Valfrihet till varje pris?

För inte så länge sedan* togs ämnet om svårigheterna med skolornas planering inför terminsstarterna upp i DN. Problemet handlar i grund och botten om att systemet med skolpeng inte fungerar eftersom

1) de kommunala skolorna är skyldiga att erbjuda plats till alla elever
2) man kan välja att byta skola lite hur som helst (för att vara diffus) – en dag innan terminen börjar, tre veckor in på terminen, eller när man nu önskar
3) det ekonomiska stödet går till den skola man väljer, inte till den skola som man faktiskt går i (om man ångrar sig och vill tillbaka till sin kommunala skola mitt i terminen får skolan inga resurser för detta)

Det här är naturligtvis ingen ny fråga, men finns det då inte än större anledning att man nu ser till att det kommer till ett fungerande regelverk kring skolvalfriheten?

Kan man kanske tänka sig ett system likt högskolans, där man måste söka innan ett visst datum – och då också som elev är garanterad ett svar i god tid innan terminen börjar? Detta system skulle också innebära att skolpeng fördelas först när eleven tackat ja till en utbildning, och att det är ett undantag att byte under terminerna godkänns (den skola man valt står som ansvarig för ens utbildning under den valda terminen). Kanske kan man också/eller tänka sig att den kommunala verksamheten får en tydlig kompensation för att den har kravet på sig att vara tillgänglig för alla?

Jag har inte undersökt skolpengspolitiken noggrant, men visst måste det finnas någonting man kan göra för att underlätta för skolorna att planera en väl genomtänkt och sammanhållen verksamhet?

*jag lyckas tyvärr inte hitta vare sig artikel eller minnas avsändarens namn

Attans järnspikar

En tragedi i tre akter av Monica Metabolism.

Karaktärer
Monica, lärarstudent
Internet

AKT I
Hittar ett jobb jag vill söka. Jag känner till skolan och dess personal. Får jag jobbet så vet jag att jag kommer att trivas. Jag skickar in en ansökan.

AKT II
Läser igenom min ansökan, trots att den redan är skickad och inser då att ett fasansfullt misstag har skett. Mitt stycke om hur bra skolan är ligger kvar. Fint. Men ovanför ligger en rest från en gammal ansökan. Det står något i stil med ”Eftersom eleverna har egna datorer kommer vi att kunna göra många spännande projekt…”. Attans järnspikar. Inte nog med att jag framstår som korkad – jag visar också upp min totala brist på engagemang. Jag skickar en ny reviderad och korrekt version direkt till kontaktpersonen. I mailet skriver jag att det här är min officiella ansökan, den andra kan han bortse från. När jag öppnar min e-post ser jag att jag har fått två identiska autosvar från kontaktpersonen. Tack för min ansökan. Jag ser för mitt inre hur de hamnar på hög, och hur han under läsningen inte vet vilken ansökan som hörde till vilket mail.

AKT III
(Utspelas i framtiden)
Jag irrar omkring i ett öde landskap. Förskjuten av världen. Mitt intellekt har rostat och vittrar sönder i takt med min självkänsla. Ständigt hörs hånskratten från lärarrum runt hela landet: ”…eftersom eleverna har egna datorer!” Jag är klassad som ”icke anställningsbar” av utbildningssystemet. Vintern och iskylan kommer. Det händer att jag får ett barmhärtighetsvick av en kommunal skola i kris: ”Det är bara två timmar men det är allt jag har råd att ge dig”. Jag tar tacksamt emot. Sedan sitter jag på torget och säljer svavelstickor. När kylan blir för svår eldar jag upp stickorna. Sedan höljs mina ögon av mörker. Ridå.

Ballar av stål vs. Konstfack

På tapeten för ett tag sedan var, som ni nog alla hört, konstfackeleven Anna Odells examensarbete. En av sakerna som alltid lyftes fram i kritiken var hur Odell hade använt våra – skattebetalarnas – pengar och alltså utnyttjat våra gemensamma medel för sin konst.

I måndags (om jag minns rätt – dagarna har en tendens att flyta ihop) visade kanal 5 humorprogrammet Ballar av stål, som går ut på att komiker gör underliga, oväntade  och ibland roande saker offentligt. Ett av inslagen var någonting som kallades för Soneby Citysport. En man har med sig sprit som han halsar på en uteservering. Skojset är att polisen (som personalen har kontaktat för att få hjälp) ”tar det hela på för stort allvar”. Man skrattade också gott åt att komikern släpptes snabbt efter att han  avvisats från serveringen ”för att de hade någon brottsling som de höll på och jagade” (ung.).

Min fråga:

Varför är det applåd-och-skrattrolig humor när en man genom offentlig tv-lek tar två polismän i anspråk, men pekfinger-skam-läge när en kvinna genom ett konstprojekt använder sig av sjukhusets resurser?

Eller kortare: är det konst- respektive humorsammanhanget, snarare än agerandet i sig, som bedöms? Eller handlar det möjligen om att det man kan tjäna pengar på är ok?

Det kommersiella resonemanget håller tyvärr inte riktigt: NUG är en fd konstfackselev som upprört med sin videoinstallation – trots att han tjänat pengar på den.

personlighetsförändring

I dagens DN finner jag, i en lista på kännetecken av (…ja, vadå?), dessa punkter:

• snabb viktökning
• svullet och plufsigt utseende
• hudbristningar
• förändrad sexlust
• svängningar mellan ökad och minskad självkänsla
• humörsvängningar – nedstämd, upprymd, irriterad och aggresiv
• sömnproblem – ökad vakenhet, vänder på dygnet

Själv ser jag ju att att punkterna är kännetecken på att personen i fråga antingen är

1. gravid

eller

2. nybliven förälder

DN, däremot, menar att ovanstående är tecken på steroidmissbruk…

Svenska flickor och mörka riddare

Saxar detta ur Mitt i Bromma, 17 mars (sida 4):

19-åring fick inte heta Dark Knight

Vällingby Sofia Dark Knight får man inte heta, enligt Skatteverket. En 19-årig kvinna i Vällingby ville byta förnamn men fick avslag eftersom Dark Knight är namnet på en Batman-film. Dessutom är kombinationen av ”mörk” och ”riddare” inte riktigt passande för en svensk flicka, menar Åke Hammarsten, folkbokföringsspecialist på Skatteverket.
- Flickor får inte heta etablerade pojknamn och vice versa. Vad jag vet så har det aldrig funnits några kvinnliga riddare, säger han.

Vafalls! Vad är det för gubbiga, gränsande till personliga, förlegade tongångar som tar plats här? Att han reagerar mot varumärket reagerar jag inte emot, utan hur man (eller bara han) tänker om vad man får heta. Hur långt ska man sträcka det här? Vad ska alla kvinnor som heter AndersSON och SvensSON göra nu? Det är väl inte särskilt kvinnligt för en kvinna att vara någons son?

När man väl börjat googla…

 

Vi metabolister har den senaste tiden, inte gått ner oss i Google-träsket, men man kan lugnt säga att våra stövlar är rejält, eh, träskiga. Eftersom vi är tre medlemmar behöver vi kunna nå varandra på olika sätt och hitta nya möjligheter att kommunicera eftersom vi varken bor nära varandra eller läser samma kurser. Google har blivit lösningen. Det är helt gratis och kräver bara en internetuppkoppling. När vi vill varandra någonting så skickar vi e-post via Gmail.

Våra projekt som vi filar på har vi lagt upp på Google Documents så att vi alla kan komma åt dem från nätet. Via Documents har vi även möjlighet att skicka enkäter till varandra. Nu kanske det verkar lite löjligt att skicka enkäter inom en grupp på tre personer, men det är väldigt användbart för att ställa frågor om mål, arbetsmetoder och så vidare. Alla enkätsvar hamnar i ett slags excelark, också på Documents. Svaren kan man sedan redovisa i ett bildspel, där tillvägagångssättet till stor del liknar exempelvis Powerpoint. Sen, kan man samordna sina kalendrar med hjälp av Google Calendar så att vi vet om vi kommer att befinna oss på samma plats i landet samtidigt. Mycket fiffigt. Bloggen Koll på nätet drivs av en Google-anställd, där kan man hitta fler exempel på Googles alla möjlighteter. För lösningar som inte är Google-relaterade kan man få tips på Uggelebloggen.

Mitt stökiga liv – ett referat

 

 

 

 

Eftersom jag har en smygande misstanke om att alla inte tittade på dokumentären ”Mitt stökiga liv” så kommer ett referat:

Journalisten och filmaren Josh Freed har det minst sagt rörigt på sitt skrivbord. Men han störs inte av det. Istället funderar han på om det inte är just röran som ger honom idéer. När han rotar runt i högarna dyker det nämligen upp saaker som han inte skulle ha tänkt på annars. Han ställer därför frågan: Is mess the secret to success?

Såna där pennor

När jag bara ska göra korta anteckningar över datum, eller vem som lånat något av mig så använder jag en blyertspenna med gångertabeller på. Kommer ni ihåg dem? Finns de fortfarande att köpa?

Om inte, så måste jag genast sluta vässa.

---

Ursäkta den dåliga friläggningen.

Laleh tänker fint

Saxar från SvD Kultur:

När hon skrev låten Big city love funderade hon på att det ibland är svårt att få ögonkontakt med folk som är stressade.

–Hur ska man kunna bli kär i någon om man inte ser varandra i ögonen vi måste slappna av, köra på magkänsla och bara vara.

Första dagen på kursen utbrast en ursare uppgivet att det här inte kommer att gå bra. Kursen alltså. Hon försökte få ögonkontakt med folk, men ingen tittade tillbaka… Kanske var det nerver som spelade in, man få hoppas det. Men hon fick mig att inse att jag är en sån där som inte söker ögonkontakt. Eftersom det är inne att vara modig och avslappnad så kanske ögonkontakt är ett lagom svårt första steg dit.

Man blir ju som man umgås

Jag säger som det är:

På lärarutbildningen tenderar många diskussioner att handla om hur man som nyutexaminerad lärare ska tackla den stelbenta lärarkåren när man börjar arbeta. Det tycks förutsättas, både från högskolelärares och studenters håll, att de som redan arbetar som lärare agerar efter värderingar från en annan tidsålder.

Det talas om att man inte ska låta sig ”sugas in i systemet” på skolan. Man säger att det kan vara svårt att stå på sig som ensam och nyutexaminerad, när alla andra på skolan tycker att ”så här har vi alltid gjort”.

Och visst. Det är inte helt obefogat att ämnet tas upp. Personligen kan jag nämligen inte (på rak arm) minnas att en enda student kommit tillbaka från en period av verksamhetsförlagd utbildning och berättat att båda nedanstående punkter stämmer

1. de har blivit välkomnade och värdigt behandlade

2. skolan bedriver en undervisning som genomsyras av en respekt för eleverna – och för folk i allmänhet

Och det är kanske lite så… att man blir som man umgås, menar jag. Därför är det extra härligt att äntligen ha fått möta ett av skolvärdens goda exempel. För första gången satt jag på ett (fyra timmar långt!) seminarium utan att känna igen mig i vad de andra studenterna pratade om. Och det var gott.

Men det är (minst sagt) lite sorgligt att det är vanligare att tala om att man också kan lära sig något av hemskheterna, än att tala om de goda exemplen. Man lär sig ju så mycket mer om man får förslag på hur man kan göra. En vän som också läser lärarutbildningen uttryckte det såhär efter sin senaste VFU: ”jag vet redan att jag inte tänker kalla eleverna för psykfall, det är inget jag behöver ha VFU för att lära mig”.

Vad jag försöker komma till är att de goda exemplen finns (jag vet att ni alla vet det, men som lärarstudent har jag faktiskt haft mina tvivel), och att de måste lyftas fram i ljuset. Vad skapar vi för skola om vi bara sitter och diskuterar fel hela tiden? Låt oss istället visa varann vad vi kan göra, och tillåt oss att inspireras av varann!