Favorit i repris: Utvärdering

Den här utvärderingen publicerade vi första gången i maj 2007. Det man kan lära sig av denna utvärdering är att öppna frågor kan stängas, att följdfrågor kan ignoreras och att ambition från lärarnas sida inte alltid höjs till skyarna av eleverna.

Man blir ju som man umgås

Jag säger som det är:

På lärarutbildningen tenderar många diskussioner att handla om hur man som nyutexaminerad lärare ska tackla den stelbenta lärarkåren när man börjar arbeta. Det tycks förutsättas, både från högskolelärares och studenters håll, att de som redan arbetar som lärare agerar efter värderingar från en annan tidsålder.

Det talas om att man inte ska låta sig ”sugas in i systemet” på skolan. Man säger att det kan vara svårt att stå på sig som ensam och nyutexaminerad, när alla andra på skolan tycker att ”så här har vi alltid gjort”.

Och visst. Det är inte helt obefogat att ämnet tas upp. Personligen kan jag nämligen inte (på rak arm) minnas att en enda student kommit tillbaka från en period av verksamhetsförlagd utbildning och berättat att båda nedanstående punkter stämmer

1. de har blivit välkomnade och värdigt behandlade

2. skolan bedriver en undervisning som genomsyras av en respekt för eleverna – och för folk i allmänhet

Och det är kanske lite så… att man blir som man umgås, menar jag. Därför är det extra härligt att äntligen ha fått möta ett av skolvärdens goda exempel. För första gången satt jag på ett (fyra timmar långt!) seminarium utan att känna igen mig i vad de andra studenterna pratade om. Och det var gott.

Men det är (minst sagt) lite sorgligt att det är vanligare att tala om att man också kan lära sig något av hemskheterna, än att tala om de goda exemplen. Man lär sig ju så mycket mer om man får förslag på hur man kan göra. En vän som också läser lärarutbildningen uttryckte det såhär efter sin senaste VFU: ”jag vet redan att jag inte tänker kalla eleverna för psykfall, det är inget jag behöver ha VFU för att lära mig”.

Vad jag försöker komma till är att de goda exemplen finns (jag vet att ni alla vet det, men som lärarstudent har jag faktiskt haft mina tvivel), och att de måste lyftas fram i ljuset. Vad skapar vi för skola om vi bara sitter och diskuterar fel hela tiden? Låt oss istället visa varann vad vi kan göra, och tillåt oss att inspireras av varann!

Mellan raderna

Ur Fröken Julie:

JEAN
Vad kokar du nu som luktar så infernaliskt?

KRISTIN
åh det är något fanstyg som fröken Julie skall ha åt Diana!

JEAN
Du ska uttrycka dig vårdat Kristin! Men vad ska du stå och koka åt hundrackan på helgdagsafton? är den sjuk, va?

KRISTIN
Ja, den är sjuk! Hon har smugit sig ut med grindstugans mops – och nu är det på tok – och se det vill inte fröken veta av!

***

Läraren: Vad har hänt med hunden?
Eleven: Den är sjuk.
Läraren: Vad för sjuk?
Eleven: Det vill jag gärna hålla för mig själv.

Det är inte alltid lätt att förstå antydningar och/eller det som kan läsas mellan raderna…

Pennor, del 2

En kille i nian har inte haft med sig penna de senaste tre lektionerna. Han går fram till läraren och lämnar skåpnyckeln i pant för att få låna en penna.

- Har du slutat med penna?
- Ja, nu när det är inflation så…
- … måste pengarna räcka till godis?
- Precis.

Pennor

Läraren börjar bli trött. De senaste tre veckorna har eleven inte haft med sig penna en enda gång. Hon funderar på att låta föräldrarna veta det. Men hon bestämmer sig för att ha ett sista allvarligt snack med eleven, för att ge honom en chans.

Nästa lektion kommer han in i klassrummet och ser nöjd ut.
- Har du penna med dig idag? Frågar läraren lättsamt och allvarligt på samma gång.
- Ja! Två stycken till och med! Eleven ler med hela ansiktet.
- Vad bra! Härligt!
- Jag snodde dom på bilden.

Lättläst skräck

Ibland har lättlästa böcker nackdelen att allt som var bla i ”originalet” är borta. Tätheten, vissa karaktärer, sidohandlingar osv. Men i veckan upptäckte jag Niklas Darkes lättlästa version av John Ajvide Lindqvists ”Låt den rätte komma in”. Den lättlästa versionen heter ”Vampyren i Blackeberg”. I klassrummet bemöttes titeln med suckar och kommentarer om att det lät töntigt. Men när högläsningen började hände något. De fyra eleverna i klassen (nior) satt knäpptysta i tjugo minuter. När läraren sa att det var dags att göra annat protesterade de. ”Vi vill höra!” sa eleverna och då fick jag fortsätta högläsningen ett kapitel till medan läraren hade bokprat med en av eleverna i ett annat rum. Den här klassen kunde för ett år sedan inte sitta stila och lyssna i mer än tio minuter. Nu klarade de trettio, bara tack vare boken.

Så, Niklas Darke: bra jobbat!

En pinsam insikt

Egentligen har jag vetat det hela tiden. Kanhända var det till och med det som gjorde att jag sökte till lärarutbildningen från början. Men uppenbarligen har jag tappat insikten om det nånstans på vägen.

Jag talar, pinsamt nog, om vikten av att som lärare besitta kunskap.

 

 

På något vis har fokus på fostransmål, demokrati och annat varit så total hittills under lärarutbildningen att till och med jag (som har att vilja kunna allt och vara bäst på allt som akilleshäl) glömt bort att man faktiskt behöver veta lite grejer också.

Jag behöver en ordentlig kunskapsbas för att kunna undervisa i mina ämnen (något jag blev smärtsamt medveten om när jag under VFU:n skulle ”svänga ihop” en epokgenomgång) – något så självklart att det känns dumt att skriva.

Hur kommer det sig att det är möjligt att glömma bort detta som lärarstudent?

Och nej. Det var inte bättre när jag läste ett av ämnena ”utanför” lärarutbildningen (s.k. kombinationsutbildning), det ämnet har jag nämligen ingen aning om hur jag ska undervisa i.

Hur hittar man egentligen den där balansen?

Växlande molnighet

Vad oinspirerad jag är. Jag tycker att VFU-uppgiften är vag och löjlig. Uppgiften vill att jag problematiserar något som hänt under VFU-perioden och kopplar den till litteraturen. Ingenting har hänt under min VFU-preiod.

Det är så jävla meningslöst att skriva om mitt ledarskap när jag glider på min handledares.

Även här skiner solen

Idag är jag hemma från min VFU för VABSFLF (Vård Av Barn vid Sjuk Föräldraledig Far), och måste passa på att lovsjunga min nya VFU-plats.

Det är fint. Snyggt. Rent. Högt i tak. Trevlig stämning. Härliga, intresserade yrkesprogramselever. OCH de har gett mig ett  s k r i v b o r d  i det gemensamma arbetsrummet!

Det var ju det här jag fantiserade om när jag hoppade på programmet. Jag önskar bara att det var på riktigt och inte tog slut om två veckor.

Kvinnor, nej tack!

En gång gjorde jag praktik i en klass där det fanns en killgrupp på 10-12 personer som alltid höll ihop. Det kunde gå rykten inom gruppen om att lektioner var inställda, lärare sjuka osv. utan att det behövde vara så i verkligheten. Min handledare sa att de inte lyssnade på kvinnor, att de flesta av deras lärare var män som kunde skrika och vara auktoritära. Det gillade killarna.

Nu tycker varken hon eller jag att det är något fel i att vara auktoritär, ibland kan det ju behövas. Men auktoritär och man är ju faktiskt inte synonymer. Det var nog ingen som hade sagt det till killarna. Jag, som ju var ny och färsk hade ingen ledarstil. Min handledare var inte auktoritär, så det är klart att vi framstod som höns i jämförelse med de manliga lärarna.

Idag funderade jag vidare på det där. När killarna underkände oss för att vi var kvinnor så var det ju också ett underkännande av kvinnan i stort. Nu låter jag mina fördomar om dem rusa iväg, men det är för att förtydliga min tankegång.
De måste ha trott att vi var mesiga, okunniga och att vår undervisning inte var riktig undervisning. De måste ha antagit att vi inte visste vad vi gjorde eftersom vi kvinnor känner oss fram här i livet till skillnad från männens rationella handlande.

Nu var jag inte hos klassen så länge att jag kunde ge mig på något större förändringsarbete. Jag hade ju en VFU-uppgift att lösa. Men det är intressant att tänka på vad jag skull ha gjort först. Skulle jag ha försökt splittra gruppen så att killarna insåg att de var individer med rätt att bilda egna åsikter? Skulle man ha kunnat ta hela gruppen och försökt få alla att ändra synsätt (nästan) samtidigt? Hur hade jag kunnat göra för att de skulle uppvärdera mig? Hade de haft mod nog att göra det?

Det är det här som är nackdelen med VFU- Man får uppleva början eller mitten eller slutet. Men man får aldrig ta del av en hel händelsekedja, ett helt arbetsprojekt.