Ett modernt dygn

jultomten

Man kanske skulle önska sig en till klocka.

I boken Nextopia av Micael Dahlén (en bok som stannar kvar i huvudet ett tag) beskriver han den genomsnittlige världsmedborgaren Barrys genomsnittliga dygn. Nu hittar jag inte information om hur undersökningen gått till och vilka länder som var inblandade så gå och hämta en nypa salt innan du läser vidare.

Det här gjorde Barry på ett dygn:

Sömn: 7,1 timmar
Arbete: 6,4 timmar
Skola: 2,7 timmar
Hushållsarbete: 2,9 timmar
Resor: 1,2 timmar
__________

Totalt: 20,3 timmar.

Om jag ser på mitt eget liv stämmer det här gamska bra. Öka lite här och minska lite där, bara. Men. Det kommer mera. Barry hann nämligen med det här också:

Internet: 3,6 timmar
TV: 2,5 timmar
Radio: 1,3 timmar
Dagstidningar: 0,7 timmar
Veckotidningar:0,6 timmar
Mobil, sms, IM, e-post, bloggar, mp3 etc.: 7,9 timmar
Familj: 4,5 timmar
Vänner: 1,5 timmar

Nu landar den totala siffran på 43 timmar. Barrys dygn är 43 timmar långt. Det läskiga är att det här också stämmer ganska bra med mitt eget liv. Visst ingår det en hel del multitasking, men ändå…

Betyg och framtid – en omöjlig ekvation?

nextopia omslag

Omslag från nextopia.info

Idag lever vi inte för nuet, utan för framtiden. I framtiden finns allt vi vill ha, det där där våra möjligheter att förbättra och förändra våra liv. Igår var du inte bättre än din senaste grej, idag är du inte bättre än din nästa grej. Det menar Micael Dahlén, professor i ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm i sin bok Nextopia. Livet, lyckan och pengarna i förväntningssamhället.

Det ligger i människans natur att hela tiden vilja ha mer och att jaga/söka lycka. För lyckliga kan vi inte bli. Eller, vi kan bli det, men lycka varar inte längre än tre månader. Efter det börjar vi jaga igen. Det vi kan bli, eller oftast är, är nöjda. Dahlén tar upp studier som visar att människan sedan 50-talet varit ganska nöjda. Ungefär 5,6-5,8 på en tiogradig skala. Detta trots att levnadsstandarden har höjts. Detta trots att tillväxten har ökat stadigt genom åren. Vi har mer pengar och mer fritid än vad människor innan oss haft.

I Förväntningssamhället, som Dahlén skriver om, rankas löften om framtiden högre än löften om idag. ”I förväntningssamhället kan vem som helst göra vad som helst, när som helst, var som helst.”

I ett blogginlägg berättar han om en intervju han precis gjort med en tidning som riktar sig till lärare. De diskuterade betyg och Dahlén delade med sig om sina åsikter om betyg:

My first concern was that grades still have to much to do with intake and storing, which are the least necessary things to know nowadays. Anything is within reach of your sticky fingers and available at a click, taking in has never been easier.

och vidare:

My second concern was that grading, in the end, is all about achieving set goals. And, as you know, I keep arguing that only very short-term set goals can really ever be productive in the warp-speed revolving world we now live in.

Läs resten av det här inlägget »

Mer höstläsning

Det är i alla fall vad jag hoppas på. Ju mer stressad jag är, deso fler böcker läser jag. Samtidigt är jag så trött att jag inte klarar svårare saker än Sagan om ringen-trilogin på DVD. Här är mina höstböcker:

Nextopia av Micael Dahlén
Blink. Den intuitiva intelligensen av Malcolm Gladwell
Den tändande gnistan av Malcolm Gladwell
Insekt av Claire Castillon (efter en intressant artikel i DN)

Från Stadsmissionen gick jag hem med:

Aliide, Aliide av Mare Kandre
Antikens historier av Alf Henriksson
Ett hjärtslitade verk av förbluffande genialitet av Dave Eggers

De hamnar i min mentala hög av böcker. För ovanlighetens skull sorterade jag in dem i bokhyllans färgordning direkt, så jag får lita till mitt minne.

Höstläsning

Jag tycker det är kallt och fryser både utomhus och inomhus. Men på Adlibris är det bokrea och det värmer:

bokrea

Att jag spenderat min nya lärarlön långt innan månaden är slut och nu börjar spendera nästa innan jag ens fått den är smällar man får ta när man äntligen har en inkomst. Bokrea är i alla fall bokrea!

Lärarromaner: pepp eller depp?

Det snurrade runt en idé om att läsa böcker om lärare. Kanske skulle jag få bekräftelse på det jag känner och upplever. Så tänkte jag. På biblioteket råkar jag hitta Agnes Grey av Anne Brontë. I förordet läser jag att boken till stor del är baserad på hennes egna erfarenheter som guvernant.

Det är oklart varför Anne lämnade sin anställning [som guvernant] på Blake Hall. Men dottern i familjen, Mary Ingham, som dog först 1920, såg till att lämna efter sig ett omdöme om Anne:’ Hon passade verkligen inte som guvernant.’

Det är här jag blir lite orolig. Redan i första kapitlet får jag olustkänslor när de barn som Agnes ska undervisa presenteras. Rent berättartekniskt verkar det vara en plantering. De här barnen är onda och Agnes har ingen koll på barn.

Sen får jag flashbacks från läsningen av Torgny Lindgrens Skolbagateller medan jag försökte skriva till mina överordnade och kommer ihåg den ekande känslan av tomhet och kyla. Vad är det för helvetesgap jag ska jobba i, tänkte jag då.

Det kanske inte är så smart att läsa böcker om misslyckanden nu så här i början. Det finns självklart stora (terapeutiska?) poänger i igenkänningsläsning, men är det det jag behöver? Vore det inte bättre med lite pepp?

DN:s serie ”Böcker som förändrade världen”

  1. Alexander Solzjenitsyn En dag i Ivan Denisovitjs liv DN 10 författare
  2. Marshall McLuhans  Media
  3. Aldous Huxleys Du sköna nya värld
  4. Simon de Beauvoirs Det andra könet
  5. Rachel Carsons Tyst vår
  6. Jack Kerouac På väg
  7. Sigmund Freud Drömtydning
  8. Frantz Fanons Jordens fördömda
  9. Albert Kinseys Kinseyrapporterna
  10. Hans-Peter Martin och Harald Schumanns Globaliseringsfällan

Hur mycket man än läser finns det alltid en oerhörd mängd böcker som alltid kommer att förblir olästa. Om man så läser dygnet runt i hela sitt liv så kommer man aldrig, aldrig kunna läsa världens alla böcker (inte ens om man hoppar över deckarna, eller kokböckerna som är lika många som linserna i en linsgryta). Det tyckte jag var lite nedslående när jag var barn i bokslukaråldern, men nu har jag accepterat sakernas tillstånd (även om jag kan få ångest när jag slösat min lästid på att läsa något jag lika gärna hade kunnat vara utan). På listan ovan är det bara nr 1 och 6 jag har läst. Nr 8 vill jag absolut läsa någon gång då årets främsta lästema för mig kan sägas vara postkolonialismen. Kanske kan listan publicerad här på bloggen  fungera som en påminnelse. För mig –  men kanske också för dig. Har du någon favorit på listan?

Det långa, långa bokbordet

nationallitteratur bokrygg uppslagsbokImorgon (16/8) är det bokbord på Drottninggatan i Stockholm. För en gångs skull ska jag dit. Det är härligt att klämma, känna och bläddra i böcker. Nästan lika roligt som att läsa dem.

Här kan man läsa mer om bokbordet, som är en del av Stockholms kulturfestival.

Vackra bibliotek

Real Gabinete Portugues De Leitura Rio De Janeiro

Real Gabinete Portugues De Leitura i Rio De Janeiro. Bara ett exempel på ett vackert bibliotek.

En sak som jag grämer mig över är att jag inte besökte fler bibliotek när jag var i Rom för några år sedan. Där, om någonstans, måste det finnas storslagna biliotek. Eller i alla fall ett.

På bloggen Errata hittar jag en länk till bloggen Curious Expedition, som i detta inlägg publicerar bilder från bibliotek över hela världen. Ögongodis när det är som bäst.

Boksortering (igen)

Bild från bokhora.se

Bild från bokhora.se

Snart är det flyttdags för mig igen. Det är två saker som sker varje år: tomten kommer och jag flyttar. Eftersom jag har slut med plats i mina bokhyllor så har jag börjat stapla på golvet. Rent inredningsmässigt är det lite snyggt, men på alla andra plan är det både opraktiskt och oergonomiskt.  Så jag funderar återigen på hur jag kan sortera böckerna. Det är ännu inte några mängder, av böcker eftersom jag ofta lånar böckerna.

bokhora ser jag ett inlägg om färgsortering. En av medlemmarna har ersatt regnbågssorteringen med ett rutmönster. Men jag vet inte, färg är så godtyckligt på något sätt. Färg på en bok har bara med utseende att göra, medan en alfabetisk sortering är mer… bestämd.

Liftarens guide till galaxen och Zaphods huvuden

Liftarens guide till galaxen

Liftarens guide till galaxen * Restaurangen vid slutet av universum * Livet, universum och allting * Ajöss och tack för fisken * I stort sett menlös *

earth commons wikipedia

Sprängd eller inte sprängd?

Jag läser ännu en gång Douglas Adams ”trilogi i fem delar ” om Arthur Dents öden och äventyr i rymden. Det är skön sommarläsning. De första tre delarna är klart bäst. Del fyra är en parentes man lika gärna kan vara utan – dels för att de befinner sig på jorden hela tiden och för att Zaphod Beebelbrox, galaxens president, lyser med sin frånvaro. I den femte delen känns historien mer som den ska, även om inte den heller kan mäta sig med de tre första – men gamla trådar knyts ihop, och humorn är tillbaka  - även om Zaphod fortfarande och tyvärr är frånvarande.

.

Svaret på frågan om livet, universum och allting

Svaret på frågan om livet, universum och allting

Min elvaåring, som också gillar Liftarens guide, rapporterar att det ska komma en sjätte del – men nu med Eoin Colfer som författare och ja, i oktober i år verkar det vara dags.  (Eoin Colfer är han som skriver fantasyböckerna om Artemis Fowl, och Eoin uttalas förresten Owen). Jag undrar om Zaphod återvänder nu? Man kan alltid hoppas.
.
I filmen från 2005, som delvis bygger på boken, har Zaphod sitt ena huvud under det andra (i halsen liksom, verkligen heldumt och helfult), i stället för två huvuden bredvid varandra. Jag fattar inte varför de löste huvudfrågan så – det borde väl ha varit tekniskt möjligt att få till två huvuden? Svårare saker än så har ju fejkats på film. Kan inte påstå att jag minns så mycket av filmen, annat än att Zaphod (förutom att hans huvuden var helt felplacerade) inte alls såg ut som jag hade föreställt mig honom. Det var en besvikelse. Och eftersom han ju har två huvuden så blev förstås besvikelsen dubbelt så stor.
.
Experiment som förvånar.

Experiment som förvånar.

.
.
.
(Uppmärksamma läsare undrar kanske över varför  jag inte har med någon bild  på Zaphod Beeblebrox, så mycket som jag mal på om honom och så många andra bilder som jag lyckats trycka in. Anledningen är förstås min oerhört djupa besvikelse över hans fula film-fejs.)