Reflektion efter 3 månader som lärare

Som sagt, nu har jag varit lärare i tre månader. Examensbeviset har anlänt och jag tittar på det. Det ser snyggt ut. Och väldigt avlägset. Och inte helt relevant.

För där står inget om några poäng i hur man planerar lektioner nu när man inte har ”all tid i världen” att planera och skapa eget material, som under VFU:n. Då när de didaktiska frågorna styrde och allt utgick från en medveten (om än inte alltid färdigtänkt) tanke.

Där finns heller inga poäng i kunskaper om hur mycket tid elevfrågorna, administrationen och föräldrakontakterna tar  - eller hur man hanterar allt detta på bästa sätt. Nog för att man själv måste skapa sina system och rutiner, men man kan ju var mer eller mindre bra förberedd. På gymnasiet när jag tänkte mig en ekonomisk och administrativ karriär då fick jag ju faktiskt öva mig i maskinskrivning. Det hörde liksom till yrket, inte bara de företagsekonomiska begreppen och teorierna.

Och inte ett ynkans poäng i hur man bäst placerar klassens individer och hur man möblerar  i klassrummet. Sådant måste man visst lära sig genom många omplaceringar och ommöbleringar.

Och inga poäng i hur man arbetar med att stärka gruppers samhörighet och samarbete. Eller i att lösa konflikter (och de är många bland hundratals unga människor, hur gulliga de än är!). Man får göra så gott man kan.

Och hoppas på, för alla nya lärares skull, att akademiseringen av lärarutbildningen inte fortsätter öka. Oerhört spännande kurslitteratur och tankar  – men ack så opraktiskt.

Examensbeviset har anlänt

Nu har jag arbetat som lärare i drygt tre månader, och häromdagen kom mitt examensbevis. Det tog över 5 månader det.

Lång tid kan tyckas, men om jag utgår ifrån den senaste tidens egna erfarenheter, så förstår jag att ingen som  inte är insatt någonsin kan veta hur mycket arbete som ligger bakom producerandet av till exempel ett stycke papper.

I morse vaknade jag tidigt och tog itu med att kreera ett litet miniprov och bara det tog osannolika 2 timmar. Jag har också andra slags papper som  mottagarna otåligt väntar på. De undrar nog över varför det tar sådan tid och har ingen aning om hur mycket arbetsuppgifter varje dag rymmer. Att deras papper bara är en uppgift bland många på listan, listan som av nödvändighet måste omprioriteras varje dag.  

Så jag tror de ansvariga för mitt examensbevis gjort så gott de kunnat, precis så som jag gör. Problemet har bara varit att tiden aldrig räcker till. Inte för dem, inte för mig. Dessutom är examensbevisets guldbokstäver stora och granna, och det förstår man ju att det tar sin tid att få till.

Betr. lärares långa sommarlov

såväl som diskussionen om lärares arbetstid (som jag bl.a. läst om i SvD via en länk hos Marie E, se här) så kommer jag inte skämmas ett dugg för alla lediga veckor.

Jag har nämligen till min 55 timmars-vecka (minst) lagt 10 timmars helgarbete. Och timmarna kommer bli ännu fler nästa vecka, även om jag skulle kunna ta helgen ledig.

Nu är jag rustad för veckan som kommer, och mer därtill. Har både en planering för veckans alla lektioner och material färdigställt. För resten av terminen har jag för vissa klasser allting klart och för resten en grovplanering i huvudet (låt den stanna där!). Det känns oerhört skönt! Resterande planering får vänta tills den långa, långa att göra-listan betats av.  Listan med det administrativa och elevvårdsärendena.

Och ganska njutbart har det varit att planera,  jag har känt mig som en riktig lärare – en sådan som jag inte alltid kan känna mig som eftersom tiden för att planera lektionsinnehållen är en sådan bristvara. I skolan! Helgalet!

Som ny tar förstås saker och ting längre tid för mig än för de med rutin. Men de rullar inte tummarna precis, de heller.

I glöggens rosa skimmer

Från och med i dag (i kväll) är jag glögglyriker och kommer så att förbli till någon gång efter nyår. En härlig tid att se fram emot!

Hela världen blir så varm, väldoftande och (som maken sa) bedövande och skönt sövande.

Har nästan helt lyckas förtränga nästa veckas 19 oplanerade lektioner (och de övriga, ännu lika oplanerade, 5 veckorna fram till jul), de 3 kilona rättningar så väl som de de 14 återstående utvecklingssamtalen.

Alkoholromantik är so not PK, men vem bryr sig? I glöggens rosa skimmer är allt OK.

Och novellen som den unga, fantastiska skribenten skrivit på elevens val glädjer än – och lika varmt som glöggen.

Felprioriteringar

Jag träffade inte mina kära med-metabolister i fredags för jag var alldeles för trött. Jag promenerade inte med min bästis i helgen för jag hade inga krafter kvar. Jag ringde och lämnade återbud till middagen med mina kära barndomsvänner i kväll för att jag var för trött och för att jag inte ville bryta upp mitt i skrivandet av omdömen.

Jag har inte mycket till liv utanför skolan just nu, och det är inte bra. Det blir man inte piggare av, precis, och det är nog en riktigt dum sak att prioritera annat före vännerna.

Men min högsta prioritet nu är att göra vad som måste göras och överleva på kuppen. Det är tur att eleverna är tillbaka nästa vecka, så det blir lite skoj.

Omdömen

Jag undrar vad elever, föräldrar och kollegor samt Skolverket skulle ge mina skriftliga omdömen för omdöme?

Behöver jag säga att när jag skriver dessa omdömen lider, svettas och att skallen knakar och fingrarna krampar?

Också ett slags modellande …

Vem ska man tro på, tro på, tro på när / orden är, ja, mer sådär / nån annans å inte era egna?

.

.

Vad som verkligen fick mig att höja på ögonbrynet häromdagen var artikeln om riksdagsledamöterna och ”deras” motioner …

Förlåt alla de elever vi förolämpat när vi skrivit om och gjort ner kåppypejstandet och wikipediandet i skolan! Ni är ju helt klart inne på ett, visserligen tokgalet men ändå helt, rätt spår!

Tänka sig!

Tempo, tempo!

Jag visste att det var mycket att göra, och att det första året är det jobbigaste. Men att det var  s å  o e r h ö r t  mycket att göra, det hade jag faktiskt inte kunnat föreställa mig. Dagar när jag sitter ner i en kvart under lunchen och i övrigt ständigt är på fötterna, och tilltalar och blir tilltalad o a v b r u t e t.  Och jag är ändå mycket van vid stressiga jobb och många bollar i luften. Fast då satt jag still.

Jag har försökt några gånger att anteckna vad jag gör, det vore intressant tycker jag. Men jag har som längst kommit till klockan halv tio. Sen har virvelvinden blåst än mer virvligt och anteckningarna fäster inte på något papper. Man skulle ha en slags tidsstudieman bredvid sig en hel dag som höll koll på görandet. Dels för att arbetstempot är löjligt och man borde kunna visa på hur det kan se ut, dels för att det vore roligt att ha dokumenterat vad det var som hände när hela dagen är som minnet av en tornados framfart.

Förra veckan var jag besviken på mig själv för då gjorde stressen och tröttheten mig till en halvgrinig typ för många gånger, men den här veckan har jag mest bara virvlat med. Ofta med ett (måhända lite desperat eller kanske lite imbecillt) leende. Men jag har varit nära gråten också när jag stiger upp och tänker på dagen jag har framför mig och allt jag har att göra. Tack och lov har jag snabbt kommit över det.

Nu är det höstlov, vilket inte innebär färre arbetsdagar. Men tystare kommer det att vara, och jag kommer att kunna börja med en sak, fortsätta med den utan att bli avbruten och komma till ett avslut. Najs!

Men det är ju sjukt att jag ser fram emot en vecka UTAN eleverna – det var ju med tanke på dem jag valde mitt nya yrke … Inte för att administrera mera. Det var ju det jag valde  bort!

Materialinsamling

I dag, lördag,  har jag suttit med det jag aldrig hinner med under veckorna. Letat material, gjort material. Jag har haft riktigt trevligt, även om jag har lite dåligt samvete över att jag inte hunnit med det där som tillhör privatlivet.

Jag hittade bland annat den här sidan, http://dimdima.com/khazana/storytime, som gav mig texter att läsa och arbeta med sexorna i engelska (t.ex. Aisopos fabler finns annars lite överallt på nätet, men ofta på en mer avancerad engelska). Jag funderar också på att det kunde bli en uppgift för niorna; att mottagaranpassa texterna, hitta mer lättförståeliga synonymer till de svåraste orden och konstruera om vissa knepiga meningar, så att de passar de yngre eleverna bättre. Sedan kunde det kanske gå att ordna så de äldre kommer och läser sagorna för de yngre, det vore så himla bra, men hur man kommer förbi schemakrocken det vete 17.

Sedan hittade jag det här,  21 accents, ett av flera yuotube-klipp som jag lade på hög för att använda längre fram. Har man tid finns det massor på nätet. Bra grejer och så  får man en välbehövlig paus från läromedlen, inte minst. Kanske kan strunta i dem helt; man kan alltid drömma. I övrigt har BBC massor med material, till och med lektionsplaneringar, kolla här. Och för de yngre finns ju CBBC , med bland annat den fantastisk historien om fåret som brandkåren fick rädda från ett tak!

Jag hade behövt några poäng i hur att räcka till

Jag vet inte hur man gör. Hur man gör när man ska räcka till för 125 elever. Se dem. Varenda en. Tala med dem öga mot öga. Stödja det som behöver stödjas, och uppmuntra det som behöver uppmuntras.

Jag vet inte hur man gör. För att hålla alla händelser och relationer och lektionsinnehåll i huvudet. Allt på en och samma gång och inte missa något.

Jag vet inte hur man gör för att vända in och ut på sig och både ha lektionerna planerade (utvärderade är inte ens att tänka på! Farväl kära reflektion, min egen lilla specialkompetens!)  och elevrelationerna uppdaterade och konflikterna mellan eleverna lösta. På en och samma dag.

Jag gör mitt bästa, och mer kan jag inte, men det är utarmande att aldrig riktigt räcka till. Att säga till eleven som dröjt sig kvar att nu måste jag springa iväg för nu väntas jag på annat håll. Och att vi ses i morgon eller nästa vecka.

Jag försöker hålla reda på allt, men nej, jag glömmer och glömmer. Och det är inte alltid hela världen, men ibland tar de små illa upp att jag glömt just det där. Det som gällde dem.

Jag har missat saker jag inte borde ha missat, saker jag borde ha sett. Mitt förnuft säger att det är inte konstigt. Men känslan säger annat. Klockan tre på morgonen känns det allra mest.

Det blev dystert det här. Kanske för dystert, det är tröttheten som talar också. En annan dag skulle det kunna låta mycket gladare. Men detta är dagens lägesrapport.