Eh … eh …

- Eh, magnecyler, nej … eh, rekyler, nej … eh, magneter, ja, magneter, menar jag! Jag skulle behöva några magneter till en anslagstavla.

Ibland är det svårt det där med ord! Hoppas det inte är ett symptom på något allvarligt … eh, problem. Gör jobbet som svensklärare lite … eh, problematiskt.

Om det inte hade varit för ”rekyler” så hade man av bilderna att döma faktiskt förstått hur tankebanorna, även om de gick vilse, ändå hade en viss logik …

Adoptera ord: blamera

I sann ”adoptera ett ord”-anda väljer jag att adoptera ordet blamera. Några av er kanske använder det, men det har inte jag gjort. Lina påpekade, när DN:s kampanj dragit igång, att hon redan använde flera av de adopterade orden i vardagligt tal.

– Ju oftare det sker brott där vi upplever att vi inte får polisens hjälp, desto vanligare kommer det här att bli. När det gäller rånet mot G4S upplever man ju att polisen har blamerat sig ganska kraftfullt. Då är det klart att det ligger nära till hans för G4S att göra på det här sättet, säger han.

Så säger Petrus Bolin, säkerhetschef på Coop i en intervju i DN Ekonomi 3/10.

Smaka på den, säger jag. Blamera. Enligt nationalencyklopedin betyder ordet endast skämma ut sig. Den engelska översättningen är , roligt nog make a faux pas. I SAOB finns desto fler betydelser, här betyder det inte bara att skämma ut sig själv, utan även andra (att blamera ut någon). SAOB vidgar begreppet till att också innabär att ”blotta sig (l. sin brist på belefvenhet l. intelligens l. kunskaper) l. kompromettera sig l. göra sig löjlig”.

Ytterligare en betydelse är att tala illa om, eller att skymfa någon annan någon annan: ”Sådane otack­samme ock vahnartige menniskior, hvilcka, för­gätne af deras undersåtelige plickt ock skyldig­het, understå sig att blamera deras Konung.”

Tio gånger dagligen bör jag säga blamera, det ska väl räcka för att förhindra att ordet dör ut.

Bra att ha kvar-ord

Lotta Olsson på DN Kultur drog häromdagen igång en kampanj för att behålla svenska ord som riskerar att glömmas bort, eller ersättas av anglicismer och nätförkortningar. Inte, som jag förstår det, bara för att – utan för att det finns väl funna ord som är värda att bevara.

Bevara-ord-kampanjen har enligt DN i dag gett enormt gensvar, och bland orden som läsare lovat adoptera och använda minst 10 gånger i dagligt tal under 2009 finns understundomsinnad (ombytlig, nyckfull eller oförutsägbar), inmundiga, yppa, och ämna.

Har ni ett särskilt ord ni ömmar för, så är det måhända en god idé att använda det tio gånger i blogginlägg framöver?

Själv är jag lite svag för fåvitsk - och så mycket oförstånd och tanklöshet det dagligen ges prov på så vore det inte alltför svårt att få användning för det! Möjligen i fåvitsko (i oförstånd) – för vad har jag egentligen för skäl att tycka att det är värt att behållas? Annat än att jag gillar det? För väl funnet, det kan jag inte påstå att det är i jämförelse med de mer moderna synonymerna. De förstår man ju vad de betyder!

Vilket ord väljer ni?

Annons språklärare:

”Lärare i engelska/ epanska”

Moahahahaha!

Och DU

När jag vickade i veckan gjorde jag en liten observation. Eleverna är inblandade i ett konstprojekt som heter ”Konsten, platsen och du!”. I klassrummet hittade jag även en bok som heter ”All världens berättelser och du”. Det är det där ”…och du” som jag reagerar på.

Med ”…och du” vill man göra – elever i det här fallet – delaktiga. Man vill visa att eleverna har en självklar plats i konsten, i samhället och historien. Det är viktigt. Men när jag frågade eleverna om vad de tyckte om titlarna tyckte de att de var ”skumma”. En elev sa: ”Vad har jag med konst att göra?”. Och det är ju här man hittar själva orsaken till varför man lägger till ett ”…och du”.

Men det finns ett problem. Anledningen till att eleverna tyckte att titlarna var ”skumma” var inte att de inte kände sig delaktiga, utan att de uppfattade ”… och du” som ironi. Det här kunde de inte uttrycka själva, men av deras svar kunde jag utröna att de trodde att någon drev med dem.

Det är ju lite roligt på ett sätt, men sorgligt på ett annat. Det är som att de är så vana att bli tilltalade på ett ironiskt, sarkastiskt eller nedlåtande sätt att de inte kan ta till sig andra sorters budskap.

Humor?

Jag tycker förstås själv att jag har ett ”bra” sinne för humor (vilket självklart alla tycker om sig själva), men ibland undrar jag … 

Utdrag ur  Stockholms Universitets utbildningskatalog: 

Semiotik 

Kursen ger kunskaper om semiotisk teoribildning med koncentration på begrepp som tecken, teckensystem, kognition och kummunikation (…) 

Moahahahaha! Eller åtminstone hahaha!

Eller?

 

PS Jag tror Monica och Lina skulle skratta också. Vi brukar skratta mycket och åt samma slags saker. Skrattar ni också, M och L? Det vore lugnande att höra att ni gjorde det.

Poesi på schemat

Jag gillar poesi på schemat.

Faktiskt mer än jag gillar att läsa poesi själv.

Jag har bara bra erfarenheter

av att läsa och skapa poesi

tillsammans med elever. 

Faktiskt

så har mina bästa lektioner varit de med poesi

i.

 

Nån annan gång ska jag visa ett youtube-klipp 

för eleverna. 

En annan slags ingång. 

Och en annan slags 

utgång. 

Om det bara finns datorer

med program

för att skapa. 

Annars får det bli

något annat. 

Poesi i skolan

öppnar upp 

för 

oerhört många

vägar. 

 

Tupac Shakurs ”And 2Morrow”:

Jag hjärta LIX

 

Min hemtenta går ut på att analysera en medietext. Valet av text var ett blogginlägg skriven av… Nej. Jag väntar med att offentliggöra vems inlägg och mina slutsatser tills jag fått betyget.

Men: LIX! Detta fantastiska verktyg! Det är så nära vetenskapsman jag kan komma (hårda analyser av min uppsatsförmåga har lett mig till den slutsatsen). Det är siffror och tabeller (som man fattar), allt är ordnat.

När metabolism läste svenska satt vi och räknade ut LIX för hand och huvud. Därför får jag använda LIX-verktyget.

Det där färgglada runt LIX-resultatet är min glädje. LIX hemsida är vit, går och svart. Strikt, på gränsen till tråkig, och alldeles, alldeles underbar.

Men hur pratar vi?

För några år sedan såg jag ett program om knoparmoj, sotarnas yrkesspråk. För sotarna innebar språket att de var en grupp och i och med det var inneslutna i en gemenskap. Det innebar också att den ene sotaren förstod vad den andre sa, vilket ju är en fördel om man vistas på arbetsplatser med så stora risker som hustaken. Man har liksom inte tid att säga ”jaha, du måste ha missförstått mig, jag menade rep, inte dragspel” när någon har halkat och håller sig fast i ett stuprör. Knoparmojen är på väg att dö ut, sa de i dokumentären. Det finns för få som talar det och får få som lär sig det.

I utbildningsvärlden har vi det motsatta problemet. Här får vi nytt språk med jämna mellanrum. Det gör att vi har flera språksystem som samexisterar. Förklaringen tror jag ligger i att det bara är en liten del av skolmänniskorna och en ännu mindre del av icke-skolmänniskorna som får lära sig de nya begreppen. Det gör att ord som obs-klass och lågstadiet fortfarande snurrar runt i lärarrum och korridorer. När jag pratar med mina föräldrar och säger 7-9-skola ser de frågande ut och undrar ”högstadieskola, alltså?”. När jag är på VFU blir jag kallad lärarkandidat (det gör mig ingenting, eftersom det har en mer seriös klang än lärarstudent). Vissa barn går på dagis, andra på förskola. Att gå i liten grupp förklaras ibland med ett ”ja, som en obs-klass, du vet”.

När jag läste ledarskap i höstas läste vi om lärarnas status, och hur den skulle kunna höjas om vi hade ett eget språk. Men man behöver inte vistas många minuter på en skola för att höra att det faktiskt finns ett sådant språk (även om det skulle kunna utökas). Det som är viktigt i alla sammanhang är att alla vet vad man pratar om. Kanske är det de många språken som gör att förvirringen kring skolan som verksamhet uppstår. Att vi inte vet vad vi pratar om för att vi inte vet vilka ord vi ska använda.

Ett eget vuxenspråk?

 

McDonald´s har en TV-reklam som handlar om att man kan äta enligt tallriksmodellen på deras snabbmatsrestauranger. Gott så. En speakerröst talar, på engelska med tydligt svenskt uttal, till tittaren och säger något i stil med: But let’s keep this a secret (alltså låt oss hålla det hemligt för barnen att Happy Meal är tallriskmodellsnyttigt). Tanken är förstås att tittaren associerar med den engelska många föräldrar talar med varandra för att små öron inte ska höra. 

 

Här hemma är det länge sedan vi kunde använda engelskan som ett hemligt språk. Jag undrar om någon förälder i dag kan använda det särskilt länge, nu när engelskan mer och mer blivit till ett second language (or third, or fourth) för barn i Sverige. I alla fall i de familjer där barnen växer upp med TV- och datorspel, och tittandes på TV-program där det talas engelska. Själva körde vi det för länge, tills vi upptäckte att minstingen mycket väl förstod vad vi talade om, och ställde frågor på det ”hemliga” vi avhandlat. (Ja, jag vet att det är lite respektlöst att tala över huvudet på barnen, oavsett språk, men ibland är det nödvändigt.)

 

Det skulle kanske hållas särskilda språkkurser för föräldrar, kurser med en reklamslogan som lyder  ”lär er ett gemensamt språk som ungarna inte kan lyssna till”. Själv funderar jag på, som ett alternativt yrkesval, om jag skulle öva upp mig på rövarspråket, och hålla kvällskurser för föräldrar med barn med öron stora som grytlock. Det kanske vore något? 

Foföror vovisossost fofinonnonsos dodetot vovälol inongoga bobarornon sosomom totalolaror dodetot lolänongogrore?

 

Fast rövarspråket är betydligt lättare att tala än att förstå. Barnen fattar inget (med andra ord lika mycket som när man på ren svenska talar om  städning av rummet, läggdags, att månadspengen ska räcka HELA månaden, och att sommarskor inte är så värst praktiskt mitt i vintern) och det är ju för en gångs skull bra, men ens partner förstår en ju inte heller …  Kanske esperanto vore bättre?

Eller så kan man ju förstås skriva hemliga meddelanden på små lappar, det har jag inte tänkt på. Små lappar som läsaren sedan antingen måste bränna. Eller äta upp.

* * * 

Här kunde jag ha gjort en koppling till tallriksmodellen som nämndes i början för att binda ihop texten på ett snitsigt sätt, men det hade bara blivit för krystat, och inlägget  krystade till sig tillräckligt redan i tredje stycket, så det avstår jag ifrån.

I should have kept all these thoughts of mine a secret. Häpp!

(Ja, där ser man. Tanken var god när jag började skriva, men allt spårade ur. Ännu ett inlägg jag får äta upp.)

 

UPPDATERING 16/3: Jag ser att På svenskas Pelle redan skrivit om ”McDonalds-språket” i ett inlägg om reklamens lekfulla nyskapande. Helt okrystat, helt o-urspårat, väl värt att läsa!