Dramaten goes blogg /:/ Metabolism goes Medealand

I dag kommer vi vara några stycken som ska se Sara Stridsbergs säkert eminenta Medealand på Dramatens Elverket (recensionen får ni läsa sedan).

Detta får mig, inte helt osökt, att tänka på reklamen jag mötts av på tunnelbanan den senaste tiden.  Det är nämligen så att Dramaten (i ett försök att bli folkliga?) blivit med blogg, samt valt ut citat ur denna blogg som de använder i sin reklam. Det citat jag upprepade gånger stött på (jag vet egentligen inte om de använder sig av fler, och jag har inte lyckats hitta reklamen så att jag kan visa upp den för er) är hämtat från Morgan Alling. Ni lite yngre läsare kanske minns Alling från sommarlovsmorgon 1993 och 1994: Tippen. Och tydligen har han nyligen dansat i tv på bra sändningstid.

Tillbaka till Dramaten och deras blogg-citat-reklam. I reklamen påstås att Alling har skrivit någonting i stil med att han skiter i om det är finkultur eller fulkultur han håller på med, det är att beröra som är viktigt för honom.

Och jag tänker att det kanske är en del av problemet, att det just är  skådisar på Dramaten som inte tänker bry sig om hur deras konst klassas (nu tänker jag generellt på vilket finkulturfack Dramaten brukar hamna i, Alling i sig vet jag inte tillräckligt mycket om). Det är som när någon som är ekonomiskt oberoende säger att man inte ska sträva efter rikedom eftersom det inte leder till lycka (osv, osv).

Jag tycker det känns som lite krystat publikfrieri à la  ”Titta, snälla pöbeln, vi bryr oss inte om ifall ni gillar skit, ni är välkomna till oss ändå. Läs allt om det på vår blogg.”. = min trötta och illvilliga tolkning.

Men oj, så kul det ska bli med Medealand! =)

Rättigheter och feligheter

I morse fick  jag äntligen den där extra lilla stunden på morgonen med tidningen.

Mmm. Som jag har längtat.

Nästintill andaktsfullt slår jag upp DN:s A-del (som den hette förr i världen), och möts av snyftartikeln

Barnen kan mista skolplats efter drömresa till Thailand

Artikeln handlar om en tvåbarnsfamilj som bestämt sig för att åka till Thailand i tre månader (!) och (ungefär) tycker att barnens skola inte stödjer deras Thailandsfantasi tillräckligt.

Det ena barnet går i årskurs sju och det andra i årskurs nio. Skolan menar att de inte kan garantera att undervisningen barnen får i privatskolan är likvärdig med den de skulle fått om de gått kvar i sin vanliga klass. Barnens kunskaper måste kontrolleras när de kommer tillbaka.

Av denna miniatyrspaning i frukostform drar jag två slutsatser:

1. Folk verkar tro/tycka att de har rätt till vad som helst bara för att möjligheten finns                                                                                                                                                                     Note to self: att jag har möjlighet att göra en sak betyder inte att det är någon sorts rättighet att jag ska få göra den. Att något är en rättighet betyder heller inte, i sin tur, att det är någon annan än jag själv som ska ta ansvar för mitt agerande.
2. Dagens nyheter publicerar allt oftare snyftartiklar som kunde vara hämtade ur kvällspressen                                                                                                                                            Det är sant. I början av finanskrisen fick vi möta en rik-i-villa-familj som inte skulle kunna spara riktigt lika mycket som tidigare.

Har jag skrivit eller bara tänkt?

Förra veckan skämdes jag lite för mig själv när jag hade lektion och jag tänkte ganska bra tankar om det. Men nu kommer jag inte ihåg om jag har skrivit om det här eller om jag bara tänkte att jag skulle göra det. När jag letar bland publicerade och opublicerade inlägg finns det inte. När jag tittar i anteckningar på datorn så hittar jag inte heller någonting. Ändå har jag en mycket stark känsla av att jag har skrivit ett inlägg eller en annan sorts text om klassrumssituationen. Mycket skumt.

Kan det ha varit så att jag tänkte så bra att det kändes som att jag skrev? Skrivande är ju nämligen utvecklande av tanken.

Det här visar att jag borde skriva ner alla tankar jag tycker är bra, eller i alla fall göra en lista på bra tankar så att jag vet vilka jag har skrivit ner och vilka jag bara har tänkt.

Min tankspriddhet (den är värre än vanligt) är också ett tecken på att höstterminen hittills har varit en smula jobbig.

Det där om amerikanerna och oljan

Äntligen börjar jag förstå! Kanske…

Många gånger har man ju stött på pratet om att USA har tagit för vana att använda våld för att skydda utvninning av olja och så vidare. Och visst har man kunnat förstå en del, amerikanerna verkar ju väldigt beroende av olja (titta bara på de stora gamla bilarna och de nyare stadsjeeparna: formligen slukar bränsle ) – men med handen på hjärtat har resonemanget, i alla fall för mig, känts lite underligt. Hur mycket är man egentligen villig att riskera för att få köra vilken bil man vill, använda hur mycket el man vill och så vidare…? Känns det inte lite överdrivet? Desperat?

Idag under en föreläsning på kursen i internationell ekonomi föll poletten ner. Föreläsningen handlade om de olika valutasystem ”världen” haft och vilka aktörer som tjänade på de olika systemen.

Ni, smarta läsare, hade säkert hajat det här för länge sedan men jag såg denna speciella koppling först idag.

Alltså:

De oljeproducerande länderna har ”kommit överens om” att olja bara får säljas mot amerikanska dollar. Det här betyder att alla som kan komma att behöva olja också måste se till att de alltid har en dollarhög liggandes, just in case. Att en massa människor (alla som nån gång kan komma att behöva olja) köper upp sig på dollar som de sedan bara använder en bråkdel av gör att efterfrågan på dollar blir onaturligt hög. Det gör också att det blir lönsamt att trycka upp sedlar (som med största sannolikhet inte kommer att användas) som man sedan kan sälja mot annan valuta.

Resultatet av det här blir att USA inte nödvändigtvis är helt torsk på oljan som sådan, utan snarare på överenskommelsen om mot vilken valuta oljan får säljas. Detta leder oss inte helt osökt till frågan: Vad händer om något av de oljeproducerande länderna bestämmer sig för att sälja sin olja hur f*n de vill? Tja, strax före utbrottet av kriget USA mot Irak hade man från Iraks sida börjat sälja olja mot euro istället för mot dollar (vilket de då tjänade en hel del på) – men det kan naturligtvis vara en ren tillfällighet. Att kriget sedan satt Irak i sådan position att man får internationella ekonomiska aktörer efter sig, vilka kräver kontroll över hur landets naturtillgångar ägs är kanske bara grädde på moset för ”investerarna”.

Plötsligt börjar studierna vid maktens högra hand (Stockhoms universitet) kännas användbara…

Veckans metabolism 2007: 5

Oscar Wilde är på god väg att bli en återkommande karaktär här på metabolism. Detta är naturligtvis något jag måste stödja genom att vidarebefodra nedanstående citat plockat från boken jag sitter och lusläser (Klas Eklund: Vår ekonomi. En introduktion till samhällsekonomi s. 54):

”En ekonom är en person som känner priset på allt men inte vet värdet på något”

Det kan låta som en skojsig liten kommentar, men ju mer jag läser av Eklunds bok desto mer är jag benägen att hålla med. Visst, det finns en otrolig tillfredställelse i att systematisera vardagen och komma på modeller som man sedan kan använda som filter framför vilken verklighet som helst. Men vad säger modellerna om livet? Om verkligheten – om någon definitiv sådan finns?

En del av mig förstår poängen med att sätta ett ekonomiskt värde på miljö, barnliv eller vad det nu må vara (det är ju bra att dessa värden överhuvudtaget tas med i ekvationen om inte annat). En annan del av mig inser det absurda i sådana beräkningar. Här sitter vi, några miljarder människor, på en planet vi kallar jorden och tror att vi har en aning om hur saker och ting ska skötas. Hela marknaden (förlåt, marknaderna!) är ju bara tankeprojekt. Utfyllnader i ekonomers hjärnor. Ingenting av allt det här, som vi uppenbarligen låter styra oss, är den definitiva verkligheten. Den är allt, och inget, som vi tror att den är.

Och nu har jag nog luskat fram svaret på en av mina tidigare funderingar om Fuglesang och meningsfullheten med rymdfärder. Det måste helt enkelt vara så, att de enda som kan räkna på marginaler för ytterliggare rymdfärder (med exempelvis Fuglesang ombord) är ekonomer – de känner nämligen inte det riktiga värdet på någonting, men vet att rymdresans marginalintäkt är balanserad mot dess marginalkostnad och tror samtidigt att det betyder att resan är en god idé.

Upphittad kontaktannons

Översättning:

Fattig konstnär med pretentiösa vanföreställningar om det egna skapandet söker en kvinna som röker istället för att äta och som är lätt att kontrollera. Jag knullar runt och kan inte ta ansvar, men är snäll och kan säga förlåt.

Hur många sidor gick de igenom innan de hittade hit?

Internet är en stor djungel och det är lätt att hamna snett.

Vi lovar att bli tydligare med vad vi står för.

Godtyckliga valaffischer

Lite sorgligt är det, men allt roligt har ett slut. Så även valaffischföljetongen. I sjunde och sista delen idag: Göran Persson.

DNs valaffischmaskin är och förblir en fantastisk uppfinning.

Godtyckliga valaffischer

Valaffischföljetongen, del 6. Idag: Peter Eriksson.

Metabolism tackar DNs valaffischmaskin.

Godtyckliga valaffischer

Metabolism gick förbi dagens del av valaffischföljetongen igår. För ett kort ögonblick såg vi varandra i ögonen. Dock uteblev magin. Idag alltså: Lars Ohly.