Prenumerera på oss!Nu har jag skickat in mitt examensarbete. Och det blev ingen bloggföljetong av skrivprocessen. Jag hade helt enkelt inte tid. Möjligen kan återblickar postas senare.
Något jag börjat fundera på nu, när utbildningen i princip är slut, är det här med examen. Hur kommer det sig egentligen att det inte finns någon ceremoni? Inget uppmärksammande av examen alls? Inte ens en liten pin att ha på den obligatoriska manchesterkavajen?
Handlar det om bristande yrkesstolthet?
Som sagt, nu har jag varit lärare i tre månader. Examensbeviset har anlänt och jag tittar på det. Det ser snyggt ut. Och väldigt avlägset. Och inte helt relevant.
För där står inget om några poäng i hur man planerar lektioner nu när man inte har ”all tid i världen” att planera och skapa eget material, som under VFU:n. Då när de didaktiska frågorna styrde och allt utgick från en medveten (om än inte alltid färdigtänkt) tanke.
Där finns heller inga poäng i kunskaper om hur mycket tid elevfrågorna, administrationen och föräldrakontakterna tar - eller hur man hanterar allt detta på bästa sätt. Nog för att man själv måste skapa sina system och rutiner, men man kan ju var mer eller mindre bra förberedd. På gymnasiet när jag tänkte mig en ekonomisk och administrativ karriär då fick jag ju faktiskt öva mig i maskinskrivning. Det hörde liksom till yrket, inte bara de företagsekonomiska begreppen och teorierna.
Och inte ett ynkans poäng i hur man bäst placerar klassens individer och hur man möblerar i klassrummet. Sådant måste man visst lära sig genom många omplaceringar och ommöbleringar.
Och inga poäng i hur man arbetar med att stärka gruppers samhörighet och samarbete. Eller i att lösa konflikter (och de är många bland hundratals unga människor, hur gulliga de än är!). Man får göra så gott man kan.
Och hoppas på, för alla nya lärares skull, att akademiseringen av lärarutbildningen inte fortsätter öka. Oerhört spännande kurslitteratur och tankar – men ack så opraktiskt.
För inte så länge sedan* togs ämnet om svårigheterna med skolornas planering inför terminsstarterna upp i DN. Problemet handlar i grund och botten om att systemet med skolpeng inte fungerar eftersom
1) de kommunala skolorna är skyldiga att erbjuda plats till alla elever
2) man kan välja att byta skola lite hur som helst (för att vara diffus) – en dag innan terminen börjar, tre veckor in på terminen, eller när man nu önskar
3) det ekonomiska stödet går till den skola man väljer, inte till den skola som man faktiskt går i (om man ångrar sig och vill tillbaka till sin kommunala skola mitt i terminen får skolan inga resurser för detta)
Det här är naturligtvis ingen ny fråga, men finns det då inte än större anledning att man nu ser till att det kommer till ett fungerande regelverk kring skolvalfriheten?
Kan man kanske tänka sig ett system likt högskolans, där man måste söka innan ett visst datum – och då också som elev är garanterad ett svar i god tid innan terminen börjar? Detta system skulle också innebära att skolpeng fördelas först när eleven tackat ja till en utbildning, och att det är ett undantag att byte under terminerna godkänns (den skola man valt står som ansvarig för ens utbildning under den valda terminen). Kanske kan man också/eller tänka sig att den kommunala verksamheten får en tydlig kompensation för att den har kravet på sig att vara tillgänglig för alla?
Jag har inte undersökt skolpengspolitiken noggrant, men visst måste det finnas någonting man kan göra för att underlätta för skolorna att planera en väl genomtänkt och sammanhållen verksamhet?
*jag lyckas tyvärr inte hitta vare sig artikel eller minnas avsändarens namn
En tragedi i tre akter av Monica Metabolism.
Karaktärer
Monica, lärarstudent
Internet
AKT I
Hittar ett jobb jag vill söka. Jag känner till skolan och dess personal. Får jag jobbet så vet jag att jag kommer att trivas. Jag skickar in en ansökan.
AKT II
Läser igenom min ansökan, trots att den redan är skickad och inser då att ett fasansfullt misstag har skett. Mitt stycke om hur bra skolan är ligger kvar. Fint. Men ovanför ligger en rest från en gammal ansökan. Det står något i stil med ”Eftersom eleverna har egna datorer kommer vi att kunna göra många spännande projekt…”. Attans järnspikar. Inte nog med att jag framstår som korkad – jag visar också upp min totala brist på engagemang. Jag skickar en ny reviderad och korrekt version direkt till kontaktpersonen. I mailet skriver jag att det här är min officiella ansökan, den andra kan han bortse från. När jag öppnar min e-post ser jag att jag har fått två identiska autosvar från kontaktpersonen. Tack för min ansökan. Jag ser för mitt inre hur de hamnar på hög, och hur han under läsningen inte vet vilken ansökan som hörde till vilket mail.
AKT III
(Utspelas i framtiden)
Jag irrar omkring i ett öde landskap. Förskjuten av världen. Mitt intellekt har rostat och vittrar sönder i takt med min självkänsla. Ständigt hörs hånskratten från lärarrum runt hela landet: ”…eftersom eleverna har egna datorer!” Jag är klassad som ”icke anställningsbar” av utbildningssystemet. Vintern och iskylan kommer. Det händer att jag får ett barmhärtighetsvick av en kommunal skola i kris: ”Det är bara två timmar men det är allt jag har råd att ge dig”. Jag tar tacksamt emot. Sedan sitter jag på torget och säljer svavelstickor. När kylan blir för svår eldar jag upp stickorna. Sedan höljs mina ögon av mörker. Ridå.
På tapeten för ett tag sedan var, som ni nog alla hört, konstfackeleven Anna Odells examensarbete. En av sakerna som alltid lyftes fram i kritiken var hur Odell hade använt våra – skattebetalarnas – pengar och alltså utnyttjat våra gemensamma medel för sin konst.
I måndags (om jag minns rätt – dagarna har en tendens att flyta ihop) visade kanal 5 humorprogrammet Ballar av stål, som går ut på att komiker gör underliga, oväntade och ibland roande saker offentligt. Ett av inslagen var någonting som kallades för Soneby Citysport. En man har med sig sprit som han halsar på en uteservering. Skojset är att polisen (som personalen har kontaktat för att få hjälp) ”tar det hela på för stort allvar”. Man skrattade också gott åt att komikern släpptes snabbt efter att han avvisats från serveringen ”för att de hade någon brottsling som de höll på och jagade” (ung.).
Min fråga:
Varför är det applåd-och-skrattrolig humor när en man genom offentlig tv-lek tar två polismän i anspråk, men pekfinger-skam-läge när en kvinna genom ett konstprojekt använder sig av sjukhusets resurser?
Eller kortare: är det konst- respektive humorsammanhanget, snarare än agerandet i sig, som bedöms? Eller handlar det möjligen om att det man kan tjäna pengar på är ok?
Det kommersiella resonemanget håller tyvärr inte riktigt: NUG är en fd konstfackselev som upprört med sin videoinstallation – trots att han tjänat pengar på den.
I dagens DN finner jag, i en lista på kännetecken av (…ja, vadå?), dessa punkter:
Själv ser jag ju att att punkterna är kännetecken på att personen i fråga antingen är
1. gravid
eller
2. nybliven förälder
DN, däremot, menar att ovanstående är tecken på steroidmissbruk…
Saxar detta ur Mitt i Bromma, 17 mars (sida 4):
19-åring fick inte heta Dark Knight
Vällingby Sofia Dark Knight får man inte heta, enligt Skatteverket. En 19-årig kvinna i Vällingby ville byta förnamn men fick avslag eftersom Dark Knight är namnet på en Batman-film. Dessutom är kombinationen av ”mörk” och ”riddare” inte riktigt passande för en svensk flicka, menar Åke Hammarsten, folkbokföringsspecialist på Skatteverket.
- Flickor får inte heta etablerade pojknamn och vice versa. Vad jag vet så har det aldrig funnits några kvinnliga riddare, säger han.
Vafalls! Vad är det för gubbiga, gränsande till personliga, förlegade tongångar som tar plats här? Att han reagerar mot varumärket reagerar jag inte emot, utan hur man (eller bara han) tänker om vad man får heta. Hur långt ska man sträcka det här? Vad ska alla kvinnor som heter AndersSON och SvensSON göra nu? Det är väl inte särskilt kvinnligt för en kvinna att vara någons son?
Läs resten av det här inlägget »
Vi metabolister har den senaste tiden, inte gått ner oss i Google-träsket, men man kan lugnt säga att våra stövlar är rejält, eh, träskiga. Eftersom vi är tre medlemmar behöver vi kunna nå varandra på olika sätt och hitta nya möjligheter att kommunicera eftersom vi varken bor nära varandra eller läser samma kurser. Google har blivit lösningen. Det är helt gratis och kräver bara en internetuppkoppling. När vi vill varandra någonting så skickar vi e-post via Gmail.
Våra projekt som vi filar på har vi lagt upp på Google Documents så att vi alla kan komma åt dem från nätet. Via Documents har vi även möjlighet att skicka enkäter till varandra. Nu kanske det verkar lite löjligt att skicka enkäter inom en grupp på tre personer, men det är väldigt användbart för att ställa frågor om mål, arbetsmetoder och så vidare. Alla enkätsvar hamnar i ett slags excelark, också på Documents. Svaren kan man sedan redovisa i ett bildspel, där tillvägagångssättet till stor del liknar exempelvis Powerpoint. Sen, kan man samordna sina kalendrar med hjälp av Google Calendar så att vi vet om vi kommer att befinna oss på samma plats i landet samtidigt. Mycket fiffigt. Bloggen Koll på nätet drivs av en Google-anställd, där kan man hitta fler exempel på Googles alla möjlighteter. För lösningar som inte är Google-relaterade kan man få tips på Uggelebloggen.
Eftersom jag har en smygande misstanke om att alla inte tittade på dokumentären ”Mitt stökiga liv” så kommer ett referat:
Journalisten och filmaren Josh Freed har det minst sagt rörigt på sitt skrivbord. Men han störs inte av det. Istället funderar han på om det inte är just röran som ger honom idéer. När han rotar runt i högarna dyker det nämligen upp saaker som han inte skulle ha tänkt på annars. Han ställer därför frågan: Is mess the secret to success?
Läs resten av det här inlägget »
När jag bara ska göra korta anteckningar över datum, eller vem som lånat något av mig så använder jag en blyertspenna med gångertabeller på. Kommer ni ihåg dem? Finns de fortfarande att köpa?
Om inte, så måste jag genast sluta vässa.
metabolism
Monica
Lina
Janis
