Ett kungarike för lite royalties!

Sveriges nationallitteratur. Hybris, någon?

Min uppsats, min älskade, hatade uppsats används i år som exempeluppsats på lärarutbildningen. Det är ju inte riktigt klokt. Min uppsats som jag svettats med (och på) så länge. Den ska analyseras och behandlas på ett seminarium. Enligt uppgifter så är det ett 90-tal studenter som går kursen. (Eller har jag bara hittat på det? Många är de i alla fall). Det betyder att minst 60 % av dem har läst den. Om de har förstått den skiter jag i, huvudsaken är att de har läst den. När ett verk lämnar författarens händer har hon ju inte längre kontroll över den, så det finns inget jag kan göra åt deras förståelse. Tänk att få vara en fluga på väggen under seminarierna…

Min uppsats är 50 sidor. Skriver man ut den på högskolans skrivare betyder det att folk har betalat allt mellan 25 till 35 kronor för att läsa min uppsats. Det är ju lika mycket som en pocketbok! Alltså, jag vet inte om ni förstår vilket tankemaskineri detta har satt igång. Nu sker läsningen av min uppsats visserligen under ett slags tvång, men det är ju kul att folk kan tänka sig att betala för något som jag har skapat.

Det här skulle min första opponent få reda på. Jag är nämligen fortfarande lite bitter.

På allmän begäran: Vad är en teori?

För en tid sedan fick jag frågan ”Hur definierar man en teori?”. Det är en bra och befogad fråga. Så för att både hjälpa min vän och öka trafiken på bloggen så här i uppsatstider kommer mina föreläsningsanteckningar från en föreläsning där man bland annat ville svara på den här frågan.

Det som skiljer vetenskapliga problem från vardagliga problem är att man inom vetenskapen problematiserar för att förstå. Forskningen erbjuder hjälp att orientera sig i verkligheten och erbjuder sammanhang i en värld som är oöverskådlig. Vetenskapen ger, till skillnad från samtalen vid köksbord och fikarum, förslag på generaliseringar.

Det som är intressant inom forskningen – är det samma saker som medierna är intresserade av? Vissa empiriska forskningsresultat diskuteras, men de är valda av medierna utifrån deras specifika selektionskriterier. En journalist förklarar händelser, ett börsras till exempel, medan forskare strävar bortom det dagsaktuella.

Vilka selektionskriterier har vi (högskolan)?
- Ämnesrelevans.
- Ett teoretiskt perspektiv som förklarar ”gåtor” eller upphäver dem.
- Det som är intressant bestäms i relation till tidigare forskning utifrån en ny vinkel. Man tillfogar något nytt utan att uppfinna hjulet.
- Vetenskap måste gå utanför privata referensramar.
- Ens val måste alltid redovisas.

(Här började det diskuteras vad ”privata referensramar” innebar. En student hävdade att han hade en teori om att tjejer är sämre på matte; kan inte det då sägas vara en teori? Vår föreläsare gav ett bestämt nej. Det är skillnad mellan vetenskaplig och vardaglig kunskap, mellan vetenskapliga fakta och privata åsikter.)

Breaking the law…

En av uppgifterna i min kurs i webbdesign handlar om upphovsrätt. Vilken djungel!
Det är flera gånger jag tittar ner i marken, skrapar med skon i golvet och skäms en smula. Ta citaträtten, till exempel.

Så här står det i Svensk författningssamling (SFS):

Citat

22 § Var och en får citera ur offentliggjorda verk i
överensstämmelse med god sed och i den omfattning som motiveras av
ändamålet. Lag (1993:1007).
(Se riksdagens hemsida)

Vad innebär då god sed?
Jo, det innebär att man alltid bör ange vem som sagt eller skrivit det man citerar. Citatet ska belysa det jag har att säga och bör inte utgöra merparten av mitt eget verk.

Vad innebär detta?
Jo, att mina årliga citat här på bloggen (så väl som alla andra citat) måste innehålla en kommentar där jag kommer med något vettigt istället för att jag är tyst och låter citatet tala för sig själv.

Nedanstående videoklipp belyser dilemmat med att leva laglydigt.

Uppsatsharmoni

Om jag ropar KRIS så snart det krisar, måste jag ju ropa FARAN ÖVER när allt ordnar till sig: min C-uppsats är återigen ett läsbart dokument! Thohej! I love my paper today! Och jag älskar IT-avdelningen också! Jag älskar fotnoter och rubriker och innehållsförteckning och slutdiskussion och alltihopa!

Uppsatskris

Hela uppsatsskrivandet har varit en orgie i krisande, men värre än nu har det aldrig varit:

Mina 53 sidor (inkl. bilagor, förstås) nästan färdiga uppsats är nu ett icke öppningsbart dokument. Error, error, error signalerar Microsoft-rutan och stänger ner det. Gång på gång. 

Mitt hopp står nu till IT-avdelningen på måndag morgon klockan åtta. Annars återstår att rekonstruera alla ändringar som gjorts sedan näst sista versionen. Vilket är lika med massor. Men tid till att göra detta återstår INTE. 

I onsdags kraschade dokumentet två gånger och jag svor bara (cirka) två gånger, och tog itu med rekonstruktionen. I dag är 53 sidor utom räckhåll, och jag har inte svurit  en endaste gång, jag har inte gråtit en droppe. Jag är numera LUTTRAD. 

Men jag kan inte sova så värst bra, och när jag gör det drömmer jag att jag formulerar allt som i en uppsats, vad som än händer:  ”Inledningsvis kan vi se att (kaninerna badar i lagunen). Banbrytande på området var (den galne clownen som helt plötsligt uppenbarar sig på balkongen). NN:s teoretiska modell som visar på att (höghuset rasar). O.s.v.

Ja, vi elsker dette… (ok, det var att ta i)

Förslag på uppsatstitlar.

Först och främst: det här är inte ett HEJ-rop.
Men: jag och Janis har börjat gilla våra c-uppsatser.

Det är lite av en sensation. Tänk att det tog sju månader. Tänk att vi snart är klara.
Förra terminen, så där en vecka innan slutdatum, var vi ångestfyllda och förvirrade. Vi visste inte var vi var på väg, vad vi höll på med och varför vi höll på med det. Vi har skrivit det förut, men det tål att skrivas igen: det kan inte vara hälsosamt att lägga en c-uppsats på höstterminen, när det är mörkt och kallt.

Vi undrar vad de positiva känslorna kommer ifrån, för de kan väl inte bara ha med ljuset och fågelsången att göra. Kanske är det vetskapen om att c-uppsatsen är den sista kullen. Kanske är det att vi under sju månader äntligen har lyckats få sagt det mesta av det vi vill säga, det som vi inte hann säga på tio veckor.

Sent skall syndarna vakna

I går tillbringade Monica och jag dagen på högskolan. Första maj tillbringade vi också helgdagen på högskolan, skrivandes på våra uppsatser. Dagen till ära var då ledordet ”Upp till kamp!” I går var stridsropet ”Till attack!” *

För nu är det kniven mot strupen! Kniven mot struparna var det redan i januari, men det hotet tog visst inte tillräckligt. Nu är det nästan så knivspetsarna ristar rispor i huden, och det verkar som om det har effekt – vi skriver faktiskt. Men hittills mest på helgerna alltså, eftersom vardagarna inte räcker till.

I går gick det inte så där väldans bra … Visserligen kan man tillbringa delar av tiden med att sätta punkter efter alla sina fotnoter (det måste ju göras någon gång), eller under en timme leta igenom en bok efter definitionen på en term som – när den hittas på tredje sidan från slutet – står inom citationstecken och därmed inte känns relevant att citera. Man kan också tävla i vem som har flest fotnoter eller spekulera över vårsolens inverkan på uppsatsskrivandet  (statistisk sett, är det fler ofärdiga uppsatserna under höstterminen vintermörker än under vårterminen?). Man kan argumentera för milslånga meningar (kan Proust så kan vi), eller skratta  långt och länge och med en dragning åt det hysteriska (och alldeles för högt i ett bibliotek) över det faktum att vi firar 7-månadersjubileum med våra uppsatser!  Ett alldeles för långt förhållande och långt ifrån kärleksfullt, vi har genom långvarig söndring helt tröttnat på varandra (trots långa perioder av särboliv) och vi ser verkligen och med glädje fram emot den förestående (?) skilsmässan!

 

*  nya motton, stridsrop etc. mottages tacksamt!  Till nästa gång kan vi återanvända ”attack” eftersom attacken inte blev så framgångsrik som vi avsett, men därefter behöver vi nya inspirerande motivations- och moralhöjande deviser!

Flytande hjärnor

Under uppsatsarbetet har jag och Janis många gånger känt att vi inte riktigt vet vad det är som händer med oss. Stundtals har våra år av högskolestudier snarare ställt till problem under skrivprocessen än fungerat som en rejäl bas att utgå från. Vi svamlar och fumlar oss fram bland tappade ord, snåriga resonemang och en empiri som gör allt för att inte infångas av våra anlysverktyg. Vi vet att vi inte är ensamma. Människor runt omkring oss har bekräftat vilken bergochdalbana arbetet med att skriva kan vara.

För att bli bättre på att skriva, eller snarare få tillbaka hoppet om att jag kan ta mig igenom skrivandet, lånade jag hem Joyce Carol Oates The faith of a writer. Life, craft, art. Här måste det ju finnas något (läs: Lösningen och Svaret), tänkte jag. Och se, ur kapitlet ”The enigmatic art of self-criticism”:

In a paroxysm of loathing for his task, [Joseph] Conrad spoke of being reduced to near-imbecility; of feeling that his brain had turned to water; and of his conviction that, for him, writing was simply the ”conversion of nervous force” into words. (s. 129f)

Hjärnans övergång från fast till flytande får mig osökt att tänka på vårt inlägg om yta och ytliga kunskaper. Det som varit mest överraskande under uppsatsarbetet är att den tar så mycket av mig. Det trodde jag inte att akademiska eller vetenskapliga texter kunde göra. Jag trodde att det endast var förbehållet författare av skönlitteratur. Men så är det inte. Allt som på ett eller annat sätt har en avgörande betydelse för en människa biter sig fast i tankar och känslor tills det är dags att släppa taget.

För att återgå till Condrads hjärna av vatten: man får inte glömma att det ur vatten uppstår liv. Eller att man måste bryta ner för att bygga upp.

(Isberget lånat från Rghrous, och gubben är nästan gjord på fri hand)

Studieråd

Monica, du som är så duktig och sitter och jobbar med din uppsats! Om det blir stiltje i skrivprocessen ska du här få ett råd:

Det är Bodil Malmsten, i Sista boken från Finistère (s. 149), som citerar Thomas Bernhard när han skriver om sin romans protagonist Rudolf, en misslyckad författare som aldrig kommer någon vart med sin essä om Mendelsson och dennes brudmarsch. Det Rudolf  saknar är  igångkommarbegåvning. Men det gör ju inte du, Monica, som kommit igång! Men kanske går det inte helt på räls, kanske blir, hm, pauserna för långa? Då kan det vara oräddheten som brister   –  ”oräddhet helt enkelt (…)  att helt plötsligt, från ett ögonblick till det andra, så hänsynslöst som möjligt välta omkull sitt huvud och således välta ut studien på papperet.” 

Så, Monica! Det gäller att avbryta pausen, låta oräddheten ta över och välta omkull sitt huvud och således – hänsynslöst – välta ut studien på papperet (eller över tangentbordet). 

Ha! Ironiskt att få det rådet från mig, va? Men nu är ju rådet Thomas Bernhards och Bodil Malmstens, så det fungerar nog bra. Slå bara inte skallen i datorn när du välter!

Nutidscentrism my ass!

Varning för svordom i början

Fan! Ju mer jag tänker på hur jag inte försvarade mig under min opponering desto mer förbannad blir jag på den där %&#”¤%& till examinator. In min text har jag skrivit att medievärlden är inne i ett skede där gränsen mellan användare och producent av media har suddats ut i och med att fler har tillgång till och lär sig att använda Internet. Det är en spännande tid vi befinner oss i, en tid som uppvisar vissa likheter med den borgerliga offentlighet som Habermas skrivit om*. En offentlighet där idéer stöts och blöts och där det bästa argumentet vinner, där människor möts och diskuterar saker. Grejen med Habermas teori är att förebilden för den, kaffehusen där rika vita män läste tidningar och samtalade utestängde en hel del människor. Men idag, med bloggar och nätverk och communitys** så kommer fler till tals. Fler har möjlighet elelr vågar att formulera åsikter. Visserligen är risken för fragmentarisering stor, dvs att vi bara söker oss till likasinnade eller det vi är intresserade av, men fördelarna med att nästan alla kan komma till tals väger nästan tyngre.

Men då sitter den där &%/¤ på min opponering och påpekar att det jag skriver är nutidscentrism, i det att människan i alla tider tycker att just den tid hon lever i är den mest utvecklade, mest avancerade och bästa. Som att det skulle vara enbart negativt. Som om det var bättre förr. Som om det var bättre att dyslektiker inte bloggade, eller att amatörer producerade film som har 120 visningar på två dagar. &#%¤”/!!

---

* Det här är väldigt förenklat, jag vet.
** Finns det någon som vet 1) vad det heter i plural och 2) Om det finns ett bra vedertaget svenskt ord (som jag missat)?

Bild från http://www.flickr.com/photos/thomashawk/119223684/