Dags att ta tag i saker och ting

Jag har inte bloggat på ett antal veckor, som någon möjligen har noterat.

Eftersom jag är Metabolisms enda kvarvarande student har jag i stället lagt kraft och energi på att gnälla på min kurs. Nu när Janis och Monica jobbar blir det jag som får stå för allt studierelaterat gnällande, och det är inte lätt ska jag säga er.

Nu är jag så trött så trött att jag pendlar mellan att vilja skriva ihop någon sorts utvärdering i rapportform och mellan att helt enkelt vilja ge upp hela utbildningen (med mindre än 15 veckor kvar av 5,5 års studier).

Jag har ofta försvarat lärarutbildningen i allmänhet och min högskola i synnerhet. Jag har tyckt att det funnits en hel del oförtjänt kritik. Trodde jag. Nu inser jag att jag nog mest reagerat på hur lärarstudenter som grupp framställts, eftersom jag inte känt igen mig själv. Andra kan jag dessvärre känna igen lite grann (ja, det är drygt sagt).

Vad är det som har hänt?
Detta undrar många när de än en gång störs av min klagolåt. Tyvärr, måste jag säga, är det inte en enda sak. Felen på utbildningen är så många och grova att det knappt går att börja reda ut härvan. Det handlar om allt ifrån upprepade administrativa missar (administrationen tappar bort bedömningsunderlag och blanketter, och skyller sedan på VFU-handledare och studenter) till kurser utan ordentliga betygskriterier och/eller fel antal veckor för att fylla kursens poäng. I övrigt så har man en syn på oss studenter som halvt inkompetenta typer, vilket ger att det aldrig blir någon möjlighet till fördjupning i någonting. Studievardagen blir extremt tungrodd under sådana förhållanden.

Vilket alternativ röstar ni på: rapport eller avhopp?

Vem ska jag tro på?

Det ligger två fakturor på mitt köksbord. De gäller medlemskap i något av fackförbunden. Den ena av dem kommer få ett telefonsamtal av mig där jag avslutar medlemskapet. Det andra kommer också att få ett telefonsamtal av mig, och då kommer det att handla om A-kassa och medlemsförmåner. Men just nu är jag mest förvirrad.

Först bestämde jag mig för att vara medlem i Lärarförbundet, så då ringde jag till Lärarnas Riksförbund för att säga upp medlemskapet. Som studerande kan man vara medlem i båda, men de glada dagarna är över nu. När jag pratade med Lärarnas Riksförbund berättade hon i andra änden att deras medlemmar är utbildade, och det är bara lärare som är med. Inga chefer. Det lät ganska bra.

Lärarförbundet har för mig framstått som lite trevligare än Lärarnas riksförbund, och de låter de flesta av skolans personal vara medlemmar eftersom de alla jobbar i skolan. Dessutom har de roligare medlemstidningar.

Sen sa hon i luren att vilket av förbunden man gäller handlar lite om politik. Då är det ju lika bra att jag singlar slant, tänkte jag. Politik är en av mina sämre grenar (tillsammans med geografi och debatt).

Det här är första gången jag ska gå med i ett fackförbund, tidigare har jag inte fått. Det har berott på allt från anställningsform, till arbetstider, till anställningstid. Allt det här är nytt för mig. Hur valde ni? Att välja fackförbund efter hur roliga medlemstidningarna kan inte vara rätt metod.

”Death of Education – Dawn of Learning” – i en skola för alla?

Jag har precis hoppat på samma kurs som Monica och Lina läser, KTH:s distanskurs om digitalt lärande. Spännande! Mitt i all entusiasm (och ibland en viss kritik mot det digitaliserade lärandet) infinner sig känslan av en viss meningslöshet. Vår samlade erfarenhet av datorer i skolan är mer en erfarenhet av brist på teknik, såväl som kompetens. Vad är vitsen med denna ökade digitala kompetens om inte möjligheten finns att utöva den?

I videon ovan talas det bland annat om den kompetens dagens elever behöver få med sig från skolan. Fakta är i mycket något förlegat (den finns bara ett musklick bort), och det stereotypa testandet av dessa faktakunskaper är, menar en av talarna, en ”economically foolish idea”.

Vad som krävs av våra framtida elever är istället artistiska förmågor, att kunna sammanställa, förstå kontexter, att arbeta i team, vara tvärvetenskapliga, flerspråkiga, mångkulturella. Vi behöver ”modiga barn som bryr sig”.

Det gäller inte att memorera fakta utan i stället att veta hur man finner informationen, hur man giltiggör den, sammanställer och förenar den med annan information. Hur man använder den, kommunicerar den, samarbetar runt den, hur man löser problem.

Utbildningen som den ser ut är i dag är ”död” –  nu skönjer vi gryningsljuset för lärandet.

Det viktiga, som jag ser det, är att det är genom skolan vi ger eleverna tillgång till denna teknik. Till de som har är redan mycket givet; många av våra elever lär sig mycket på egen hand på datorerna hemma. Men vi får inte glömma de andra.

”Framtiden är här, den är bara lite ojämt födelad” som en författare säger i den här artikeln från Aftonbladet, som handlar om att nätet, eller den digitala kompetensen, är den nya klassfällan.

Profiklasser och bollsportsmetaforer

Varför skriva om något som någon annan redan skrivit så bra om? Hänvisar därför till Christermagister och Morrica som diskuterar profilklasser. De har olika åsikter, vilket också är ett skäl för mig att citera dem i stället för att skriva själv – för jag håller med dem bägge två på en gång. Det är verkligen inte en lätt fråga!

Måste jag ändå välja, så ser jag det väl ändå så att det är nackdelarna som överväger. Och jag tror att i en skola där den individualiserade undervisningen verkligen fungerade fullt ut så hade vi inte  behövt ha den här debatten.

Tänker också på att det är svårt det där, med begåvning. I en idrottsprofilklass är det kanske lätt att avgöra om eleven har talang för att räknas in bland de utvalda eller inte.  Den mindre begåvade på det fältet tillför kanske inte så mycket till det gemensamma idrottsutövandet och -utvecklandet. Och om alla i en klass har en slags särskild mattebegåvning, så tillför det förstås undervisningen i specialämnet något. Men i de andra ämnena, då? En mattebegåvning behöver kanske möta en humanist i samtalet om en litterär text? En särbegåvning  behöver kanske höra något ur en helt annan synvinkel? Vi är inte bara olika begåvade, vi har också alla förmågan att tillföra andra något, något annat. Oavsett vår specialbegåvning på en skala. Jösses, en gammal lärd litteraturvetare kan ju få en ny och intressant tolkning av Strindberg från en tonårskille på bygg!

För att återgå till idrotten: även där handlar det egentligen inte om EN slags talang,  inom t.ex. bollsporten behövs olika slags talanger; teknik, taktiskt kunnande, målsinne, kämpaglöd etc. Jag kan inte riktigt följa min egen tankegång här  (ingen särbegåvning här inte!) –  men säger inte det också något om hur olika slags begåvningar tillför något på det gemensamma specialiserade kunskapsfältet?

SkolKRIS på RIKTIGT V

Ur LR:s rapport ”Nedskärningar i skolan” 

”2010 och 2011 har regeringen aviserat att det kommer finnas nya kursplaner och läroplaner i grundskolan och gymnasieskolan, en ny gymnasieskola, en ny lärarutbildning, en ny skollag och ett nytt betygssystem.

- Det är djupt problematiskt att den nödvändiga uppryckningen av skolan kommer att genomföras samtidigt som kommunerna genomför stora besparingar, säger Metta Fjelkner.”

Djupt problematiskt, ja, dels med tanke på hur svårt det varit att implementera Lpo 94 (är den ens det,till fullo, nu 15 år senare?). Lpo94 har kritiserats, men många menar att problemet med den var att lärarna inte gavs tid eller möjlighet att tolka den. Kanske delvis för att den kom under den förra finanskrisen? Var finns (eller fanns) tiden och möjligheten till pedagogiska samtal  runt nya styrdokumet? Ska den ske på språng i korridorerna mellan lektioner och skrivbordet med den ökade administrationen då färre lärare undervisar fler elever? Djupt problematiskt med att neddragningar sker samtidigt med nya styrdokument är också  att kommunerna enligt uppgift både fördelar resurser och sparar in på resurser sisådär på en höft: 

”En ny rapport (…)  visar också att kommunerna inte har ett genomtänkt resursfördelningssystem och att de i många fall inte vet vilka effekter det egna resursfördelningssystemet har. Följaktligen skär nu kommunerna ner i blindo.

- Det finns flera skäl att ifrågasätta kommunernas generella förutsättningar att klara av att garantera kvaliteten i undervisningen.”  - Det är uppenbart att kommunerna inte klarar av att upprätthålla kvaliteten inom skolan. Staten måste garantera eleverna en kvalitativ och likvärdig utbildning via specialdestinerade resurser till skolan. På sikt bör därför skolan finansieras av staten. Regeringen bör skyndsamt utreda konsekvenserna av kommunaliseringen och den efterföljande friskolereformen, säger Metta Fjelkner.

Jag vet inte om nya styrdokument är det samma som en ”nödvändig uppryckning”. Jag vet inte huruvida det är bäst att ansvaret för skolan återgår till staten. Nej, jag vet varken om skolans fungerar bäst som statlig eller kommunal, eller om nya läroplaner överhuvudtaget är nödvändiga  -  men jag vet att de som är satta att arbeta efter nya läroplaner måste ges gott om tid att läsa, tolka och förstå dem, och att någon måste ta ekonomiskt ansvar för skolan utan att skylla ifrån sig. Det får inte vara som när två frånskilda föräldrar med delad vårdnad bråkar om vem som ska betala barnets nya skor. 

SkolKRIS på RIKTIGT III

Tre av fyra kommuner skär ner ner på skolan, rapporter TV4-nyheterna i dag. Och det är finanserna som är den största orsaken.

Lärarnas riksförbund tvekar inte att rekommendera sina medlemmar att söka jobb i Danmark, där lönerna är 10 000 högre, och där myndigheterna  ” till skillnad från svenska kommunala utbildningspolitiker” oroar sig  ”för att bristen på utbildade och kvalificerade lärare hotar att sänka undervisningskvalitén”.

Svenska lärares (de som får behålla jobbet vill säga!) arbetsuppgifter tas också upp (de arbetsuppgifter som förstås kommer att öka betydligt då färre ska göra jobbet), de tusen och en uppgifter som vi var inne på häromdagen när vi kom att diskutera lärar-sekreterare. När man i Danmark såg att avregleringen av lärares arbetstid påverkade pedagogiken negativt så fick lärarnas huvuduppgift återupprättelse; lärarna har åter igen fått möjlighet att fokusera på att utveckla undervisningen. Läs Lärarnas Riksförbunds debattartikel här.

Christermagister svarade på min uppmaning att berätta vad finanskrisen ger för konsekvenser, och hans berättelse handlar om hur dramatisk mycket sämre resultatet i matte blev när halvklasser blev helklasser, läs hans vers i den sorgliga konsekvens-balladen här.

SkolKRIS på RIKTIGT

Mitt äldsta barn föddes i början av 90-talet. Han är samtida med den förra finanskrisen. Hela hans skolgång har kantats av nedskärningarna inom förskola och skola. Han hade knappt börjat på förskolan innan den blev nedläggningshotad. Det avvärjdes (och nu i dagarna byggs förskolan ut för andra gången i ordningen). Men barngrupperna blev större och personaltätheten mindre. Sedan var det skolan. VARJE ÅR i MÅNGA ÅR  var det någon slags kris. Engagerade föräldrar kämpade för att stoppa eller mildra aviserade eller redan beslutade förändringar (läs försämringar) av verksamheten; beslut som alltid tagits av ekonomiska, inte pedagogiska, orsaker. Rektorer blev syndabockar då de inte kunde hålla en budget som inte var möjlig att hålla. 

De nedskärningar som 90-talskrisen medförde har skolan  inte kompenserats för, personaltätheten har trots ekonomiska satsningar ännu  inte återgått till samma nivå som1992 (läs här). Och nu är det dags för nya nedskärningar, 1300 lärare är hittills varslade. Konsekvenserna låter redan höra från sig, färre lärare, större klasser, i klarspråk försämrad undervisning. 

Lärarförbundet kräver att barnen inte ska vara de som betalar för krisen – läs om deras kampanj här. De har också startat ett upprop på Facebook. 

Samtidigt skriver Fredrik Svensson om hur USA ska storsatsa på skolan. USA:s utbildningssystem mobiliserar för att möta framtiden. Sverige lägger sig i stället platt fall: Sveriges elever behöver varken datorer (se Fredrikbloggen och Freon) eller tillräckligt med lärare;  lärare som är förutsättningen för NO-laborationer i halvklass, eller fullgod undervisning för alla, även för dem som inte har det lätt för sig. 

Mitt äldsta barn, årsbarn med den förra finanskrisen, och hans kamrater går i en gymnasieklass med 34 elever. Nästa år tar de studenten. Väl rustade? Av den skolgång som kantats och kantas av nedskärningar i skolan? Jag tvivlar. Några, ja, men långt ifrån alla. Mitt i en ny finanskris möter de arbetsmarknaden, eller en fortsatt skolgång där intagningspoängen till högskolan höjs 2010 samtidigt som Komvux inte längre erbjuder samma chanser till att läsa upp betyg, samma chans för alla till det livslånga lärandet. Har den svenska skolan rustat 90-talskrisens skolbarn väl för livet? Hur kommer den att rusta kommande generationer? 

Den svenska skolans kris har diskuterats i många år nu. Nu är den här på riktigt. 

 

Men den skulle inte behöva vara det …

Ballar av stål vs. Konstfack

På tapeten för ett tag sedan var, som ni nog alla hört, konstfackeleven Anna Odells examensarbete. En av sakerna som alltid lyftes fram i kritiken var hur Odell hade använt våra – skattebetalarnas – pengar och alltså utnyttjat våra gemensamma medel för sin konst.

I måndags (om jag minns rätt – dagarna har en tendens att flyta ihop) visade kanal 5 humorprogrammet Ballar av stål, som går ut på att komiker gör underliga, oväntade  och ibland roande saker offentligt. Ett av inslagen var någonting som kallades för Soneby Citysport. En man har med sig sprit som han halsar på en uteservering. Skojset är att polisen (som personalen har kontaktat för att få hjälp) ”tar det hela på för stort allvar”. Man skrattade också gott åt att komikern släpptes snabbt efter att han  avvisats från serveringen ”för att de hade någon brottsling som de höll på och jagade” (ung.).

Min fråga:

Varför är det applåd-och-skrattrolig humor när en man genom offentlig tv-lek tar två polismän i anspråk, men pekfinger-skam-läge när en kvinna genom ett konstprojekt använder sig av sjukhusets resurser?

Eller kortare: är det konst- respektive humorsammanhanget, snarare än agerandet i sig, som bedöms? Eller handlar det möjligen om att det man kan tjäna pengar på är ok?

Det kommersiella resonemanget håller tyvärr inte riktigt: NUG är en fd konstfackselev som upprört med sin videoinstallation – trots att han tjänat pengar på den.

Betyg?

A B C D E F     F E D C B A    B F A E D C  

I går beslutade riksdagen att införa den nya betygskalan A-F rapporterar kvällens Aftonbladet som också redogör för vad vår regerings ministrar hade för gymnasiebetyg, och vad de skulle ha haft  med den  nya skalan: 

Statsministern hade 3,6 i snitt = C

Försvarsminister :  4,4 = B

Utrikesministern: 3,3 = C 

Näringsministern: 2,9 = D

Finansministern: 3,1 = D

Utbildningsministern: 3,5 = C

Näringsministern hade en 2:a i matte och finansministern en etta …

Om vi utgår ifrån att våra ministrar själva anser sig vara kloka människor, och att de anser att deras betyg inte direkt är representativa för deras kunskap (för det måste vi  ju göra!), och förmåga (som följer på kunskap i till exempel matematik) då kan man ju undra …

Om vi utgår ifrån att betygen inte speglar deras förmåga att klara den svåra konsten att styra en land,  då kan man ju fråga sig varför utbildningsministern & Co lägger så oerhörd stor vikt vid betygen … 

Varför arbetar de så hårt på att forma en skola där prov och betyg står i centrum mer än någonsin?  Hm, det kan man fundera över en bra stund.

 

a b c d e f  A B C D E F  1 2 3 4  5  G VG MVG  Ab G+  4-  ABCDEF  IG  G VG MVG  5 4 3 2 1 A B C D E F G- 5  G VG MVG  Ab 5 4 3  A B C D E F  1 2 3 4  5

Facebookgruppen ”Bättre betyg”

Moderat Skolungdom berättar i ett mejl till Metabolism (till vår ”opartipolitiska (sic!) skol/utbildningsblogg) att det nu finns en Facebook-grupp vid namn ”Bättre betyg!” där anhängare av ”rättvisa och rättssäkra betyg!” kan gå med, och så här skriver de:

Det är oerhört viktigt med bra betyg. Inte bara dem som du som person får utan även hela betygssystemet. Äntligen fixar regeringen ett nytt förbättrat betygssystem med fler betygssteg. Men Moderat Skolungdom är inte nöjda än. Det krävs mer för rättvisa betyg!

Du måste kunna överklaga dina betyg, på samma sätt som du kan överklaga alla andra myndighetsbeslut. På så sätt får vi elever större rättstrygghet i skolan.

Det måste vara möjligt att låta andra än lärarna sätta betygen. Öppna upp för större möjligheter för oberoende betygssättare. Då spelar inte den personliga relationen till läraren lika stor roll som den faktiska kunskapen.

BÄTTRE BETYG!

Nu har jag gjort mitt för att leva upp till ”opartipolitiskheten” – ni får själva gå in och läsa och bilda er en egen uppfattning (klicka på länken ovan)! (Att diskussionen är ”opartipolitisk” bland ungdomarna ska ni ändå inte förvänta er.)