoldagen i små fyrkanter som inte sällan innebär att just när arbetsron lägrat sig över klassrummet är det dags att dra någon annanstans. Också ett slags skoltidstänk som är så djupt förankrat bland eleverna så lektionerna ofta inleds med frågan om när de slutar.

Pedagogisk lunch

Att äta tillsammans med eleverna och, om så behövs, låtsas att maten är god. Agera förebild och samtal under trevliga, och eventuellt kaotiska, former med elever om bordsskick, fotboll, fritid, bordskick, skola, filmer, bordsskick.

Rast

(Förstås) det bästa med skolan, enligt många elever. Något som står på schemat även för lärare, men brukar spenderas framför kopiatorn.

Studiedag

Betyder inte varje skoldag under läsåret utan är de dagar eleverna är lediga.

Medan lärare har ett späckat schemat med allehanda intressanta och högst relevanta … saker. Namnet “studiedag” har förmodligen en logisk etymologiskt förklaring, tipsa gärna.

Jag som, ända sedan jag lämnade lärarstudierna, mer sysslar med de små vardagsnära än de stora tingen överlåter därför till andra att förklara den komplexa verklighet som kallas skola , och åtar mig i stället att förklara det som lättare låter sig förklaras, det vill säga

De små tingen:

Pennor

Skolpennor håller varierande kvalitet. Vissa pennor vässas mer än de skrivs med eftersom den väna blyertsen är så känslig för kontakten med papperet.

Ofta en stor bristvara bland många elever i skolan. Förekommer mer rikligt på skolgolv.

Skrivhäften/block

Något som ofta försvinner. Företrädesvis när allt som skulle skrivas har skrivits klart och ska lämnas in till läraren.

Något som är mycket tungt för lärare att släpa hem. I dubbel bemärkelse.

Suddgummin

Ett skrivhjälpmedel att ta till när man skrivit fel.

Används dock i hög grad för att muntra upp stämningen i ett klassrum genom att suddgummit smulas söder i mindre delar och används som konfetti (alternativt projektiler om stämningen är mer hätsk.)

I nästa skolords-inlägg lämnar vi detta det mest grundläggande och gör ett försök att förklara skolans struktur.

Sammanfattning: Lärare under 40 år (= unga lärare?) läser för lite.

Undersökningen kommenteras på följande sätt i tidningen av läsivraren och docenten Gunilla Molloy:

Om de [unga lärarna] inte sätter sig in i nyutkommen skönlitteratur, vad gör de i stället? Lärare bör absolut lägga en del av sin förtroendetid på att läsa ny barn- och ungdomslitteratur.

Jag står nog i främsta ledet när det gäller att hävda läsningens vinster, både för lärare och elever, men kan trots detta inte låta bli att tycka att uttalandet är både världsfrånvänt och provocerande.

Det är alltså så att enskilda lärare slösar med sin förtroendetid och felprioriterar? De kanske, till och med, är lata?

Den bild jag har, och som kanske särskilt gäller ”yngre” lärare som av naturliga skäl har kortare tid i yrket, är en annan.

Tre exempel på hur verkligheten kan se ut:

För det första är det inte alls någon självklarhet att man som lärare har förtroendetid i sin tjänst. Som nyexad/”ung” får man ta de tjänster som bjuds och det handlar ofta om osäkra tjänster med rent ut sagt usla arbetsförhållanden. Exempel: 40-timmarsvecka som består av 25-30 timmar undervisning. På resterande 10-15 timmar (utspridda på hela veckan) ska man hinna ha möten, planera och förbereda undervisning, efterarbeta, förbereda och rätta nationella prov, och så vidare i oändlighet.

För det andra står nyexade/”unga” lärare av naturliga skäl inför en arbetsbelastning som på många sätt skiljer sig från den som lärare med många år i yrket har. På många skolor finns dessvärre en kultur av att lärare håller hårt på sin planering och sitt material. Den nya läraren (som ju alla ”vet” har gått en sämre utbildning och är en dålig läsare osv.) misstros även av kollegorna och det är upp till bevis om man själv har något att bidra med. Något lagom, vill säga, visar man sig för duktig kan det förvärra relationen till kollegorna ytterligare. Den yngre läraren står utan ramar, planering, material och erfarenhet – och ibland utan kollegialt stöd i detta.

Lärare som har arbetat ett tag kan dessutom vittna om ökad arbetsbelastning och att förtroendetiden förväntas användas till arbetsuppgifter som egentligen ska ske inom ramtiden.

För det tredje, och det gäller ju alla lärare nu, håller vi fortfarande på att implementera en reviderad kursplan. För en del skolformer har kursplanen inte ens släppts i tid till att den ska börja gälla. Detta tar naturligtvis tid att läsa in sig på.

Så. Härmed framförs en önskan om att se till hur man kan få lärares (och elevers) läsning att öka, kanske genom att börja med att fråga lärarna själva om vad som ligger bakom, hellre än att anta att man helt enkelt inte vill. Som vanligt talar man om lärarna, snarare än med lärarna. Den inställningen är en del av yrkets fall.

Vi kan undervisa.

Så låt oss då göra det.

Själva kvaliteten på undervisningen kan förstås sedan bli bättre genom utrymme för pedagogiska samtal med kollegor, kanske också med hjälp av ”superpedagoger” och genom projekt som de som Skolverket genomför på utvalda skolor. Det är bra.

Men den enklaste och snabbaste lösningen är ändå den jag redan nämnt: Låt oss undervisa! Låt oss alltså inte ha fler undervisningstimmar än vi kan hantera om vi med hantera menar 1) förbereda väl och 2) efterarbeta väl.

Att kvaliteten på undervisningen hänger ihop med hur väl förberedda lektionerna är och hur de sedan efterarbetas borde vara en självklarhet. Det är en självklarhet! I alla fall för lärarna – men inte för dem som bestämmer hur många timmar vi ska undervisa, inte för dem som schemalägger även andra uppgifter, inte för dem som bestämmer vad vi ska göra förutom att undervisa. För det är mycket det. Och mer läggs på – fastän både facken, Björklund och SKL utåt sett förefaller rörande ense om det problematiska i att lärare inte bara är lärare utan allkonstnärer ,och att stora delar av arbetsdagen går åt sysslor som har litet eller inget samband med kunskaper och lärande.

Om vi lärare fick mer tid till kärnuppdraget – förbereda, undervisa, efterarbeta – då skulle, vill jag lova, resultaten synas! Och det snabbt!

Om vi blev några fler lärare i skolan, då skulle det gå ännu snabbare!

Det är vad lärare kan göra: undervisa, och undervisa bra.Allt det andra som vill till är och kan inte inte vara lärarens uppdrag eller ansvar.

Som det är nu läggs samhällsproblem, strukturella, organisatoriska och inte minst ekonomiska problem på lärarkåren. Inte ens i skolan (skolan brukar ju skyllas för allehanda problem, som om skolan också skulle kunna fixa allt) kan vi lösa stora samhällsproblem på individnivå, eller inom ett arbetslag, eller på en skolenhet.

Men att göra undervisningen bättre, det skulle vi faktiskt. Låt oss bara göra det!

Scott Symonds; City to Sea Texture, Flickr. Beskuren bild.

Jag träffade en bekant i dag och jag frågade, så där som man gör så här års, om det snart var dags för semester och hon svarade att det var det visst det, och undrade om jag redan gått. Ja, visst, sedan två veckor och sex veckor har jag framför mig. Och för första gången någonsin var det ingenting mer med det än ett ”ja, ni har ju långa arbetsveckor under terminerna”.

Precis!

Nu vilar jag mig, efter ett skolår som varit så intensivt och så pass tungt att det alldeles säkert givit mig mer än en årsring.

Om några veckor ska jag börja tänka på och förbereda mig för nästa läsår. Jag ser fram emot det, jag orkar inte riktigt tänka på det ännu men jag ser fram emot det. När hjärnan fungerar igen, orken kommit tillbaka, lusten väckts på nytt.

För i grund och botten är läraryrket det roligaste yrke som finns. Och jag har ännu inte tappat hoppet om att det ska ges de rätta förutsättningarna för att det också ska kunna få vara det.

Nästa läsår – då!