Ett modernt dygn

Man kanske skulle önska sig en till klocka.

I boken Nextopia av Micael Dahlén (en bok som stannar kvar i huvudet ett tag) beskriver han den genomsnittlige världsmedborgaren Barrys genomsnittliga dygn. Nu hittar jag inte information om hur undersökningen gått till och vilka länder som var inblandade så gå och hämta en nypa salt innan du läser vidare.

Det här gjorde Barry på ett dygn:

Sömn: 7,1 timmar
Arbete: 6,4 timmar
Skola: 2,7 timmar
Hushållsarbete: 2,9 timmar
Resor: 1,2 timmar
__________

Totalt: 20,3 timmar.

Om jag ser på mitt eget liv stämmer det här gamska bra. Öka lite här och minska lite där, bara. Men. Det kommer mera. Barry hann nämligen med det här också:

Internet: 3,6 timmar
TV: 2,5 timmar
Radio: 1,3 timmar
Dagstidningar: 0,7 timmar
Veckotidningar:0,6 timmar
Mobil, sms, IM, e-post, bloggar, mp3 etc.: 7,9 timmar
Familj: 4,5 timmar
Vänner: 1,5 timmar

Nu landar den totala siffran på 43 timmar. Barrys dygn är 43 timmar långt. Det läskiga är att det här också stämmer ganska bra med mitt eget liv. Visst ingår det en hel del multitasking, men ändå…

Novis till expert: en matris

Satt och läste om bedömningsmatriser och hittade en bra länk till Novis-expert-matrisen, som Dreyfus och Dreyfus utvecklat. Här är det en Stan Lester som bearbetat den:

Klicka på bilden för att komma till en läsbar matris.

När jag läser om hur man utvecklar skicklighet är det ju utifrån min roll som en lärare som ska skriva underlag för utvecklingssamtal. Jag vill veta hur jag kan tänka kring bedömning, men det enda jag kan tänka på när jag ser matriser är var befinner JAG mig? Plötslig sitter jag och sätter osynliga kryss i de olika rutorna i matrisen och tänker ”är jag Unlikely to be satisfactory unless closely supervised på novisnivån eller Straightforward tasks likely to be completed to an acceptable standard på avancerad novis-nivån?”

Betyg och framtid – en omöjlig ekvation?

Omslag från nextopia.info

Idag lever vi inte för nuet, utan för framtiden. I framtiden finns allt vi vill ha, det där där våra möjligheter att förbättra och förändra våra liv. Igår var du inte bättre än din senaste grej, idag är du inte bättre än din nästa grej. Det menar Micael Dahlén, professor i ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm i sin bok Nextopia. Livet, lyckan och pengarna i förväntningssamhället.

Det ligger i människans natur att hela tiden vilja ha mer och att jaga/söka lycka. För lyckliga kan vi inte bli. Eller, vi kan bli det, men lycka varar inte längre än tre månader. Efter det börjar vi jaga igen. Det vi kan bli, eller oftast är, är nöjda. Dahlén tar upp studier som visar att människan sedan 50-talet varit ganska nöjda. Ungefär 5,6-5,8 på en tiogradig skala. Detta trots att levnadsstandarden har höjts. Detta trots att tillväxten har ökat stadigt genom åren. Vi har mer pengar och mer fritid än vad människor innan oss haft.

I Förväntningssamhället, som Dahlén skriver om, rankas löften om framtiden högre än löften om idag. ”I förväntningssamhället kan vem som helst göra vad som helst, när som helst, var som helst.”

I ett blogginlägg berättar han om en intervju han precis gjort med en tidning som riktar sig till lärare. De diskuterade betyg och Dahlén delade med sig om sina åsikter om betyg:

My first concern was that grades still have to much to do with intake and storing, which are the least necessary things to know nowadays. Anything is within reach of your sticky fingers and available at a click, taking in has never been easier.

och vidare:

My second concern was that grading, in the end, is all about achieving set goals. And, as you know, I keep arguing that only very short-term set goals can really ever be productive in the warp-speed revolving world we now live in.

Är det snällt att vara snäll när det handlar om betyg?

Häromveckan fick jag en mapp med betygsdokument i handen. Snart är det utvecklingssamtal och jag skulle kryssa i på en tregradig skala hur jag tycker att det går för eleverna. Alternativen var minus, noll och plus. En del lärare hade kryssat utanför fälten för att illustrera att det gick riktigt dåligt eller riktigt bra för vissa.

Medan jag funderade på hur jag tyckte att det gick för eleverna tänkte jag på Janis och hennes 100 omdömen som hon ska skriva. De papper jag skulle fylla i är ju rena semestern i jämförelse. Men samtidigt var det hela så korkat. Vad säger ett kryss i en ruta? Hur ska eleverna förstå att ett kryss i nollrutan kan betyda både ”det går bra, men jag vill se lite resultat också” och ”jag vet att du har varit sjuk, men du ligger inte efter så det är bara att köra på, jag tror på dig”?

En bekant till mig, som också är lärare, berättade att han brukar ge elever bättre omdömen än de egentligen skulle ha. Han hoppas att det ska få dem att gå på hans lektioner, eller jobba mer och bli mer motiverade. Det är å ena sidan ganska smart, för ibland måste man ju lura eleverna att de kan, eller ge dem en morot. Å andra sidan är det ju väldigt oärligt. Det finns ju andra sätt att locka fram den potential man ibland skymtar hos eleverna. Det måste väl ändå vara bättre att vara tydlig med vilka mål eleven når just nu och vad eleven behöver göra för att nå resten, eller högre.
Fast man kanske kommer längre med att vara schysst än att vara ärlig…

Okunskap om upphovsrätt oroar

Ett litet minne från lärarutbildningen:

Grupparbete. Vi har valt att producera ett läromedel. Jag älskar när man får göra ”riktiga” saker. Den här produkten kommer att komma till användning sen när vi i gruppen jobbar.

Vi skriver all text till läromedlet själva, men när det kommer till bilderna så händer någonting. För mig är det självklart att alla bilder som finns i produktionen ska vara fotograferade av oss. Inte tagna från tex. Flickr, även om de har vissa bilder som man får använda. Det handlar om stolthet och att jag vill kunna säga ”det här har jag gjort med mina egna händer. Jag har deltagit i varje steg av produktionsprocessen”. Det handlar också om att vara en förebild, och att det viktiga modellandet faktiskt kan ske på riktigt.

Därför blir jag en smula förskräckt när resten av gruppen tycker att det är mer konstigt att jag anser att vi själva ska fotografera än att man tar bilder från Internet och använder dem utan att skriva ut källan.

Med ett fåtal dagar kvar till deadline visar det sig att de bilder som de andra i gruppen sa var helt okej att använda inte alls är det. Går man till webbadressen står där ett tydligt © och All rights reserved.

Varför kan folk inte sånt här? Varför tror folk att man bara kan plocka saker och säga att ”nu är det mitt!”? Har det något med åldersskillnaden mellan oss i gruppen att göra, tänker jag. Men nej. Jag köper inte det. Det är en skillnad på 5 år, och ingen kan ha missat debatten om upphovsrätt som pågått de senaste åren. Dessutom vet de flesta att man inte får stjäla.

Det värsta är att de här människorna går på lärarutbildningens medieinriktning. Man tycker ju att saker som upphovsrätt och källhänvisningar borde diskuteras extra mycket. Eller att de blivande lärarna har upphovsrätt i åtanke när det ska göras presentationer och skapas produkter. Men nej.

Så, till alla som inte har koll på upphovsrätt eller som vill skaffa sig koll på upphovsrätt, här kommer några användbara länkar:

Skolverkets Kolla källan. Bra med elevanpassat material, exempelvis häftet ”Vadå upphovsrätt?”. Där finns även guider för lärare.
Svensk författningssamling, lagen om upphovsrätt.
Från Regeringskansliet, en broschyr om upphovsrätt, en broschyr om kopiering och nedladdning, samt en broschyr om upphovsrätten i informationssamhället.

De ska ju ha betyg också…

Det ska mätas och vägas...

Att man måste sätta betyg på elever vet jag. Men det var först förra veckan som jag kom till insikt om det. Det var under ett samtal med några av mina elever. Vi pratade om en uppgift och när den skulle vara klar som orden DU SKA SÄTTA BETYG PÅ DEM swischade genom huvudet. Och jag fattade att jag kanske måste sätta IG på elever som jag tycker är trevliga och roliga (eller MVG, så klart). Visst är det deras prestation som betygsätts, men inte bara. Deras person finns där också. Det är märkligt hur lätt det är att glömma bort det och bara ha kul på lektionerna.

Mer höstläsning

Det är i alla fall vad jag hoppas på. Ju mer stressad jag är, deso fler böcker läser jag. Samtidigt är jag så trött att jag inte klarar svårare saker än Sagan om ringen-trilogin på DVD. Här är mina höstböcker:

Nextopia av Micael Dahlén
Blink. Den intuitiva intelligensen av Malcolm Gladwell
Den tändande gnistan av Malcolm Gladwell
Insekt av Claire Castillon (efter en intressant artikel i DN)

Från Stadsmissionen gick jag hem med:

Aliide, Aliide av Mare Kandre
Antikens historier av Alf Henriksson
Ett hjärtslitade verk av förbluffande genialitet av Dave Eggers

De hamnar i min mentala hög av böcker. För ovanlighetens skull sorterade jag in dem i bokhyllans färgordning direkt, så jag får lita till mitt minne.

Hur kommer man ihåg allt man ska hålla koll på?

Man vill ju helst undvika att systemet kraschar. Då är det fler än systemet som kommer att känna sig ledsna.

Det är många elever som gör många olika saker. Det är svårt att komma ihåg allt de gör och vad jag lovat att hjälpa dem med. Arbetsminnet blir rejält belastat under en lektion. Finns det någon forskningsstudie där man kopplat elektroder till lärares huvuden under lektionstid? Skulle någon göra det på mig skulle jag förmodligen ha sönder maskinen. Därför undrar jag (som vanligt): Hur gör ni?

Jag funderar på att skaffa en bok att skriva upp saker i, så att jag vet vad eleverna gjort. Alltså, inte bara som en kom-ihåg-lista, utan där jag skriver upp sånt som man inte får skriva i närvarosystemet. Som en hjälp för mig och i förlängningen även för dem. Det skulle kanske också få mig att verkligen tänka på att prata lite med varje elev under lektionerna. Hur gör ni för att dokumentera det ni gör i klassrumet?

Samtidigt vill jag ju undvika en massa papper och tjocka böcker som ligger och skräpar på mitt bord. Men det kanske inte går att undvika?

Adoptera ord: blamera

I sann ”adoptera ett ord”-anda väljer jag att adoptera ordet blamera. Några av er kanske använder det, men det har inte jag gjort. Lina påpekade, när DN:s kampanj dragit igång, att hon redan använde flera av de adopterade orden i vardagligt tal.

– Ju oftare det sker brott där vi upplever att vi inte får polisens hjälp, desto vanligare kommer det här att bli. När det gäller rånet mot G4S upplever man ju att polisen har blamerat sig ganska kraftfullt. Då är det klart att det ligger nära till hans för G4S att göra på det här sättet, säger han.

Så säger Petrus Bolin, säkerhetschef på Coop i en intervju i DN Ekonomi 3/10.

Smaka på den, säger jag. Blamera. Enligt nationalencyklopedin betyder ordet endast skämma ut sig. Den engelska översättningen är , roligt nog make a faux pas. I SAOB finns desto fler betydelser, här betyder det inte bara att skämma ut sig själv, utan även andra (att blamera ut någon). SAOB vidgar begreppet till att också innabär att ”blotta sig (l. sin brist på belefvenhet l. intelligens l. kunskaper) l. kompromettera sig l. göra sig löjlig”.

Ytterligare en betydelse är att tala illa om, eller att skymfa någon annan någon annan: ”Sådane otack­samme ock vahnartige menniskior, hvilcka, för­gätne af deras undersåtelige plickt ock skyldig­het, understå sig att blamera deras Konung.”

Tio gånger dagligen bör jag säga blamera, det ska väl räcka för att förhindra att ordet dör ut.

Ett kungarike för lite royalties!

Sveriges nationallitteratur. Hybris, någon?

Min uppsats, min älskade, hatade uppsats används i år som exempeluppsats på lärarutbildningen. Det är ju inte riktigt klokt. Min uppsats som jag svettats med (och på) så länge. Den ska analyseras och behandlas på ett seminarium. Enligt uppgifter så är det ett 90-tal studenter som går kursen. (Eller har jag bara hittat på det? Många är de i alla fall). Det betyder att minst 60 % av dem har läst den. Om de har förstått den skiter jag i, huvudsaken är att de har läst den. När ett verk lämnar författarens händer har hon ju inte längre kontroll över den, så det finns inget jag kan göra åt deras förståelse. Tänk att få vara en fluga på väggen under seminarierna…

Min uppsats är 50 sidor. Skriver man ut den på högskolans skrivare betyder det att folk har betalat allt mellan 25 till 35 kronor för att läsa min uppsats. Det är ju lika mycket som en pocketbok! Alltså, jag vet inte om ni förstår vilket tankemaskineri detta har satt igång. Nu sker läsningen av min uppsats visserligen under ett slags tvång, men det är ju kul att folk kan tänka sig att betala för något som jag har skapat.

Det här skulle min första opponent få reda på. Jag är nämligen fortfarande lite bitter.