Sluttampen

Hade jag fått genomföra mitt lektionsmoment i början på terminen hade jag kunnat göra så mycket mer. Men nu går det liksom på halvfart. Halva klassen har satt i system att skolka från varannan lektion, och då blir det inte mycket gjort. Deras arbetsmetoder är ganska sorgliga.

1. De får ett ämne.
2. De går in på Wikipedia.
3. De kåppypejstar texten från Wikipedia.
4. De byter ut några ord.
5. De säger ”Jag är klar”.
6. Jag säger åt dem att läsa texten högt.
7. De läser texten högt: ”…bla bla bla… omvänd ordföljd bla bla…”
8. Jag frågar: vad betyder ”omvänd ordföljd”?
9. Elevens kompisar skrattar eftersom de vet att eleven inte har någon aning.
10. Eleven går in på Wikipedia och söker på ”omvänd ordföljd”.

Jag fattar inte. De går i tvåan på gymnasiet och tror att det är så här man lär sig saker. En av eleverna som inte lyft ett finger de senaste tre veckorna upplyste mig att han inte behöver läsa på, för under redovisningar brukar han bara prata fritt och det brukar gå bra. När jag frågade hur han skulle kunna prata om någonting utan att ha någon kunskap om det hade han inget svar.

Jag hoppas att det här bara är ett resultat av att sommarlovet lockar och att det inte är så här de jobbar i vanliga fall. Men tänk om alla elever är så här…

Vikariefrågor, del 3

Sista delen i den rafflande vikarietrilogin. Här är del 1 och här är del 2. Tack till Anne-Marie Körling som drog igång tankeverksamheten.

Vilket förhållningssätt förväntas?
Vi förväntas se till att eleverna stannar i klassrummet och att de jobbar. Om vi kan något är det ett plus. Det där med förhållningssätt är svårt, för vissa klasser mår inte bra av att ha vikarie. De blir oroliga och otrevliga. Jag har haft lektioner där jag har haft svårt att hjälpa de elever som jobbat för att jag varit tvungen att hålla i en pekpinne, whiteboardpennor, pennaskar och en blomspruta med rengöringsmedel för att förhindra att de blir snodda. Andra klasser har jag roligt med och kan hjälpa trots att jag inte kan spanska eller NO, för de mår bra av en paus från den ordinarie läraren, eller är så pass mogna och trygga att de kan jobba ändå.

Vad kan vikarien göra och inte göra?
Ibland får jag hitta på egna grejer. Men eftersom jag vickar i allt och inte bara i svenska/media så kan jag inte hitta på så mycket själv. Det finns dessutom ofta planeringar som måste följas.

Om jag inte känner klassen blir det svårt att göra något som bryter av från undervisningen (tex. Dramaövningar, värderingsövningar, bildanalys). För det kan bli platt fall. Vad vi kan göra är oftast upp till er som gör instruktionerna.

Hur och vad är en vikarie?
Det finns ett glapp mellan vikarier och lärare. Som jag upplever det ses jag mer som arbetskraft än som pedagogisk resurs. Det finns flera skäl till detta:

- vi kommer in under en kort period, det är ALLA inblandade medvetna om. Eftersom de flesta lärandesituationer bygger på relationer mellan lärare och elev är det svårt att på en 40-minuterslektion skapa band med 30 elever.
- vi måste helst följa lärarnas planeringar, annars hamnar eleverna efter.
- vi anlitas ibland med kort varsel, vilket gör att det inte finns tid att sätta sig in i planeringar, att kontakta undervisande lärare och komma med egna idéer.

Hur kan man skola in vikarien?
På ett av mina vickjobb är jag utsänd av ett konsultföretag. Jag är alltså deras representant, inte representant för en kunskapssyn eller en människosyn, utan företagets ansikte utåt. Där måste jag passa in i en skolkultur som på vissa punkter inte överensstämmer med hur jag ser på läraruppdraget. Där består mina valmöjligheter av att tacka nej till jobbet (pengar + merit + erfarenhet) eller att hålla käft och jobba (pengar + merit + erfarenhet).

Frågan är viktig men bör ses i perspektivet av vikarieuppdragets flyktighet. Som tur är har jag gjort VFU i en av skolorna där jag vikarierar och har därför lärt känna lärarna på ett helt annat sätt än om jag bara varit vikarie.

Hur återkoppla?
Jag brukar skriva till läraren jag vickat för. Det är ofta uppskattat. Men från ledningen hör jag ingenting. Man kan ju tycka att det kanske vore bra för dem att höra från en utomstående hur skolan upplevs. Å andra sidan vill jag gärna bli anlitad igen, så därför skulle jag nog inte våga säga att vissa elever är rasistiska eller att det sitter något konstigt i väggarna.

Vad klasserna tycker om mig vet jag inte, i alla fall inte mer än vad de säger till mig i klassrummet. Men det vore lite trevligt om jag fick respons på mitt sätt att bemöta eleverna och hantera lektionerna.

Vikariefrågor, del 2

Detta är fortsättningen på mitt inlägg där jag funderar på hur det är att vikariera.  Anne-Marie Körling har ställt frågorna, men på sin blogg. Jag har bara lånat dem.

Hur kan man skapa ett bättre klimat kring de viktiga inhopparna?
Hur kan man stötta vikarien? 
Det finns rätt enkla lösningar.
Lärare: prata med oss i lärarrummet. Fråga vilka vi är.
Till lärare som är borta: Säg det till ert arbetslag så att arbetslaget vet och kan prata med oss.
Till läraren som i flera veckor vet om att du ska vara borta: förbered något tillsammans med eleverna så att de vet vad de ska göra när vikarien är där. Kanske gå ut på stan eller på skolan och göra intervjuer, designa spel eller något annat som du vet att eleverna fixar. Då kan jag som vikarie ”bara” var handledare och rida på vågen av handlingskraft som du redan har skvalpat igång.
Lärare: fråga den som anlitar vikarien om vem som ska vikariera, och berätta det för eleverna. Ni måste plantera en bild av oss i elevernas medvetanden.
Ni som ansvarar för TV-skärmarna och informationstavlorna: Skriv ut våra namn! ”Thomas sjuk – Monica vickar”. Vi vikarier behöver stärkas i våra roller. Det gör ni på skolorna lättast genom att synliggöra oss, det visar att ni tar allvarligt på våra roller.

Hur kan man skapa möjligheter genom att bjuda in och verkligen ta vara på den kunskap och den information som eleverna själva bär med sig?
Hur kan man förstärka det goda trots att den ordinarie läraren inte är där?
Nu kan jag inte svara för alla vikarier och alla lärare, men de instruktioner ni lämnar till oss vikarier är i ärlighetens namn, oftast skittråkiga. Det är en jäkla massa räkna vidare, läs och svara på frågor, gör det här häftet och skriv vidare. Det som blir kvar är en vikarie som måste pusha för något som bara den frånvarande läraren kan genomföra på ett bra sätt.

Era instruktioner blir ett sätt för er att vara närvarande i klassrummet trots att ni är borta. De är ett sätt att kontrollera eleverna. De ges därmed inget utrymme att själva använda sina kunskaper, eftersom uppgifterna de fått inte handlar om kunskap, utan om sysselsättning. Mitt jobb blir att se till att de stannar i klassrummet, inte att de lär sig något.

Vilken förkunskap krävs?
Den här frågan ska dem som anlitar vikarierna svara på. Jag har vickat i allt utom hemkunskap och syslöjd. Mina ämnen är svenska och media. Det går inte alltid att få in någon som är expert på ämnet även om jag tror att det är det skolorna helst vill ha.

Vikariefrågor, del 1

Anne-Marie ställer intressanta frågor, som jag satte mig ner och funderade kring. Det blev så långt att jag delar upp det lite. Här kommer del 1 av 3.

Hur ser kulturen ut?
Jag har varit på skolor där jag blivit behandlad som vikariesamordnarens dotter, som en arbetskamrat och som luft. Ibland får jag intrycket att vi vikarier ses som ytterligare en börda som läggs på alla lärare, trots att så inte är fallet. Det är som att blotta närvaron gör att de andra lärarna suckar lite extra för att de måste ta in att jag är där och inte Magda Idrott eller Kåre Tyska. Som att de måste slösa energi på att se och tänka att jag är där.

Men det kan ju vara roligt också, som när jag får kontakt med lärarna och man kan sitta och prata om böcker, eller när det blir lite av en sport att gissa vem jag vickar för. Eller när de vet att jag vet var man hämtar pennor, och kan föra in frånvaron och känner att de inte måste hjälpa mig med allt. Då är det roligt.

Hur gör en vikarie?
Så här kan det vara: Jag får ett telefonsamtal där en skola frågar om jag kan vicka i matematik två dagar nästa vecka. Jag svarar ja. Jag åker till skolan, har lektioner enligt instruktioner (räkna vidare). De elever som inte jobbar försöker jag med smicker, förtäckta hot och tjat få att arbeta. De som jobbar svarar med ett kort ”nej” när jag frågar om de vill fråga om något.

Eller så får jag ett telefonsamtal kl. 07.05 idag där någon frågar om jag kan ha NO idag kl. 08.30. När jag kommer till skolan får jag ett schema, hinner precis ställa in matlådan i kylen och hitta klassrummet innan eleverna kommer.

I båda fallen presenterar jag mig. Ofta har jag inte fått veta det som eleverna mest av allt vill veta: varför är läraren borta? Denna fråga får jag svara på ett flertal gånger under varje lektion. För varje ”jag vet inte” framstår jag som okunnig och klassen blir mer orolig.

Vilket stöd har vikarien i den organisation som för tillfället har anställt och uppdragsgivit vikarien en klass, lektioner och ämnen?
Stödet finns men är inte tillräckligt. Ibland stöter man på en rektor, men oftast inte. Har man tur så finns det någon som visar en var toaletterna och lärarrummet finns.

I vilken läroplan är vikarien utbildad?
Är vikarien utbildad?
Jag är utbildad i Lpo 94 och Lpf 94. Men ska jag vara ärlig så hjälper inte det mig särskilt mycket när jag blir ignorerad av ett gäng tjejer i 7:an. Den är dock lite till hjälp när eleverna frågar mig varför de ska göra ”det här”, vilket kan vara allt från att läsa ”Möss och människor” till att lära sig andragradsekvationer. I båda fallen vet jag inte, eftersom jag inte förstår mig på något av dem, men jag kan i alla fall prata om demokrati och framtiden. Ibland slänger jag in att de med största sannolikhet kommer att hamna på parmiddag någon gång i framtiden och att de då måste spela TP.
Jag är utbildad. Det är till stor hjälp, även om vissa elever har tyckt att det har varit bra att jag inte varit ”riktig” lärare.

Vem introducerar vikarien i klassrummet?
Ibland är läraren som jag ska vicka för kvar i klassrummet. Eller, det har faktiskt bara hänt 2 gånger. I 99 fall av 100 går man in i klassrummet själv, med bara en whiteboardpenna att hålla i handen. Det finns ingen som har tid att introducera. En introduktion skulle visserligen synliggöra att jag är här för att vi ska ha skola idag och att jag har expeditionen i ryggen. Å andra sidan kan det underminera min redan så bräckliga roll eftersom jag visar att jag 1) behövde hjälp att hitta till klassrummet, och 2) inte kunde gå in i det själv.

Nian och novellen

- Monica, kan inte du läsa det här för mig, för det kommer snor.
- Va?
- När jag läser och böjer ner huvudet så rinner det snor.
- Men höj boken då.
- Nej, för jag har träningsvärk i armarna.
- Men jag kan ju inte läsa den där för dig, den är för lång. Jag får göra en snoranordning åt dig då.  [Jag hämtar en boklåda och vänder den upp och ner så att han kan ha armarna där.]
- Åh…

Och DU

När jag vickade i veckan gjorde jag en liten observation. Eleverna är inblandade i ett konstprojekt som heter ”Konsten, platsen och du!”. I klassrummet hittade jag även en bok som heter ”All världens berättelser och du”. Det är det där ”…och du” som jag reagerar på.

Med ”…och du” vill man göra – elever i det här fallet – delaktiga. Man vill visa att eleverna har en självklar plats i konsten, i samhället och historien. Det är viktigt. Men när jag frågade eleverna om vad de tyckte om titlarna tyckte de att de var ”skumma”. En elev sa: ”Vad har jag med konst att göra?”. Och det är ju här man hittar själva orsaken till varför man lägger till ett ”…och du”.

Men det finns ett problem. Anledningen till att eleverna tyckte att titlarna var ”skumma” var inte att de inte kände sig delaktiga, utan att de uppfattade ”… och du” som ironi. Det här kunde de inte uttrycka själva, men av deras svar kunde jag utröna att de trodde att någon drev med dem.

Det är ju lite roligt på ett sätt, men sorgligt på ett annat. Det är som att de är så vana att bli tilltalade på ett ironiskt, sarkastiskt eller nedlåtande sätt att de inte kan ta till sig andra sorters budskap.

Sorgens sju stadier

 ”När slutar vi?”
”Om 10 minuter.”
”VA!?” = > CHOCK
”Lektionen slutar om 10 minuter.”
”Nej, vi slutar nu!” = > FÖRNEKELSE
”Nej, vi slutar om 10 minuter. Det står på schemat.”
”Men vafan, kom igen!” = > VREDE
”Jag säger till när lektionen är slut.”
”Men jag är hungrig! Och vi brukar alltid få sluta tio minuter tidigare, fråga vår lärare! Vi kommer inte att säga nåt till nån, vi lovar. Vi har ju jobbat jättebra hela lektionen…” = > KÖPSLÅENDE
”Ni kan kanske få gå om 5 minuter, men då vill jag inte höra en massa tjat.”
”Men åh…” [Eleven går och sätter sig och lyfter inte pennan] = > DEPRESSION
”Det är ju inte så långt kvar nu, eller hur?”
”Nej, i för sig…” = > ACCEPTANS

Istället för välkommen

Idag hade jag spanska med en grupp sexor. Det är ganska intressant att studera deras möte med den stora högstadieskolan, som de flesta av dem kommer att börja i nästa termin. Hur de är vana vid något annat. Hur de ropar och vill göra mig uppmärksam på att det faktiskt är klotter på deras bänkar. Själv tänker jag att de ska glada att det bara var monster och ”puss puss sandra” och inte ”du är en jude”, ”kuk” eller hakkors. Sen fattar jag ju att det är mig det är fel på och inte sexorna. Det är ju deras klassrum som är normala. Där är bänkarna fria från kränkande klotter.

Efter sexornas lektion hittar jag en ”sug kuk”-lapp på golvet. De måste ha sett den när de kom in, men jag har missat den. Lappen låg där som en förvriden version av en dörmmatta med ”välkommen” på. Välkommen till högstadiet. Efter lektionen går jag runt med trasa. Även fast det inte är mitt fel att bänkarna är nedklottrade känns städningen som mitt sätt att be om ursäkt. Det är också ett sätt att försöka hålla någon slags nivå. Men samtidigt tänker jag surt att man skulle införa övervakningskameror och ringa föräldrar och någon annan än jag, kanske föräldrar och elever tillsammans, borde tvätta bort det här eftersom det är jobbigt nog att vara vikarie. Sen blir jag lite rädd och undrar vad det är för fel på mig som blir så förbannad och vill införa någon slags ”Storebror Björklund ser dig”-metod. Jag ser mig omkring i klassrummet och förstår genast varför det klottras. Det är redan så fult och slitet. Skomärken längs väggarna, gammalt klotter och ristningar, gardiner som är på väg att lossna. Det finns ingenting i rummet som säger ”välkommen, vi vill ha dig här”. Visst ska en duktig lärare kunna undervisa var som helst, men ett klassrum visar tydlogt vad det är som ska ske i rummet, vilka personer som ska vara på vilka platser. Rummet säger också något om vilket värde man sätter på de som ska vistas i rummet. Det finns inga pengar till upprustning. Det är därför eleverna jobbar ideellt med att göra dörrmattor som säger ”sug kuk” istället för ”välkommen”.

Plastikkirurgi

Ni vet när barn (var det en för grov generalisering?) klättrar upp i träd och sen inte kan komma ner. Då brukar det alltid stå någon vuxen (dagisfröken) nedanför och säga: ”Om man inte kan klättra ner ska man inte klättra upp”, och så sitter barnet(?) där och skäms. Det är därför jag inte rör torsomodellerna (jag vet inte om de heter så) som man har för att undervisa om kroppens organ. Plockar man ut delarna får man inte tillbaks dem igen. Nu är det inte bara jag som lärt mig det, utan även en elev som jag mötte idag. Hon fick inte tillbaks levern. Den hade slutat att passa in i kroppen. Handlingskraftig som hon är löste hon problemet med en meter tejp.

Nu vet vi ju att det man gör i skolan inte nödvändigtvis behöver hindra en i arbetslivet, se bara på Maud och Anders, men jag känner ändå en viss tveksamhet till att låta mig opereras av eleven om hon skulle välja att bli läkare i framtiden.

En diffus gråzon höljd i dimma

Vi lärarstudenter törstar efter att få ”vara ute på fältet”, ”ta del av verkligheten” och allt sånt. Det är därför jag extrajobbar som vikarie. För att uppleva en del av den här ”verkligheten”. Ibland är det som om skolan är bortkopplad från alla andra verkligheter, ibland är det som om alla andra verklighteter är värda mindre än skolans. Varje gång jag vickar tänker jag: bli en svamp och sug upp ALLT. För det här är så nära ”verkligheten” du kan komma just nu.

En vikaries yrkesroll är något diffus. Man vet vad man inte är, men inte vad man är. Fördelen med det är att ingen annan vet det heller. Men det är också nackdelen. Ibland har jag ett tydligt kunskapsuppdrag som innebär att eleverna ska lära sig saker. Ibland har jag ett tydligt förvaringsuppdrag som går ut på att hålla kvar dem i klassrummet så att de inte sitter och hänger i ljushallen eller tjuvröker och därmed riskerar att stanna i växten. Det är ibland svettigt. Det händer att eleverna frågar om de inte kan få gå istället, de gör ju ändå ingenting och de lovar att inte skvallra. Mitt hjärta skriker ”Ja!”, men uppdraget säger nej och då blir det nej.

Det finns enstaka tillfällen då läraren säger: Gör vad du vill. Och då blir det så roligt och så svårt. För då är kunskapsuppdraget mitt. Jag tar ansvar för material och de didaktiska frågorna, testar overhead-apparaten och repeterar vad jag ska säga. Det är nästan som att jag har ett riktigt jobb.

Men jag är fortfarande vikarie. Ingen förväntar sig något av mig. Inte ens när jag undervisar i något jag kan. Det gör ju att jag inte upplever den verklighet jag vill uppleva, utan en annan. Den som vikarie. Den verklighet man gör anspråk på att delta måste passa ihop med min roll. Som ”x” blir det svårt att göra anspråk på att vara ”y”.

En strategi kan ju förstås vara att gilla läget och försöka göra otydligheten i uppdraget till något positivt. Jag är vuxen men inte lärare. Vi kan jobba, men behöver inte ge max. Vi kan ha det trevligt, men behöver inte komma ihåg varandras namn. Det går bra det också.