Till Liz: Ska du bli lärare?

Först och främst: Hej! Vad kul att du hittat hit. Nu till dina frågor:

Du skriver att du är osäker på om du ska välja läraryrket för att omgivningens syn inte är så positiv. Då tänker jag så här: Är det du som ska jobba som lärare eller omgivningen? Vad vill du själv?

Angående att läraryrket inte är en bred utbildning. Nej, det är den nog inte. Men det är å andra sidan inte biokemist eller bilmekaniker heller. Hela poängen med en utbildning är inte att man ska bli bra på allt, utan att man ska bli jättebra på något. Ser du skillnaden? Gymnasiet ger en bred utbildning, så den har du redan (gissar jag). Och lönebilden… Man skulle ju kunna tänka sig att lärarlönerna i Sverige är så låga i förhållande till resten av Europa för att staten vill försäkra sig om att det inte är några pengahungriga karriärister som söker. Lönen beror på din kompetens i kombination med vilken kommun du jobbar i. För mig spelade inte lönen någon roll. Jag ville bli lärare. Punkt slut. Men om du bara vill ha ett jobb som ger dig lön och mat på bordet så råder jag dig till att inte bli lärare. Då har du roligare i en kassa någonstans. Eller som bilmekaniker.

Okunskap om upphovsrätt oroar

Ett litet minne från lärarutbildningen:

Grupparbete. Vi har valt att producera ett läromedel. Jag älskar när man får göra ”riktiga” saker. Den här produkten kommer att komma till användning sen när vi i gruppen jobbar.

Vi skriver all text till läromedlet själva, men när det kommer till bilderna så händer någonting. För mig är det självklart att alla bilder som finns i produktionen ska vara fotograferade av oss. Inte tagna från tex. Flickr, även om de har vissa bilder som man får använda. Det handlar om stolthet och att jag vill kunna säga ”det här har jag gjort med mina egna händer. Jag har deltagit i varje steg av produktionsprocessen”. Det handlar också om att vara en förebild, och att det viktiga modellandet faktiskt kan ske på riktigt.

Därför blir jag en smula förskräckt när resten av gruppen tycker att det är mer konstigt att jag anser att vi själva ska fotografera än att man tar bilder från Internet och använder dem utan att skriva ut källan.

Med ett fåtal dagar kvar till deadline visar det sig att de bilder som de andra i gruppen sa var helt okej att använda inte alls är det. Går man till webbadressen står där ett tydligt © och All rights reserved.

Varför kan folk inte sånt här? Varför tror folk att man bara kan plocka saker och säga att ”nu är det mitt!”? Har det något med åldersskillnaden mellan oss i gruppen att göra, tänker jag. Men nej. Jag köper inte det. Det är en skillnad på 5 år, och ingen kan ha missat debatten om upphovsrätt som pågått de senaste åren. Dessutom vet de flesta att man inte får stjäla.

Det värsta är att de här människorna går på lärarutbildningens medieinriktning. Man tycker ju att saker som upphovsrätt och källhänvisningar borde diskuteras extra mycket. Eller att de blivande lärarna har upphovsrätt i åtanke när det ska göras presentationer och skapas produkter. Men nej.

Så, till alla som inte har koll på upphovsrätt eller som vill skaffa sig koll på upphovsrätt, här kommer några användbara länkar:

Skolverkets Kolla källan. Bra med elevanpassat material, exempelvis häftet ”Vadå upphovsrätt?”. Där finns även guider för lärare.
Svensk författningssamling, lagen om upphovsrätt.
Från Regeringskansliet, en broschyr om upphovsrätt, en broschyr om kopiering och nedladdning, samt en broschyr om upphovsrätten i informationssamhället.

Dags att ta tag i saker och ting

Jag har inte bloggat på ett antal veckor, som någon möjligen har noterat.

Eftersom jag är Metabolisms enda kvarvarande student har jag i stället lagt kraft och energi på att gnälla på min kurs. Nu när Janis och Monica jobbar blir det jag som får stå för allt studierelaterat gnällande, och det är inte lätt ska jag säga er.

Nu är jag så trött så trött att jag pendlar mellan att vilja skriva ihop någon sorts utvärdering i rapportform och mellan att helt enkelt vilja ge upp hela utbildningen (med mindre än 15 veckor kvar av 5,5 års studier).

Jag har ofta försvarat lärarutbildningen i allmänhet och min högskola i synnerhet. Jag har tyckt att det funnits en hel del oförtjänt kritik. Trodde jag. Nu inser jag att jag nog mest reagerat på hur lärarstudenter som grupp framställts, eftersom jag inte känt igen mig själv. Andra kan jag dessvärre känna igen lite grann (ja, det är drygt sagt).

Vad är det som har hänt?
Detta undrar många när de än en gång störs av min klagolåt. Tyvärr, måste jag säga, är det inte en enda sak. Felen på utbildningen är så många och grova att det knappt går att börja reda ut härvan. Det handlar om allt ifrån upprepade administrativa missar (administrationen tappar bort bedömningsunderlag och blanketter, och skyller sedan på VFU-handledare och studenter) till kurser utan ordentliga betygskriterier och/eller fel antal veckor för att fylla kursens poäng. I övrigt så har man en syn på oss studenter som halvt inkompetenta typer, vilket ger att det aldrig blir någon möjlighet till fördjupning i någonting. Studievardagen blir extremt tungrodd under sådana förhållanden.

Vilket alternativ röstar ni på: rapport eller avhopp?

Hm, föräldrakontakt

Själv är jag tyvärr alltför mycket curlingförälder. Men när jag nu försöker låta bli är jag rädd att vara och ses som oansvarig. Hur stöttar man lagom mycket? Att vara förälder är inte enkelt.

.

.

Elevernas föräldrar var inte något vi avhandlade i lärarutbildningen, så vitt jag minns. Jag minns dem som väldigt frånvarande, något alla föräldrar alls inte är i verkligheten.

Inte för att de inte ska vara närvarande. De borde bara inte ha varit så frånvarande i utbildningen, nästintill helt bortglömda och inte kopplade till något moment i utbildningen, som till exempel någon poäng i professionella samtal. Nu när man ”bytt sida” undrar jag hur man själv har uppfattats och uppfattas av barnens lärare. Hm.

”Bloggskolan” som den nya pedagogiken

”Fram för fusket”  lyder rubriker till  Martin Aagårds intressanta artikel i gårdagens Aftonbladet/Kultur om plagiatfusket på gymnasiet och högskolan. Slutorden lyder: ”Det ständigt pågående digitala grupparbetet har gjort den disciplinstyrda ”kunskapsskolan” omodern. Bloggskolan är här”.

Allt det som stod mellan rubriken och slutorden får ni läsa om själva! Länk här. Läsvärt både om man håller med, eller inte.

Jag kan i alla fall kort berätta  att med det ”digitala grupparbetet” avses det enorma och alltjämt växande textutbytet på nätet, och med ”bloggskola” metoden att elever samlar information på samma sätt som bloggare – genom att kontakta sina vänner, surfa på nätet, lyssna på podcasts. Låter spännande, va? Så läs, om ni inte redan gjort det.

Eftersom jag är för lat för att kommentera, gör jag nästintill en kåppypäjst när jag i stället länkar till mig själv: ”Inlämningsuppgift, av Wikipedia,9 E”. Där var jag inne på att skolan inte får glömma bort att nätet finns när de konstruerar uppgifter och prov, men jag är också lite inne på det Aagård skriver. Även om jag inte är fullt så djärv som han, precis.

En ny termin på högskolan.

Jag vet att ledarskap handlar om (lite) mer än att organisera och att upprätthålla någon sorts trovärdighet. Trots att jag vet detta blir jag skeptisk när kursansvarig för kursen i just ledarskap på introduktionstillfället gör en grej av att hon är usel på att organisera och planera. Ni vet i den där andan av att hon nu sagt som det är och räknar med att hon kan bete sig hur som helst framöver.

Jag tycker inte att man behöver vara bäst på allt som chef/ledare. Men om man nu är så medveten om sina brister kanske det kan vara en god idé att be om hjälp, så att man kan göra det jobb man är där för att göra.

Möjligen överdriver jag lite. Själv är jag alldeles för förtjust i organisering. Hon sa ju också att hon är bra på att snabbt svara på mail.

Valfrihet till varje pris?

För inte så länge sedan* togs ämnet om svårigheterna med skolornas planering inför terminsstarterna upp i DN. Problemet handlar i grund och botten om att systemet med skolpeng inte fungerar eftersom

1) de kommunala skolorna är skyldiga att erbjuda plats till alla elever
2) man kan välja att byta skola lite hur som helst (för att vara diffus) – en dag innan terminen börjar, tre veckor in på terminen, eller när man nu önskar
3) det ekonomiska stödet går till den skola man väljer, inte till den skola som man faktiskt går i (om man ångrar sig och vill tillbaka till sin kommunala skola mitt i terminen får skolan inga resurser för detta)

Det här är naturligtvis ingen ny fråga, men finns det då inte än större anledning att man nu ser till att det kommer till ett fungerande regelverk kring skolvalfriheten?

Kan man kanske tänka sig ett system likt högskolans, där man måste söka innan ett visst datum – och då också som elev är garanterad ett svar i god tid innan terminen börjar? Detta system skulle också innebära att skolpeng fördelas först när eleven tackat ja till en utbildning, och att det är ett undantag att byte under terminerna godkänns (den skola man valt står som ansvarig för ens utbildning under den valda terminen). Kanske kan man också/eller tänka sig att den kommunala verksamheten får en tydlig kompensation för att den har kravet på sig att vara tillgänglig för alla?

Jag har inte undersökt skolpengspolitiken noggrant, men visst måste det finnas någonting man kan göra för att underlätta för skolorna att planera en väl genomtänkt och sammanhållen verksamhet?

*jag lyckas tyvärr inte hitta vare sig artikel eller minnas avsändarens namn

Det flödar och flyter

Nu när nästan allt kan hittas på nätet och ”Vad som helst! När som helst! Var som helst!” susar som slagord i bakgrunden är det lätt att bli en aning stressad över allt man kan se, höra och uppleva framför skärmarna. Men så kommer lösningen. ”Vi är inte längre beroende av tid” läser jag i artiklar om dagens digitala värld. Jaså inte, tänker jag, då kan jag ju plugga i morgon istället. Allt jag behöver veta finns ju på nätet. Då kan det ligga kvar där och skvalpa tills jag får tummen ur.

Det är någonting med allt det där flödandet och flytandet som inte känns riktigt bra, men jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Ibland kommer jag på mig själv med att tro att jag kan någonting bara för att jag vet var jag kan hitta det.

Förr (läs noga nu barn när tant Monica skriver) när tex. program i radio och på TV bara sändes några gånger gällde det att man planerade, eller spelade in (om man hade kommit ihåg att köpa kassett dvs.) för man hade inte så många chanser på sig. Kan det ha gjort att man skärpte sig under sändningen?

Vetskapen om att man kan ladda ned poddversioner av radioprogram, eller titta på playkanaler, eller spara på hårddisk kanske gör att man tänker ”jaja, jag kan titta sen.” Men tittar man sen?

---

Isberget lånat från Rghrous, och gubben är nästan gjord på fri hand.

Tänk till om IKT och folkbildningen!

I en kommentar till inlägget om IKT i skolan häromdagen  skriver Per Lagerström att han

skriver på ett manus till en idéskrift om “Folkbildningens digitala möjligheter” som skall fånga upp lite av alla de erfarenheter som gjorts inom det flexibla (och digitala) lärandet inom folkbildningen de senaste åren.

Vår huvudtes är att klyftorna i samhället redan existerar och antingen förstärks eller minskas med hjälp av nätet. Och att just folkbildningen har en jätteuppgift att fylla.

Min egen tes är att folkbildningen dessutom ligger flera steg före i sitt pedagogiska tänk om man jämför med communities, och andra modererade diskussionsforum på nätet.

En utmaning för min del blir att gjuta lite mod i folkbildarna och få dom att börja tro på sig själva och sina organisationers möjligheter.

Tar gärna emot tankar och idéer om detta på per.lagerstrom@folkbildning.net

MVH

/Per Lagerström

Hur gör man när man börjar?

Just nu har jag tre kurser som går parallellt. Takten bestämmer jag själv och det är inget studiemedel inblandat, så jag är inte stressad. En av kurserna har till och med en termometer på sin hemsida där jag kan se om jag ligger i fas med kursen eller om jag halkat efter. Men problemet ligger i att börja.

Hur gör man när man börjar? Hur har jag gjort tidigare? Det är gott om morötter men få piskor. Är det det som är problemet? Eller är det att jag jobbar själv och att jag är tvingad att konversera med främlingar på kurswebbarnas forum? Kan det bero på att jag sitter hemma där det är Oprah på TV och glass i frysen och sol på balkongen?

Fast nu skyller jag ifrån mig. Det är inte solens fel att jag inte börjar plugga. Men jag letar hela tiden ursäkter för att inte sätta mig och göra uppgifterna. Den senaste timmen har jag läst 14 sidor perezhilton, satt ihop en ganska dålig dikt av rubriker från Svenska Dagbladets nätupplaga, slagit upp ord i urban dictionary och ätit frukost. Man skulle kunna ta upp lusten och att jag hade lust att läsa kvaller och göra det som föll mig in. Men det faller på att jag faktiskt är väldigt intresserad av de kurser jag tackat ja till. Svarens bok var inte heller mycket till hjälp. När jag frågade om jag skulle ta mig igenom kurserna fick jag svaret Jag har ingen stor, fantastisk insikt, jag vet bara lika mycket som ni. (Jurymedlem nr 8 i Tolv edsvurna män).

Egentligen handlar det ju bara om att göra det. Som när man ska hoppa i vattnet från bryggor plocka ur diskmaskinen. Det är nog först då som det blir roligt.