Det flödar och flyter

Nu när nästan allt kan hittas på nätet och ”Vad som helst! När som helst! Var som helst!” susar som slagord i bakgrunden är det lätt att bli en aning stressad över allt man kan se, höra och uppleva framför skärmarna. Men så kommer lösningen. ”Vi är inte längre beroende av tid” läser jag i artiklar om dagens digitala värld. Jaså inte, tänker jag, då kan jag ju plugga i morgon istället. Allt jag behöver veta finns ju på nätet. Då kan det ligga kvar där och skvalpa tills jag får tummen ur.

Det är någonting med allt det där flödandet och flytandet som inte känns riktigt bra, men jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Ibland kommer jag på mig själv med att tro att jag kan någonting bara för att jag vet var jag kan hitta det.

Förr (läs noga nu barn när tant Monica skriver) när tex. program i radio och på TV bara sändes några gånger gällde det att man planerade, eller spelade in (om man hade kommit ihåg att köpa kassett dvs.) för man hade inte så många chanser på sig. Kan det ha gjort att man skärpte sig under sändningen?

Vetskapen om att man kan ladda ned poddversioner av radioprogram, eller titta på playkanaler, eller spara på hårddisk kanske gör att man tänker ”jaja, jag kan titta sen.” Men tittar man sen?

---

Isberget lånat från Rghrous, och gubben är nästan gjord på fri hand.

Sommar

Sommarskönt, harmoni i idyll!

Vad som inte syns på bild var hur utflykten urartade när en familjemedlem envist vägrade bevista riddarmarknaden  (löjligt, fånigt, vägrar!) och de andra lika envist envisades med att försöka övertala. Var ni händelsevis i Mariefred häromdagen och såg en mamma ute på en åker som var arg som ett bi, då var det mig ni såg!

Tänk vilka idyller familjealbumen visar, och hur alla intermezzon som familjelivet består av göms undan … tittar man i albumet några år senare, så tror man ju att det alltid var lika gulligt och solbelyst som på bilderna. Men vi blev förstås sams som alltid, och hade jättetrevligt efter att alla först fått säga sitt och de några minuternas surmulna tystnad som sedan följde var över! Vi är lite väl hetsiga och envisa, men vi är aldrig långsinta, och det är ju för väl! Rena idyllen, faktiskt!

Artificiell emotionell intelligens

När vi skrev antologi förra året satt en av lärarstudenterna och förbannade Word och dess A.I, artificiella intelligens, för att den i sina försök att hjälpa och underlätta snarare ställde till med problem som inte var helt lätta att åtgärda alla gånger.

Nu verkar den artificiella intelligensen ha utökats till att även innehålla emotionell intelligens. Se bara på Felmeddelandet från webbläsaren Firefox (efter en av krascharna som inträffar minst tre gånger varje surfsession):

”Vi är ledsna”. Jag vet inte om jag gillar att webbläsaren är ledsen. Det är lite som den deprimerade androiden Marvin i Liftarens guide till galaxen. Det känns lite onödigt eftersom man under programmeringen kan bestämma hur programvaror ska reagera på olika instruktioner. Vi människor har inte det valet, i alla fall inte på samma sätt.

För övrigt tror jag att det är min artificiella intelligens som gör att jag hamnar i klistret ibland.

Radiotjänst är inte Scenskolan

radiotjänst.se

Jag blev uppringd av Radiotjänst för andra gången på ganska kort tid och har därför kunnat studera deras metoder.

Samtal 1

- Ja, det är Monica
- Hej, mitt namn är X och jag ringer från Radiotjänst…
- Hej.
- … och jag ser här att du inte har betalat din TV-avgift.
- Det är för att jag bor hemma, så det är min mamma som betalar för den.
- Och vad heter hon?
- Mamma Efternamn…
- Ja, det stämmer.
- Vad bra.

Samtal 2
- Ja, det är Monica
- Hej, mitt namn är Z och jag ringer från Radiotjänst…
- Hej.
- … och jag ser här att du inte har betalat din TV-avgift. Så jag undrar bara om det har blivit någon miss eller så…
- Det är för att jag bor hemma, så det är min mamma som betalar för den.
- Och vad heter hon? För då behöver jag titta…
- Mamma Efternamn.
- Ja, just det, NU ser jag här… Då har det nog fallit bort… Då skriver jag in det här…
- Vad bra, gör det.

Om någon på Radiotjänst någonsin får idén att hyra in en retoriker eller en dramapedagog så har de mitt stöd.

Hur gör man när man börjar?

Just nu har jag tre kurser som går parallellt. Takten bestämmer jag själv och det är inget studiemedel inblandat, så jag är inte stressad. En av kurserna har till och med en termometer på sin hemsida där jag kan se om jag ligger i fas med kursen eller om jag halkat efter. Men problemet ligger i att börja.

Hur gör man när man börjar? Hur har jag gjort tidigare? Det är gott om morötter men få piskor. Är det det som är problemet? Eller är det att jag jobbar själv och att jag är tvingad att konversera med främlingar på kurswebbarnas forum? Kan det bero på att jag sitter hemma där det är Oprah på TV och glass i frysen och sol på balkongen?

Fast nu skyller jag ifrån mig. Det är inte solens fel att jag inte börjar plugga. Men jag letar hela tiden ursäkter för att inte sätta mig och göra uppgifterna. Den senaste timmen har jag läst 14 sidor perezhilton, satt ihop en ganska dålig dikt av rubriker från Svenska Dagbladets nätupplaga, slagit upp ord i urban dictionary och ätit frukost. Man skulle kunna ta upp lusten och att jag hade lust att läsa kvaller och göra det som föll mig in. Men det faller på att jag faktiskt är väldigt intresserad av de kurser jag tackat ja till. Svarens bok var inte heller mycket till hjälp. När jag frågade om jag skulle ta mig igenom kurserna fick jag svaret Jag har ingen stor, fantastisk insikt, jag vet bara lika mycket som ni. (Jurymedlem nr 8 i Tolv edsvurna män).

Egentligen handlar det ju bara om att göra det. Som när man ska hoppa i vattnet från bryggor plocka ur diskmaskinen. Det är nog först då som det blir roligt.

Naturupplevelse på balkong

Strax före ett och precis när dansen runt midsommarstången ska börja borta på festplatsen öppnar sig himlen och regnet öser ner. Billarmen börjar tjuta, det haglar och vattnet strömmar i vilda forsar på marken. Själv sitter jag under tak och kan njuta av skådespelet – det är mäktigt med vädrets makter; solen skiner samtidigt som det vräker ner hagelkorn och vatten, vatten, vatten. In till mig på den takförsedda uteplatsen kommer en humla flygande, lite tilltufsad av regnet. Landar på husväggen. På ena benet syns ett stort solgult pollenkorn. Humlan vilar sig en stund, kippar kanske efter andan och börjar sedan putsa sig torr. När regnet minskar i styrka flyger den vidare.

Ännu en liten naturupplevelse på balkongen, mitt i stan. Ibland är det råddjuren som gör ett besök på gräsmattan nedanför. På morgnarna kan man se ett kompisgäng bestående av två måsar, en kråka och en skata som retas och tolererar varandra på en och samma gång. Svalorna jagar flygfän, dyker och virvlar runt så det hisnar. Det strävsamma skogsduveparets kurrande låter som ugglors hoande. Vilda tamkaniner och harar mumsar i det gröna. Jag har naturen runt hörnet. En oas mitt i asfaltsdjungeln. Naturromantik med sköna inslag av asfalt. Lugn och ro. Tills de stora kompakta flygfäna som kommer lite senare på sommaren till ett speciellt träd i parken skrämmer slag på alla med minsta lilla insektsfobi.

Glad midsommar!

Rörelse och självkänsla

Här om helgen blev jag utklassad i grenen ”Party” av min 75-åriga farmor. Vi var på kryssning, någon av systrarna Jaarnek uppträdde och min farmor ville dansa varenda dans. Under hennes vilopauser satt hon i en fåtölj och stampade takten, dansade fast hon satt. ”Det bara spritter i bena, det är så roligt att dansa!” Sa hon och skrattade med hela kroppen. ”Alla flickor borde dansa balett eller någon annan dans, det är så bra för självkänslan att få dansa.”

Det är märkligt att få aha-upplevelser på en finlandsbåt mitt i natten.

Orkar inte vara konsument

En sann historia om de surhetsframkallande vedermödorna på restauranger och möbelvaruhus.

På kinakrogen besannas mina fördomar: kinamat smakar sällan bra på små kinarestauranger i små svenska städer. De stekta räkorna med cashewnötter som jag beställer in blir till räkor med bambuskott i någon illasmakande rödaktig sås. Rätten bärs tillbaka ut i köket. Och kommer tillbaka igen, med lite cashewnötter nerslängda i röran. Räkor med cashewnötter har serverats med bambuskott i många år, säger kyparen när jag protesterar och påtalar diskrepansen med menyn. Orkar inte tjafsa, vi ska bara äta snabbt och fara vidare. Chopsticksen jag ber om de kommer aldrig. Tittar mig senare omkring på utvägen och inte ett enda par ätpinnar finns på mils avstånd. På en kinakrog! Vill gärna, men orkar inte att kommentara att soyan i flaskan med det japanska varumärkets logga innehåller en häxbrygd som inte är äkta soya, och att jag tycker att en restaurang skulle hålla sig för god för att köpa billigt plagiat som smakar bränt och 100 ton salt. Det är OS från Kina på restaurangens TV, och jag ska inte förstöra dagen för dem; jag behöver ju aldrig mer äta där.

På McDonald´s i köpcentrat nästa dag beställer vi en plus-meny bara för att få ett sånt där Cola-glas som ska ersätta det förra som storebror hade sönder för lillebror. De är slut, säger de när jag dragit mitt kort och betalat. Orkar inte göra om köp-proceduren, så jag betalar extra för ingenting. När jag ska hämta hamburgaren som skulle vara klar om typiska ”tre minuter” ser jag att mannen bakom disken halar fram glas till några barn. Påtalar att jag betalat extra för just ett sådant där glas som inte finns och ber att få ett, tack.

På IKEA finns inte madrassen vi vill ha, inte heller kuddarna. På IKEA är köerna 3 mil långa så vi tar gör-det-själv-snabbkassan, och där ska man visst ha en särskild PIN-kod som vi inte har. Det upptäcker vi först efter att vi själv-scannat våra varor. På vägen ut informerar en plansch om att torsdagar mellan 18 och 20, då är det ”lugnt” på IKEA. Orkar inte ta fram en penna och skriva något fult på planschen.

Antingen lagom eller inte

Min sommarturné har snart nått sitt slut. Från Emmaboda, till Öland och nu hit till västergötland. Min kusin bor på en åker. Inga grannar. Jag är en stadsmänniska som gillar tunnelbanor, lägenheter och närheten till just staden. Jag har bott ute i förorter och inte trivts för att det är för långt bort från stan. Staden är friheten, resonerar jag.

Min första tanke när jag steg ut ur bilen och insåg att kusinen inte hade grannar, att det är några mil in till närliggande tätort (inte stad, tätort) var: Här kan jag tänka mig att bo.

Det var konstigt. Men när jag tänkte efter så var det inte det. Jag är väldigt dubbel. Vissa skulle kalla det velig. Själv anser jag att det inte är något fel i att vilja göra två helt olika saker på en gång. Jag och Janis brukar ibland diskutera den här dubbelheten. Vi har kommit fram till att det har att göra med att jag är född i tvillingarnas tecken. Trots att astrologi inte är en riktig vetenskap så kan det vara skönt att luta sig mot den ibland. Är man tvilling så är det alltså okej att vilja bo granne med alla samtidigt som man inte vill bo granne med någon. Det är antingen eller OCH både och på samma gång. Det är både förvirrande och upplyftande.

Det är ju därför jag har tyckt att det varit jobbigt att bo i förorter som ligger för långt bort från staden. De ligger liksom mitt emellan. De tillhör varken landet eller staden och då blir det fel i mitt huvud.

Men det är ju inte så enkelt som det kanske verkar, det här med att jag behöver tydliga motpoler för att skapa struktur i vardagen. För samtidigt vet jag ingen som är ett större fan av lagom än jag själv.

Disk-nonsens

Jag lade ut detta inlägg. Undrade sedan varför och tänkte ta bort det. Men det kom annat emellan. Nu gör jag som så att bara den som klickar kan läsa’t. Den som gör så kommer att märka att det inte var värt ansträngningen. Varken att skriva och publicera, eller att att klicka för att läsa.