Jag har läst ”Wrestlarna” av Viktor Johansson. De är de där eleverna man inte kan greppa. De där eleverna som ömsom rusar rakt mot ens famn för att i samma ögonblick som de inser var de är på väg rusar åt motsatt håll. De stänger in sig bakom låsta dörrar och verkar leva i skenet från datorerna och mobilerna. Frånvarande och närvarande samtidigt. Jonas Thente på DN Kultur kallar den i sin recension ”årets viktigaste roman. Kanske förra årets och nästa års också.”

Karaktärernas lärare kan inte heller ha haft det så lätt. Wrestlarna kan inte rätta sig i led hur mycket de än försöker. När de någon gång lyckas blir de så medvetna om sig själva och skrämda av ledet självt att de kliver ur. Det dröjer alltid tills de kommer tillbaka. Efter att ha läst ”Wrestlarna” vet jag vad de gör när de försvinner och jag blir bara än mer bedrövad.

I en artikel om boken och författaren skriver Pontus Dahlman att ”det Johansson har skrivit är en ond svensk arbetsmarknadssaga, om ett inglasat galleririke, där de unga som vägrar anpassa sig är hänvisade till att exploatera sina egna kroppar.” Jag markerar de avsnitt som får det att göra ont i mitt lärarjag. Det finns andra avsnitt som verkligen får det att skava (rista i hud med bläckpenna, äta läppstift och så) men det kryper i mig när jag tänker på det så jag håller mig vid lärarjaget.

Föräldrarna misstänker att deras dotter drabbats av en stressrelaterad psykos. De har läst om detta fenomen och hur det eskalerat nu när den bortskämt trygga generationen av åttio- och nittiotalister ska ut i arbetslivet. Curlingföräldrarna har inte haft mage att förbereda sina barn på det hårda klimatet. Vilket lett till en handfull psykisk åkommor. Såsom förlamande prestationsångest inför små saker som att skriva CV eller gå på arbetsintervju. Paranoida föreställningar om krav, möjligheter och ödesbestämda karriärer. I vissa fall även psykotisk regression till det trygga barndomsstadiet. Spara på dockor, se på tecknad film, prata eller bete sig på ett sött, närmast lolitaaktigt sätt, kan vara tecken på det sistnämnda. Idas föräldrar tolkar jollret och det barnsliga utbrottet på skorna i hallen som farliga symptom. Det får inte gå dåligt för deras dotter. För att rätta till misstaget är de nu barska i efterhand.

Det är svårt och frustrerande att vara lärare åt söndercurlade barn. All potential och kraft som de inte kan kanalisera. Föräldrarna är ständigt närvarande, precis som skuggor. Skillnaden är förstås att det är skuggorna som får kropparna att röra sig, och inte tvärtom. ”Wrestlarnas” föräldrar har precis släppt taget om sina barn och förstår nu att de inte kan klara sig själva.

De har fått för sig att arbete ska vara självförverkligande. Varje dag har de sett sina föräldrar komma hem från jobbet och verkligen trott att de förverkligat sig själva. Det är ingen uppfattning gripen ur luften.

I ovan nämnda intervju säger författaren: ”De vill liksom kasta hela samhället över ända, och så kommer de till arbetsförmedlingen bara för att få känna: var inte min identitet större än så här? Ska jag formas in i en yrkesroll där jag aldrig får använda min kreativitet?”

Viktor Johansson sätter ord på mellanläget många unga befinner sig i. Att vilja växa men stå emot. Att vara fri och samtidigt fast. Att självförverkligande inte är en spikrak väg mot lycka. Att man faktiskt kan hamna i trädtopparna (eller naken framför en webbkamera eller död eller under en skejtramp) om man siktar mot stjärnorna. Att det inte finns en plats där man hör hemma. Om ungdomarna i romanen själva upplever det så som Viktor Johansson beskriver det låter jag vara osagt. Om de ungdomar jag och mina kolleger varje dag försöker förbereda för Det Där Som Kommer Sen själva upplever sina liv så som ungdomarna i romanen vet de först i juni.

Förlagets hemsida.
Recension: GP.
Recension: Expressen.
Recension: Aftonbladet.

Jag skickade ju ett mail till er där jag uttryckte att jag var väldigt stressad och inte hade någon kontroll. Nu har jag återtagit den kontrollen. Hur det gick till kan ni få höra på fredag. Istället för att göra det som tyngde mig gör jag något roligare. Detta.

Som ni ser har jag bytt tema. Det är renare än det förra och så kan man ha skitstora bilder. Det var kanske lite tanklöst av mig inser jag nu när jag sitter och testar det. Det kräver bild av rätt storlek till varje inlägg, så det blir knepigt med spontanilnägg. Men vi kan ju försöka.

Det här temat heter Structure och den fina grejen med det är att man kan ha en ”Featured image” (Utvald bild) som lägger sig högt uppe på sidan. Man kan välja att styra bilden till en viss inläggskategori eller att låta den plocka upp bilden från det senaste inlägget. Men: de bilder man vill ska lägga sig som Featured måste vara i exakt rätt storlek, nämligen:

• Small: 440 x 240 on the home page for featured posts
• Medium: 620 x 380 on the home page for latest feature post
• Large: 640 x 392 on single posts

Alltså: ska bilden synas i den stora rutan måste den vara 620 x 380 eller 640 x 392 pixlar stor. Det får man ställa in själv. Inga fler spontanpostningar, alltså.

Det var lite knepigt med Utvalda bilder och WP:s guide var lite meckig, men jag lyckades till slut. Kolla först på deras guide till Featured images. Om ni när ni ska skriva inlägg inte har en Utvald bild-ruta måste ni följa den här guiden för att lägga till en. Det handlar om era Panelinställningar (Screen options). Det jag först inte fattade var att man måste vara på ”Skriv inlägg”-sidan för att det ska bli rätt. Är man inne på Skriv inlägg-sidan ska Utvald bild-panelen ligga på höger sida.

När man väljer bild där måste den alltså ha rätt storlek. Det betyder att vi får beskära våra bilder och leta efter bilder som är rätt stora.

I inlägget man skriver kan man sedan ha fler bilder. Vi kan ju göra en egen bildbank med bilder som är av rätt storlek och som det bara är att plocka om man behöver en bild snabbt.

(Bild via varese. Flickr CC-by.)

Skolans huvudman. Frågan om skolans huvudmannaskap är ofta på tapeten, så: vilka är bäst på att driva skola?

Är det verkligen rimligt att skattefinansierad verksamhet får vara vinstgivande och att vinsten sedan får flyttas både från verksamheten och landet?

I arbetet med vuxna invandrare sätter jag/vi gärna ord på och definierar svenskheten för att ge snabba nycklar och verktyg. Är det uppsnört och bajsnödigt?

Kluriga frågor indeed, det är inte konstigt att hon valde att vända sig till Svarens bok. Vi koncentrerade oss och strök boken över ryggen.

Skolans huvudman. Frågan om skolans huvudmannaskap är ofta på tapeten, så: vilka är bäst på att driva skola?
Boken svarar: Smit från stan och slå dig lös på riktigt.

Är det verkligen rimligt att skattefinansierad verksamhet får vara vinstgivande och att vinsten sedan får flyttas både från verksamheten och landet?
Boken svarar: Vissa saker här i världen kommer du helt enkelt inte undan.

I arbetet med vuxna invandrare sätter jag/vi gärna ord på och definierar svenskheten för att ge snabba nycklar och verktyg. Är det uppsnört och bajsnödigt?
Boken svarar: Bry dig inte.

Hur tolka? Ja, det verkar ju vara kört det där med skolans huvudmannaskap. Det kanske inte finns någon som är bäst på att driva skola. Eller så menar boken att det är lika bra att starta friskola så att man får ”slå sig loss”. Vad gäller vinsdrivande skattefinansierad verksamhet verkar det också vara kört. Att sätta ord på svenskhet verkar inte vara ett problem. Kanske ska man lita på att eleverna förstår att man drar saker till sin spets eller generaliserar. Eller så är det de som reagerar negativt på att man gör det som man inte ska bry sig om. Svarens bok lämnar en oftast med fler frågor.

Janis frågor:

Är entreprenöriellt lärande framtiden?
Kommer jag att få tyst på mina gaphalsar?
Kommer vårens betyg att avspegla elevernas kunskaper bättre än vad förra vårterminens betyg gjorde?

Janis frågor ställdes till boken.

Är entreprenöriellt lärande framtiden?
Boken svarade: Du måste vara antingen fantastiskt smart eller fantastiskt trevlig… Jag föreslår trevlig.

Kommer jag att få tyst på mina gaphalsar?
Boken svarade: Jag tror inte att (du) ska ta det allvarligare än så.

Kommer vårens betyg att avspegla elevernas kunskaper bättre än vad förra vårterminens betyg gjorde?
Boken svarade: Vad har du mer i säcken din?

Hur tolka? Ja, det beror på hur man tolkar entreprenöriellt lärande. Behöver man vara smart för att klara av det, eller är entreprenöriellt lärande bara trevligt? Det kanske handlar om Janis attityd till entreprenörellt lärande, att hon inte ska göra det så svårt. Vad gäller gaphalsarna, ja vad ska man tro? Låta dem gapa? Låta det stanna vid endast gapandet? I fråga om betygen så har Svarens bok helt rätt. Man har inte mer än vad man har i säcken.

Metabolism sitter på en fantastisk källa till kunskap och insikt: Svarens bok. Det är en källa man ska dricka ur sparsamt, så vi har inte använt den på ett tag, men nu åker den fram. Det är ju trots allt ett nytt år.

Den fungerar på följande vis: Man ställer sin fråga till boken samtidigt som man placerar ena handen på bokens framsida och med den andra stryker bokens rygg.

Monicas frågor:

Kommer det att lösa sig för de av mina treor som ligger risigt till?
Bör jag höja tempot i svenskan?
Kommer mitt arbetslag att börja dra åt samma håll den här terminen?

Så Monica satte sig med boken och koncentrerade sig.

Kommer det att lösa sig för de av mina treor som ligger risigt till?
Boken svarade: Lägg ner ordentligt med tid på att förbereda det.

Bör jag höja tempot i svenskan?
Boken svarade: Hej-hå, hej-hå, du nu till gruvan gå.

Kommer mitt arbetslag att börja dra åt samma håll den här terminen?
Boken svarade: En lockande läckerbit har serverats (dig) på silverbricka.

Hur tolka? Monicas treor kan klara sig om hon förbereder ordentligt. I svenskan, ska hon fortsätta som hittills? Eller ska hon tolka det som att hon jobbar på ackord och därför måste tänka gruva, istället för skola. Vad gäller arbetslagen verkar det som att hon måste smida medan järnet är varmt. Eller så är den lockande läckerbiten idén om alla de saker hon vill göra, men själva genomförandet… Och varför har den servarats på silverbricka? Är det lyxproblem? Har hon inte kommit på sina tankar själv?

Under de år (ja, det har hunnit bli hela två stycken) jag undervisat har det så klart hänt att lektionerna slagit helt fel. Ni vet de där lektionerna där man efteråt reser sig upp, dammar av sig och konstaterar att man förmodligen inte nådde ett enda av kurs/ämnesplanens mål. Lektionen tog fel vändning, eleverna reagerade negativt, uttråkat eller satt till synes apatiska eller urladdade. När jag sedan utvärderade och funderade på varför det gick som det gick stannade jag ofta vid följande slutsatser:
- Elevernas förförståelse blev inte synlig, varken för mig eller för dem själva
- Jag siktade för högt eller för lågt
- Jag lyckades inte nå de tongivande eleverna
- Det jag undervisade om var ointressant
- Jag gjorde ämnet ointressant

Det är ju förstås nedslående att misslyckas. Även om jag vet att det är det som krävs för att utvecklas och hitta de där fantastiska metoderna som gör att jag, eleverna och undervisningen lyfter. Men det gör ont att kraschlanda, det går inte att komma ifrån.

Idag kom jag på ytterligare en anledning till varför jag inte alltid når fram. Här kommer den: Jag avslöjar för många hemligheter.

I allt lärande finns det koder att knäcka. Läskoden, multiplikationstabellen (för ni vet väl att den fortsätter i det oändliga?), retorik och ett par tusen till. Vissa är svårare än andra och vissa behöver man hjälp för att klara av. De här koderna är som hemligheter, eller mysterier om man så vill.

Ofta upplever jag att jag inte har tid. Terminerna är korta, jag har två entimmespass i veckan på mig att göra en klass till virtuoser i svenska. Det förstår vem som helst att det är för lite, men det är den tid som finns. I den stress som uppstår känner jag mig tvungen att ta genvägar. Jag hinner inte visa 5 filmer och sen jobba oss fram till att det finns något som heter dramaturgi, att det gäller för alla filmer (och i ett senare skede alla världens berättelser). Så jag börjar med att rita upp en kurva på tavlan. Eller gör en fräsig presentation på datorn (men den är skitsnygg, jag lovar!).

Det finns ju också den där smärtan, den som Anne-Marie Körling har beskrivit. Det gör ibland ont att lära sig saker, att behöva tänka på ett nytt sätt, att överge gamla mönster och känna frustration över att inte kunna. Men det är inte den smärtan och frustrationen jag menar. Det är möjligt att vissa av eleverna upplever den när jag avslöjar hemligheter, men i många fall visste de nog inte att de skulle undra över den.

I varje klass finns det elever som spelar dataspel, idrottar eller har något annat fritidsintresse. Där knäcks det ständigt koder. Bakom muren på nivå 3 finns spaden man behöver för att komma till nivå 6, man måste rida in lite snett för att komma över vattenhindret, om man väntar en halv sekund hinner målvakten lägga sig ner och då är det inga problem att göra mål.

Så sitter eleverna där i klassrummet. De kan svaret men har inte ställt frågan. Och sen då?

önskar vi med en berättelse i ord och bild

the Year Kenny Loggins Ruined Christmas

från Hyperbole and a Half

Image by Jon Åslund via Flickr

Är det texten eleven skriver i klassrummet, klockan 8-9 en torsdag, eller 13-14,30 en tisdag. Eller texten eleven får arbeta med både i skolan och hemma, och som lämnas in före, vid eller efter deadline.

Är det texten eleven skriver alldeles själv, eller den som skrivs med visst stöd av mig avseende innehåll, stavning, ordval, disposition etc. under skrivandets gång, eller texten som jag responderat skriftligt och som skrivs i en ny, bearbetad version?

Rosetta-stenen. Ord huggna i sten kan väl inte bli annat än summativt bedömda? Bild av Nick Treby, Flickr CC.

Jag behöver som lärare ha elevtexter skrivna både i klassrummet (där jag har ”kontroll” över att det är elevens egna förmåga jag bedömer) och texter där eleven getts en schysst chans att göra mer av sin text än vad man kan göra under tidspress och utifrån dagsform som påverkas av allt från huvudvärk till privatlivet. Det är en svår avvägning vad som smäller högst.

Jag låter så långt det är möjligt mina elever skriva både version 1 och 2, vilket ger mig en hel del arbete, men eleven större möjlighet att utveckla både sin text och förmåga. Och så försöker jag göra en avvägning mellan version 1 och 2 i min summativa bedömning där jag tar hänsyn till elevens egen del av bearbetningen.

Det är en avvägning att avgöra ”när en text ska vara ett bedömningsunderlag”, och jag måste också lita på att orden och förmågan är deras egen. Om det är en stor skillnad mellan i skolan och hemma skrivna texter – beror det på något otillbörligt, eller bara på pressen (som kan vara svår för många att hantera) att leverera medan klockan tickar och sittandes i klassrummet?

Det finns flera svårigheter med att bedöma elevtexter (ibland önskar jag att jag hade enkla kryssvals-frågor att pricka av!), varav tiden det tar att läsa dem är ett ganska stort problem. Som tur är uppvägs detta ofta till en del  av texterna man får förmånen att läsa. Människoöden, fantasi, tankar, humor,  och en möjlighet att lära känna den som skriver på ett helt annat sätt – det är inte illa!

(Det senare är just i dagarna väl krystat, även om det är sant. För nu vill jag, om sanningen ska fram, inte se och bedöma en endaste liten elevtext-rad på mången god dag!)

Vi skrev en julkalender förra året och känner nog alla en viss sorg att det inte blev en ny i år. Den var ju så roligt att skriva och metabolisterna själva, och åtminstone två av bloggens läsare, tyckte också att den var rolig att läsa. Här kommer de första luckorna tio luckorna i repris, varför inte lägga undan söndagsbilagan och satsa på något mer lättsamt!

Lucka nr 1 Den skenbara tomheten, glasstruten eller trattkantarellen

Lucka nr 2 Skolministerns papperslapp

Image by nicolasnova via Flickr

”Det känns inte riktigt, riktigt bra” sa vi när vi började nosa på Lgr11 i våras. Kommer antalet icke godkända elever att öka lavinartat – eller kommer vad som krävs bli tydligare för inte minst eleverna och därmed ge ökad måluppfyllelse? Nåja, vi förstår väl bättre under hösten när vi satt oss in i det och läst på, när lärarna fortbildats i kriterier, betygssättning och lyckats förmedla detta till eleverna.

Nu ska åttorna ha betyg för första gången, men allt  är ännu inte helt glasklart, om man så säger, så vi får göra efter bästa förmåga. Fortbildningen kom av sig, ingen kunde riktigt säga hur man gör och tänker, vad som gäller. Och eleverna har ännu mycket, mycket svårt att alls förstå vad som krävs. I svenskan kan de till exempel ha svårt att inse vitsen med fånig formalia, besvär med att förstå varför man ska reflektera så mycket, och varför läraren hela tiden frågar ”varför”. Att dessutom behöva skriva mer fastän man redan svettats fram en halvsida, det kan vara mycket svårt att förstå! Till exempel.

Nu är det dags för betygssättningen och jag läser, som stöd, sammanställningen som Skolverket publicerade den 1/12 (!):

AVD: FLUMMIGT

• Ska man alltid bedöma mot hela kunskapskravet?

Bedömning av elevernas kunskaper, till exempel i årskurs 7, ska inriktas mot de delar av kunskapskraven som rör det som undervisningen har behandlat. Det betyder att vissa delar av kunskapskraven inte tas med i bedömningen. Inför slutbetyget bedöms elevernas kunskaper mot hela kunskapskravet.

• Hur ska man tänka kring kunskapsnivån i årskurs 7 och 8?

Eftersom kunskapskraven anger vilka kunskaper som krävs för olika betyg i slutet av årskurs 9 behöver man som lärare göra en bedömning av vilken kunskapsnivå som är rimligt att begära av eleven i de tidigare årskurserna för ett visst betyg i förhållande till kraven för årskurs 9. Hela betygsskalan ska användas vid varje betygstillfälle och högsta betyg ska vara möjligt att få redan vid det första terminsbetyget. Jämförelser mellan kunskapskraven i årskurs 6 och årskurs 9 kan vara ett stöd i bedömning i årskurs 7 och 8.Nationellt fastställda kunskapskrav finnas till de nya kursplanerna för betygen A, C och E. Betyget D ska sättas då eleven nått kunskapskraven för E i sin helhet och till övervägande del kunskapskraven för C. Betyget B ska sättas då eleven nått kunskapskraven för C i sin helhet och till övervägande del kunskapskraven för A.

Det finns inget absolut procenttal utan läraren måste göra individuella bedömning-ar. En elev ska få betyget D om eleven uppfyller kraven för E och dessutom till övervägande delen kraven för C. På motsvarande sätt ska betyget B ges då eleven uppfyller kraven för C och dessutom till övervägande delen kraven för A. I de allmänna råden om planering och genomförande av undervisningen beskrivs att un-derlaget för betygen D och B kan se olika ut för olika elever. En elev kan uppfylla vissa delar av kunskapskravet för det överliggande betyget medan en annan elev uppfyller andra delar. Båda eleverna kan dock bedömas uppfylla det överliggande betyget till övervägande del. Eftersom ”till övervägande del” är en bedömning som kan se olika ut från elev till elev kan dessa kunskapskrav inte preciseras vare sig på nationell eller på lokal nivå. Vid bedömningen av ”till övervägande del” gör läraren en helhetsbedömning av de kunskaper eleven visar jämfört med överliggande kun-skapskrav. I jämförelsen identifierar läraren vilka delar av kunskapskraven som eleven uppfyller och bedömer med stöd i kursplanens syfte och centrala innehåll om elevens kunskaper sammantaget uppfyller kravet på ”till övervägande del”.

- OK, jag ska göra en kvalificerad gissning (en förutsägelse, titta i min kristallkula) på elevens kunskaper om 1,5 år, och sedan ska jag också tolka vad ”övervägande del” kan, eller inte kan, stå för.

AVD: GRYMT 

• Om en förmåga helt saknas på C kan man ändå få detta betyg?

Nej, inte när det gäller slutbetyg. För att få betyget E, C eller A krävs att elevens kunskaper motsvarar beskrivningen av kunskapskravet i sin helhet. Om en stor del av elevens kunskaper motsvarar betyget C men där någon del endast motsvarar betyget E ska något av de lägre betygen sättas. Om en stor del av elevens kunskaper motsvarar betyget C men där någon del inte uppfyller kravet för betyget E ska betyget F sättas. I det senare fallet ska en bedömning göras av elevens behov av särskilt stöd i enlighet med bestämmelserna i skollagen.

-OK, så om eleven inte kan passas in i den fastställda mallen exakt, absolut exakt, precis på millimetern så blir eleven i värsta fall inte ens godkänd fastän eleven på de allra, allra flesta sätt visar goda kunskaper och förmågor. Det är inte rimligt. Här skulle jag gärna haft något av tolkningsföreträdet som gäller ända fram tills det är dags för slutbetyget!

Jag tror lärare är professionella nog att sätta korrekta betyg, men jag kan ännu inte se hur betygskriterierna i Lgr11 gjort något tydligare och rättvisare. Det kommer nog när jag fortbildats. Efter betygsreformens införande, visserligen – men som man säger, bättre sent än aldrig! Fast till eleverna brukar jag ju säga tvärtom, jag brukar prata om att göra i tid det som göras ska, för att det oftast blir bäst då.