Den nya tiden

Ja, nu är den här. Härom dagen insåg jag att jag betalade ungefär lika mycket per månad för min gammelmobil som om jag hade haft en iPhone. Så nu har jag köpt en. iPhone.

Förhoppningsvis kommer mitt köp innebära att jag kommer att kunna blogga mer och oftare – det ser åtminstone jag fram emot!

Vi ses!

Dags att ta tag i saker och ting

Jag har inte bloggat på ett antal veckor, som någon möjligen har noterat.

Eftersom jag är Metabolisms enda kvarvarande student har jag i stället lagt kraft och energi på att gnälla på min kurs. Nu när Janis och Monica jobbar blir det jag som får stå för allt studierelaterat gnällande, och det är inte lätt ska jag säga er.

Nu är jag så trött så trött att jag pendlar mellan att vilja skriva ihop någon sorts utvärdering i rapportform och mellan att helt enkelt vilja ge upp hela utbildningen (med mindre än 15 veckor kvar av 5,5 års studier).

Jag har ofta försvarat lärarutbildningen i allmänhet och min högskola i synnerhet. Jag har tyckt att det funnits en hel del oförtjänt kritik. Trodde jag. Nu inser jag att jag nog mest reagerat på hur lärarstudenter som grupp framställts, eftersom jag inte känt igen mig själv. Andra kan jag dessvärre känna igen lite grann (ja, det är drygt sagt).

Vad är det som har hänt?
Detta undrar många när de än en gång störs av min klagolåt. Tyvärr, måste jag säga, är det inte en enda sak. Felen på utbildningen är så många och grova att det knappt går att börja reda ut härvan. Det handlar om allt ifrån upprepade administrativa missar (administrationen tappar bort bedömningsunderlag och blanketter, och skyller sedan på VFU-handledare och studenter) till kurser utan ordentliga betygskriterier och/eller fel antal veckor för att fylla kursens poäng. I övrigt så har man en syn på oss studenter som halvt inkompetenta typer, vilket ger att det aldrig blir någon möjlighet till fördjupning i någonting. Studievardagen blir extremt tungrodd under sådana förhållanden.

Vilket alternativ röstar ni på: rapport eller avhopp?

En ny termin på högskolan.

Jag vet att ledarskap handlar om (lite) mer än att organisera och att upprätthålla någon sorts trovärdighet. Trots att jag vet detta blir jag skeptisk när kursansvarig för kursen i just ledarskap på introduktionstillfället gör en grej av att hon är usel på att organisera och planera. Ni vet i den där andan av att hon nu sagt som det är och räknar med att hon kan bete sig hur som helst framöver.

Jag tycker inte att man behöver vara bäst på allt som chef/ledare. Men om man nu är så medveten om sina brister kanske det kan vara en god idé att be om hjälp, så att man kan göra det jobb man är där för att göra.

Möjligen överdriver jag lite. Själv är jag alldeles för förtjust i organisering. Hon sa ju också att hon är bra på att snabbt svara på mail.

Valfrihet till varje pris?

För inte så länge sedan* togs ämnet om svårigheterna med skolornas planering inför terminsstarterna upp i DN. Problemet handlar i grund och botten om att systemet med skolpeng inte fungerar eftersom

1) de kommunala skolorna är skyldiga att erbjuda plats till alla elever
2) man kan välja att byta skola lite hur som helst (för att vara diffus) – en dag innan terminen börjar, tre veckor in på terminen, eller när man nu önskar
3) det ekonomiska stödet går till den skola man väljer, inte till den skola som man faktiskt går i (om man ångrar sig och vill tillbaka till sin kommunala skola mitt i terminen får skolan inga resurser för detta)

Det här är naturligtvis ingen ny fråga, men finns det då inte än större anledning att man nu ser till att det kommer till ett fungerande regelverk kring skolvalfriheten?

Kan man kanske tänka sig ett system likt högskolans, där man måste söka innan ett visst datum – och då också som elev är garanterad ett svar i god tid innan terminen börjar? Detta system skulle också innebära att skolpeng fördelas först när eleven tackat ja till en utbildning, och att det är ett undantag att byte under terminerna godkänns (den skola man valt står som ansvarig för ens utbildning under den valda terminen). Kanske kan man också/eller tänka sig att den kommunala verksamheten får en tydlig kompensation för att den har kravet på sig att vara tillgänglig för alla?

Jag har inte undersökt skolpengspolitiken noggrant, men visst måste det finnas någonting man kan göra för att underlätta för skolorna att planera en väl genomtänkt och sammanhållen verksamhet?

*jag lyckas tyvärr inte hitta vare sig artikel eller minnas avsändarens namn

Digital kompetens och lärande

KTH har satt ihop en kurs med grejer som verkar så nyttiga att de borde vara en självklar del av lärarutbildningen. Jag har naturligtvis anmält mig, följer du med?

Ur kursinnehållet:

• produktion och användning av digitala lärobjekt
• öppna lärresurser (OER)
• digitala lärplattformar
• personliga lärmiljöer (PLE)

Kort film om kursen:

Läs mer, och följ länk till anmälan, på http://www.kth.se/rcn/utbildning/pedagogik

Vänta nu…

 

 

 

 

 

———————————————————————————————-

Bilderna är lånade från www.jameslogancourier.org och www.bokus.se

Dramatentankar blir litteraturtankar

Jag har gnällt lite över Dramatens reklamkampanj, varvid Janis påpekade att Tribunalen gått ut och sagt att de tycker att Dramaten ska försöka göra sin grej istället för att hålla på och ändra sig efter vad de tror att de behöver vara och vad folk vill ha.

Utan att själv ha hört Tribunalens kritik lutar jag åt att ge dem rätt. Jag menar ju (naturligtvis) inte att Dramaten ska stänga sina dörrar för oss vanliga dödliga (det är ju vi som betalat kalaset – koppling till annat gnäll). Men om de ska göra sig mer lättillgängliga så måste det ju betyda att de egentligen tycker att de är lite väl svåra för oss nu. Så de gör en lättläst bloggversion som vi ska förstå.

Om det här med lättlästa versioner kan man läsa i senaste numret av Alfa* (1/2009), där man tar upp om det är så att vissa elever bara har rätt att möta lättlästa versioner. Hur hör detta i så fall ihop med skolans demokratiska uppdrag?  Läs gärna.

Ska man göra lättillgängliga versioner av klassikerna och använda, i princip, enbart dessa för att sprida dem, eller är det att fördumma eleverna att påstå att de inte skulle klara av orginalverken?

Gör man inte klassikerna lite ”svårare” än vad de är då? Lite finare än vad de behöver vara? Är det att vi behandlar litteraturen som fin som gör den svårtillgänglig, och/eller är det det svårtillgängliga som gör den lite fin?

Frågar jag lite kaxigt, jag som ännu är novis i allra högsta grad.

——————————————————————————————————————-

* Lärarförbundets nya tidning för lärare i svenska, språk och samhällsorienterade ämnen

Ballar av stål vs. Konstfack

På tapeten för ett tag sedan var, som ni nog alla hört, konstfackeleven Anna Odells examensarbete. En av sakerna som alltid lyftes fram i kritiken var hur Odell hade använt våra – skattebetalarnas – pengar och alltså utnyttjat våra gemensamma medel för sin konst.

I måndags (om jag minns rätt – dagarna har en tendens att flyta ihop) visade kanal 5 humorprogrammet Ballar av stål, som går ut på att komiker gör underliga, oväntade  och ibland roande saker offentligt. Ett av inslagen var någonting som kallades för Soneby Citysport. En man har med sig sprit som han halsar på en uteservering. Skojset är att polisen (som personalen har kontaktat för att få hjälp) ”tar det hela på för stort allvar”. Man skrattade också gott åt att komikern släpptes snabbt efter att han  avvisats från serveringen ”för att de hade någon brottsling som de höll på och jagade” (ung.).

Min fråga:

Varför är det applåd-och-skrattrolig humor när en man genom offentlig tv-lek tar två polismän i anspråk, men pekfinger-skam-läge när en kvinna genom ett konstprojekt använder sig av sjukhusets resurser?

Eller kortare: är det konst- respektive humorsammanhanget, snarare än agerandet i sig, som bedöms? Eller handlar det möjligen om att det man kan tjäna pengar på är ok?

Det kommersiella resonemanget håller tyvärr inte riktigt: NUG är en fd konstfackselev som upprört med sin videoinstallation – trots att han tjänat pengar på den.

Dramaten goes blogg /:/ Metabolism goes Medealand

I dag kommer vi vara några stycken som ska se Sara Stridsbergs säkert eminenta Medealand på Dramatens Elverket (recensionen får ni läsa sedan).

Detta får mig, inte helt osökt, att tänka på reklamen jag mötts av på tunnelbanan den senaste tiden.  Det är nämligen så att Dramaten (i ett försök att bli folkliga?) blivit med blogg, samt valt ut citat ur denna blogg som de använder i sin reklam. Det citat jag upprepade gånger stött på (jag vet egentligen inte om de använder sig av fler, och jag har inte lyckats hitta reklamen så att jag kan visa upp den för er) är hämtat från Morgan Alling. Ni lite yngre läsare kanske minns Alling från sommarlovsmorgon 1993 och 1994: Tippen. Och tydligen har han nyligen dansat i tv på bra sändningstid.

Tillbaka till Dramaten och deras blogg-citat-reklam. I reklamen påstås att Alling har skrivit någonting i stil med att han skiter i om det är finkultur eller fulkultur han håller på med, det är att beröra som är viktigt för honom.

Och jag tänker att det kanske är en del av problemet, att det just är  skådisar på Dramaten som inte tänker bry sig om hur deras konst klassas (nu tänker jag generellt på vilket finkulturfack Dramaten brukar hamna i, Alling i sig vet jag inte tillräckligt mycket om). Det är som när någon som är ekonomiskt oberoende säger att man inte ska sträva efter rikedom eftersom det inte leder till lycka (osv, osv).

Jag tycker det känns som lite krystat publikfrieri à la  ”Titta, snälla pöbeln, vi bryr oss inte om ifall ni gillar skit, ni är välkomna till oss ändå. Läs allt om det på vår blogg.”. = min trötta och illvilliga tolkning.

Men oj, så kul det ska bli med Medealand! =)

Det är någonting med marken

jag längtar stenarna där barn jag lekt

har det ju som bekant sagts. Skrivits. Och det ligger någonting i det där.

Så här på våren, särskilt runt påsk, brukar det slå till för mig. Det är det där med marken och hur det luktar när den torkar. Jorden och nya småstenar som dammar för första gången. Det är då jag sörjer kulpåsen jag brukade plocka fram varje vår. Jag kan inte hitta den.