Om lite drygt en månad börjar jag jobba. Jag kommer att undervisa fem grupper med  elever på gymnasiet i olika medieämnen. Det är förlamande mycket som måste göras fram till dess.

Kurs 1
För den här kursen måste jag lära mig sånt som tar 1-2 år att lära sig på en månad. Dessutom måste jag ha ett bra upplägg som är logiskt och roligt. Det är den här kursen som är det största orosmomentet. Varje lektion är 4 timmar lång så jag måste ha vettiga saker att göra. Eleverna är högpresterande, krävande (på ett positivt sätt) och mycket kvalitetsmedvetna. Så om jag klantar mig är jag rökt.

Kurs 2
Den här kursen kommer inte att ta särskilt lång tid att planera, men den behöver ändå planeras. Den kommer att handla om hur man utformar läromedel för små barn, och hur man kan kombinera text och bild på ett sätt som är snyggt och pedagogiskt.

Kurs 3
Den här kursen är väldigt lik kurs 2, men eleverna går på ett annat program, så den måste anpassas lite. Den handlar om att lära sig grundläggande formgivning.

Kurs 4
Den här kursen kommer jag att ha med två grupper, så jag kan göra två ganska lika planeringar. Jag har idéer om vad jag vill göra (och som jag hoppas att eleverna också vill göra), men jag vet inte vad jag har för tekniska möjligheter.

Om jag tänker tillbaka på lärarutbildningen så jobbade vi med lektionsplaneringar EN gång. Och då var det som en ”rolig uppgift” att lösa på 45 minuter (inkl. lunch). (45 minuter på 5 år alltså.) Annars har jag gjort lektionsplaneringar inför och under VFU, men det har alltid varit under stress och inom ramen för lärarens undervisning. Nu är jag ju för sjutton ensam.

Jag fick anledning att skriva några rader, trots att jag så sent som igår sa att jag inte hade något på hjärtat – för det här är verkligen en hjärtefråga för en nyexaminerad lärare:

Obehörig läkare

Anne-Marie Körling och Öpedagogen tar upp något mycket viktigt: oskicket att tala om “obehöriga lärare”. Några sådana finns ju inte – lika lite som obehöriga läkare, advokater och så vidare. Antingen är man utbildad lärare, eller så arbetar man i skolan i en yrkesprofession utan att vara utbildad till det. Var någon annanstans skulle det vara möjligt än i skolan? Inte på sjukhuset och inte på advokatkontoret i alla fall.

Själv var jag var på en anställningsintervju och blev presenterad av en av intervjuare för den andre “som en av de sökanden som har lärarexamen”. Jag borde ha frågat om de intervjuade andra än dem med lärarexamen, och varför i så fall.

Öpedagogen skriver:

Alla vi som är utbildade lärare borde under inga omständigheter acceptera detta felaktiga begrepp, varken i skollagstexten eller var mans mun.

Det här är en oerhört viktig fråga för vår profession. Vad behöver vi göra, anser du?

Läs A-M Körlings inlägg här, och Öpedagogens här!

Empty (or self-contained?) vessel

Jag skulle gärna vilja skriva något, om jag bara hade något att säga. Men livet lunkar på i sin stilla gång, har jag något på hjärtat så blir det inte formulerat i skrift och för det mesta finner jag  inget särskilt att säga.

Jag pluggar, jobbar närhelst det ges tillfälle, läser, städar skåp, bokhyllor och lådor när det regnar och gör utflykter när solen skiner. Äter ute lite nu och då. Det är ungefär allt, och det är inte så illa. Men min skrivarlust går på sparlåga.

I brist på egna inlägg så hänvisar jag till min skrivarkurs senaste alster: en “debattartikel” om varför man INTE ska bo på landet. Alltid retar det någon!

Läs här om ni vill -  lite lättsam läsning om det regnar hos er och ni eventuellt skulle ha det lite långtråkigt!

Efter att ha läst Stefan Lindbergs artikel om Google i dagens DN blir jag en smula nervös. För jag har ju lagt alla ägg i samma korg. Jag använder många av Googles funktioner och tycker om det. De fungerar. Och så länge det gör det har övervakningsaspekten kommit i skymundan.

Den här typen av marknadsföring kommer givetvis att underlättas av ansiktsigenkänning (utvecklad av ett företag som Google köpte 2006). ”Tänk att framtiden redan är här”, tänker du, men den tanken avbryts av att en känd tv-bagare tacklar bort psykologen från skärmen och undrar om du inte ska ha just Hans ekologiska råg i surdegsbrödet (som du skrev om på Facebook) och önskar dig lycka till med Familjen och Helgen som du GÖR varje fredag (som du skrev om på Twitter) och någon (psykologen igen) uppmanar dig att inte stressa inför deadlinen (som du skreeev om på Facebook och Twitter och Blubber och Blabber) och först då framträder Tindra på skärmen (vad stor hon har blivit) och säger att hon längtar efter sin pappa och snälla kom hem.

Det är klart att man kan himla med ögonen och påpeka att man inte måste köpa en produkt bara för att man ser annonsen, eller att Google bara vill hjälpa till. Men ändå…

Lindbergs artikel måste jag ge till mina tvåor och treor i höst. Fram till dess ska jag spara den på Google Docs.

radiotjänst.se

Jag blev uppringd av Radiotjänst för andra gången på ganska kort tid och har därför kunnat studera deras metoder.

Samtal 1

- Ja, det är Monica
- Hej, mitt namn är X och jag ringer från Radiotjänst…
- Hej.
- … och jag ser här att du inte har betalat din TV-avgift.
- Det är för att jag bor hemma, så det är min mamma som betalar för den.
- Och vad heter hon?
- Mamma Efternamn…
- Ja, det stämmer.
- Vad bra.

Samtal 2
- Ja, det är Monica
- Hej, mitt namn är Z och jag ringer från Radiotjänst…
- Hej.
- … och jag ser här att du inte har betalat din TV-avgift. Så jag undrar bara om det har blivit någon miss eller så…
- Det är för att jag bor hemma, så det är min mamma som betalar för den.
- Och vad heter hon? För då behöver jag titta…
- Mamma Efternamn.
- Ja, just det, NU ser jag här… Då har det nog fallit bort… Då skriver jag in det här…
- Vad bra, gör det.

Om någon på Radiotjänst någonsin får idén att hyra in en retoriker eller en dramapedagog så har de mitt stöd.

Skivomslaget lånat från Nationalteatern.

När jag var liten lyssnade jag på Kåldolmar och kalsipper tillsammans med min vän Sofia. För oss var det en saga, precis som Askungen och Peter och vargen. När de pratade om de elaka kungarna från västerlandet tänkte vi att det var ett land i väster där det bodde dummisar. När de pratade om ”kommunismens röda fana” struntade vi i det eftersom vi inte visste var kommunism var. Det var bara ett vuxenord till att inte bry sig om. Det fanns ju desto fler ord i berättelsen som vi fattade, och det var det viktigaste. Vi var bara glada att sagan hade bra låtar och ett lyckligt slut.

Nu när jag är äldre kan jag ju se Kåldolmar och kalsipper som ett tidsdokument OCH en berättelse med bra låtar och ett lyckligt slut. Här är låten “Oäääää”.

Janis, vad tycker du?

I en kommentar till inlägget om IKT i skolan häromdagen  skriver Per Lagerström att han

skriver på ett manus till en idéskrift om “Folkbildningens digitala möjligheter” som skall fånga upp lite av alla de erfarenheter som gjorts inom det flexibla (och digitala) lärandet inom folkbildningen de senaste åren.

Vår huvudtes är att klyftorna i samhället redan existerar och antingen förstärks eller minskas med hjälp av nätet. Och att just folkbildningen har en jätteuppgift att fylla.

Min egen tes är att folkbildningen dessutom ligger flera steg före i sitt pedagogiska tänk om man jämför med communities, och andra modererade diskussionsforum på nätet.

En utmaning för min del blir att gjuta lite mod i folkbildarna och få dom att börja tro på sig själva och sina organisationers möjligheter.

Tar gärna emot tankar och idéer om detta på per.lagerstrom@folkbildning.net

MVH

/Per Lagerström

Real Gabinete Portugues De Leitura i Rio De Janeiro. Bara ett exempel på ett vackert bibliotek.

En sak som jag grämer mig över är att jag inte besökte fler bibliotek när jag var i Rom för några år sedan. Där, om någonstans, måste det finnas storslagna biliotek. Eller i alla fall ett.

På bloggen Errata hittar jag en länk till bloggen Curious Expedition, som i detta inlägg publicerar bilder från bibliotek över hela världen. Ögongodis när det är som bäst.

Bild från bokhora.se

Snart är det flyttdags för mig igen. Det är två saker som sker varje år: tomten kommer och jag flyttar. Eftersom jag har slut med plats i mina bokhyllor så har jag börjat stapla på golvet. Rent inredningsmässigt är det lite snyggt, men på alla andra plan är det både opraktiskt och oergonomiskt.  Så jag funderar återigen på hur jag kan sortera böckerna. Det är ännu inte några mängder, av böcker eftersom jag ofta lånar böckerna.

På bokhora ser jag ett inlägg om färgsortering. En av medlemmarna har ersatt regnbågssorteringen med ett rutmönster. Men jag vet inte, färg är så godtyckligt på något sätt. Färg på en bok har bara med utseende att göra, medan en alfabetisk sortering är mer… bestämd.

Oh, the farmer and the cowman should be friends av Ron Arad

Rent form- och utseendemässigt kräver ett land som Sverige rätt högt i tak om man ska ha det som bokhylla. Men ändå… Om man tänker att den inte ska vara högre än en Billy-hylla så är det nog ett rätt roligt projekt att bygga sig en egen hylla. Det är bara att jämna till kustlinjen lite. Gotland och Öland hinner man nog bygga innan lunch om man startar tidigt.

USA-bokhyllan är ett verk av konstnären (?) och arkitekten Ron Arad. Bilden hittades på bloggen ohdeedoh.com (alias Apartment therapy). Här finns fler bilder.