Adoptera ord: blamera

I sann ”adoptera ett ord”-anda väljer jag att adoptera ordet blamera. Några av er kanske använder det, men det har inte jag gjort. Lina påpekade, när DN:s kampanj dragit igång, att hon redan använde flera av de adopterade orden i vardagligt tal.

– Ju oftare det sker brott där vi upplever att vi inte får polisens hjälp, desto vanligare kommer det här att bli. När det gäller rånet mot G4S upplever man ju att polisen har blamerat sig ganska kraftfullt. Då är det klart att det ligger nära till hans för G4S att göra på det här sättet, säger han.

Så säger Petrus Bolin, säkerhetschef på Coop i en intervju i DN Ekonomi 3/10.

Smaka på den, säger jag. Blamera. Enligt nationalencyklopedin betyder ordet endast skämma ut sig. Den engelska översättningen är , roligt nog make a faux pas. I SAOB finns desto fler betydelser, här betyder det inte bara att skämma ut sig själv, utan även andra (att blamera ut någon). SAOB vidgar begreppet till att också innabär att ”blotta sig (l. sin brist på belefvenhet l. intelligens l. kunskaper) l. kompromettera sig l. göra sig löjlig”.

Ytterligare en betydelse är att tala illa om, eller att skymfa någon annan någon annan: ”Sådane otack­samme ock vahnartige menniskior, hvilcka, för­gätne af deras undersåtelige plickt ock skyldig­het, understå sig att blamera deras Konung.”

Tio gånger dagligen bör jag säga blamera, det ska väl räcka för att förhindra att ordet dör ut.

På allmän begäran: Vad är en teori?

För en tid sedan fick jag frågan ”Hur definierar man en teori?”. Det är en bra och befogad fråga. Så för att både hjälpa min vän och öka trafiken på bloggen så här i uppsatstider kommer mina föreläsningsanteckningar från en föreläsning där man bland annat ville svara på den här frågan.

Det som skiljer vetenskapliga problem från vardagliga problem är att man inom vetenskapen problematiserar för att förstå. Forskningen erbjuder hjälp att orientera sig i verkligheten och erbjuder sammanhang i en värld som är oöverskådlig. Vetenskapen ger, till skillnad från samtalen vid köksbord och fikarum, förslag på generaliseringar.

Det som är intressant inom forskningen – är det samma saker som medierna är intresserade av? Vissa empiriska forskningsresultat diskuteras, men de är valda av medierna utifrån deras specifika selektionskriterier. En journalist förklarar händelser, ett börsras till exempel, medan forskare strävar bortom det dagsaktuella.

Vilka selektionskriterier har vi (högskolan)?
- Ämnesrelevans.
- Ett teoretiskt perspektiv som förklarar ”gåtor” eller upphäver dem.
- Det som är intressant bestäms i relation till tidigare forskning utifrån en ny vinkel. Man tillfogar något nytt utan att uppfinna hjulet.
- Vetenskap måste gå utanför privata referensramar.
- Ens val måste alltid redovisas.

(Här började det diskuteras vad ”privata referensramar” innebar. En student hävdade att han hade en teori om att tjejer är sämre på matte; kan inte det då sägas vara en teori? Vår föreläsare gav ett bestämt nej. Det är skillnad mellan vetenskaplig och vardaglig kunskap, mellan vetenskapliga fakta och privata åsikter.)

Dåsläsa

I över en månad har Att läsa och skriva av V.S. Naipaul legat som en nyfångad  abborre på en brygga och pockat på handling från min sida. Först nu har jag haft tid att läsa den. Naipaul beskriver glappet mellan vilja och förmåga att skriva, mellan barndomens magiska läsning och den vuxna läsningen och får mig att inse att jag gjort likadant som han. Det är lite trevligt.
Men jag skäms lite över att jag innan läsningen var pigg, medan jag under läsningen dåsar till ett par gånger under varje sida. Jag måste till och med ta en tupplur. Sedan vaknar jag och fortsätter att läsa och dåsa till, läsa och dåsar till. Det är som om jag och min kropp inte kan bestämma sig för vilken idé som är bäst, så den gör två saker på en gång. Läser och sover. Det blir en väldigt märklig läsning, där jag relaterar Naipauls betraktelser till mitt eget skrivande samtidigt som jag är på väg bort i någon halvdröm om en barndomssemester på Öland.

In i SMOB: dåsläsa.

Han Jesus

- Min lektion nästa torsdag försvinner… Det är någon kristen grej då.
- Va? Kristen grej? Kommer det hit någon och…
- Nej, dom är ju lediga då. Krister himmelsfärd eller vad det heter…

Snygg obegriplighet

Eftersom jag vill ha så många böcker som möjligt registrerade på bok.nu bläddrar jag igenom litteraturlistor från lärarutbildningen. Under bläddrandet i pärmar och listor dyker ett citat upp. Om jag inte minns fel så är det citatet ett av metabolisms första inlägg här på bloggen. Så vi kör en favorit i repris.

”…sekelskiftets kontinuitet har förbytts i en vardag som präglas av diskontinuitet”

Citatet kommer från en elevuppsats som Tor G Hultman skriver om i boken… Ja, vad heter boken? Den kan heta Språkutveckling under skoltiden, skriven av Ulf Teleman och Carin Sandqvist (1989), men det är svårt att veta säkert.

Eskapism! Nej, smitning…

eskapism (eng. escapism ‘verklighetsflykt’, av escape ‘fly’). I den anglosaxsiska världen började eskapism under mellankrigstiden användas som benämning på en flykt undan rutinmässiga eller på annat sätt påfrestande uppgifter, i sista hand undan det sociala ansvaret. I början av 1940-talet upptogs ordet med denna moraliska innebörd i vårt språk. Enfaldiga underhållningsfilmer och veckopressens societetsspalter eller berättelser om lyckligt uppfyllda önskedrömmar hörde till det som ansågs ge särskild näring åt eskapismen.

För att citera Familjen: Nu händer det igen. Under de närmsta tio veckorna ska jag genomföra ett projekt (med rapportskrivning), skriva klart c-uppsatsen, gå klart min extrakurs, söka jobb, leta lägenhet och ha fritid. De första varningsklockorna började ringa förra veckan. Det märkliga var att klockorna lät exakt som Linas röst. Jag sa att jag stör mig på offentliga ömhetsbetygelser (PDA på engelska) och att andra människor är jobbiga. Hon sa: ”Monica, det där är ett tecken på stress”. Andra gången jag hörde varningsklockorna ringa var igår när jag satt på biblioteket. När det var dags att gå kunde jag inte lämna lokalen förrän jag hittat en bok att läsa på tåget. Det starka läsbegäret höll mig kvar i en halvtimme. På den tiden hade jag hunnit fram till T-centralen. Behovet att läsa på tåg och under andra korta stunder är ett tecken på att min hjärna går på högvarv. För går min hjärna på högvarv hinner jag komma in i berättelsen, drömma mig bort i den och sluta läsa vid rätt tillfälle. Det gör att jag vill läsa ofta och mycket. Det hände senast i januari när jag gav mig in i någon slags dimma.

Eskapism låter så… Stort. Som feminism eller konstruktivism. Som om man verkligen ägnar sig åt något viktigt. I mitt fall handlar det ju om moraliskt förfall. Därför är ”smitning” ett bättre ord.

Svenska flickor och mörka riddare

Saxar detta ur Mitt i Bromma, 17 mars (sida 4):

19-åring fick inte heta Dark Knight

Vällingby Sofia Dark Knight får man inte heta, enligt Skatteverket. En 19-årig kvinna i Vällingby ville byta förnamn men fick avslag eftersom Dark Knight är namnet på en Batman-film. Dessutom är kombinationen av ”mörk” och ”riddare” inte riktigt passande för en svensk flicka, menar Åke Hammarsten, folkbokföringsspecialist på Skatteverket.
- Flickor får inte heta etablerade pojknamn och vice versa. Vad jag vet så har det aldrig funnits några kvinnliga riddare, säger han.

Vafalls! Vad är det för gubbiga, gränsande till personliga, förlegade tongångar som tar plats här? Att han reagerar mot varumärket reagerar jag inte emot, utan hur man (eller bara han) tänker om vad man får heta. Hur långt ska man sträcka det här? Vad ska alla kvinnor som heter AndersSON och SvensSON göra nu? Det är väl inte särskilt kvinnligt för en kvinna att vara någons son?

Ordfundering

Min opponent blev ju upprymd när han opponerade på min uppsats. Jag blev ju det exakt motsatta. Nedtömd. Men vill man fortsätta i samma riktning som opponenten så är väl uppriven bättre.

Ramel-Skogman-syndromet

Idag har jag lyckats uppfinna ord vid ett flertal tillfällen. Det måste ju betyda att jag är något på spåren.

Förmiddagens skörd:
världigt
urtveckla
blandra

Ja, vad ÄR jag?

”Hen” har uppenbarligen inte nått Facebook.

När det gäller hen så är jag positiv. Men trög. Jag använder det inte, för jag glömmer bort att möjligheten finns. Gör du?