Sommar

Sommarskönt, harmoni i idyll!

Vad som inte syns på bild var hur utflykten urartade när en familjemedlem envist vägrade bevista riddarmarknaden  (löjligt, fånigt, vägrar!) och de andra lika envist envisades med att försöka övertala. Var ni händelsevis i Mariefred häromdagen och såg en mamma ute på en åker som var arg som ett bi, då var det mig ni såg!

Tänk vilka idyller familjealbumen visar, och hur alla intermezzon som familjelivet består av göms undan … tittar man i albumet några år senare, så tror man ju att det alltid var lika gulligt och solbelyst som på bilderna. Men vi blev förstås sams som alltid, och hade jättetrevligt efter att alla först fått säga sitt och de några minuternas surmulna tystnad som sedan följde var över! Vi är lite väl hetsiga och envisa, men vi är aldrig långsinta, och det är ju för väl! Rena idyllen, faktiskt!

Kanske dags att ta sig i skräck-kragen…

Mitt förhållande till skräckgenren har varit ett slags icke-förhållande. Det har varit nödvändigt eftersom jag på något underligt sätt ”tror” på det jag ser. Därför blir det svårt för mig med splatter och motorsågar. För några år sedan såg jag den japanska The grudge på bio för att jag inte vågade säga till min kompis att jag är rädd för skräck.

Det är liksom inget kul att behöva se vissa saker. Men därigenom går jag miste om det terapeutiska drag som finns i all skräck. Kanske skulle jag klara av det om jag gick bakvägen, dvs. läste avhandlingar och teori. Det kallas intellektualisering och är en typ av psykologiskt försvar (i klass med tex. projicering), men vad ska man göra när bilderna är äckliga?

Det gick bra att läsa Frankenstein, för den är ju rätt harmlös, likaså  och andra böcker där man liksom döljer det som är läskigt. Jag är nog mer en terrortyp än en horrortyp.

Nu verkar det som att skräcken är inne igen, och då kanske det är dags att jag skärper mig lite. I över ett år har jag varit sugen på att läsa Mattias Fyhrs avhandling De mörka labyrinterna och i höst kommer Skräckministeriet på SVT.

Tre metabolister på rad

Vikariefrågor, del 1

Anne-Marie ställer intressanta frågor, som jag satte mig ner och funderade kring. Det blev så långt att jag delar upp det lite. Här kommer del 1 av 3.

Hur ser kulturen ut?
Jag har varit på skolor där jag blivit behandlad som vikariesamordnarens dotter, som en arbetskamrat och som luft. Ibland får jag intrycket att vi vikarier ses som ytterligare en börda som läggs på alla lärare, trots att så inte är fallet. Det är som att blotta närvaron gör att de andra lärarna suckar lite extra för att de måste ta in att jag är där och inte Magda Idrott eller Kåre Tyska. Som att de måste slösa energi på att se och tänka att jag är där.

Men det kan ju vara roligt också, som när jag får kontakt med lärarna och man kan sitta och prata om böcker, eller när det blir lite av en sport att gissa vem jag vickar för. Eller när de vet att jag vet var man hämtar pennor, och kan föra in frånvaron och känner att de inte måste hjälpa mig med allt. Då är det roligt.

Hur gör en vikarie?
Så här kan det vara: Jag får ett telefonsamtal där en skola frågar om jag kan vicka i matematik två dagar nästa vecka. Jag svarar ja. Jag åker till skolan, har lektioner enligt instruktioner (räkna vidare). De elever som inte jobbar försöker jag med smicker, förtäckta hot och tjat få att arbeta. De som jobbar svarar med ett kort ”nej” när jag frågar om de vill fråga om något.

Eller så får jag ett telefonsamtal kl. 07.05 idag där någon frågar om jag kan ha NO idag kl. 08.30. När jag kommer till skolan får jag ett schema, hinner precis ställa in matlådan i kylen och hitta klassrummet innan eleverna kommer.

I båda fallen presenterar jag mig. Ofta har jag inte fått veta det som eleverna mest av allt vill veta: varför är läraren borta? Denna fråga får jag svara på ett flertal gånger under varje lektion. För varje ”jag vet inte” framstår jag som okunnig och klassen blir mer orolig.

Vilket stöd har vikarien i den organisation som för tillfället har anställt och uppdragsgivit vikarien en klass, lektioner och ämnen?
Stödet finns men är inte tillräckligt. Ibland stöter man på en rektor, men oftast inte. Har man tur så finns det någon som visar en var toaletterna och lärarrummet finns.

I vilken läroplan är vikarien utbildad?
Är vikarien utbildad?
Jag är utbildad i Lpo 94 och Lpf 94. Men ska jag vara ärlig så hjälper inte det mig särskilt mycket när jag blir ignorerad av ett gäng tjejer i 7:an. Den är dock lite till hjälp när eleverna frågar mig varför de ska göra ”det här”, vilket kan vara allt från att läsa ”Möss och människor” till att lära sig andragradsekvationer. I båda fallen vet jag inte, eftersom jag inte förstår mig på något av dem, men jag kan i alla fall prata om demokrati och framtiden. Ibland slänger jag in att de med största sannolikhet kommer att hamna på parmiddag någon gång i framtiden och att de då måste spela TP.
Jag är utbildad. Det är till stor hjälp, även om vissa elever har tyckt att det har varit bra att jag inte varit ”riktig” lärare.

Vem introducerar vikarien i klassrummet?
Ibland är läraren som jag ska vicka för kvar i klassrummet. Eller, det har faktiskt bara hänt 2 gånger. I 99 fall av 100 går man in i klassrummet själv, med bara en whiteboardpenna att hålla i handen. Det finns ingen som har tid att introducera. En introduktion skulle visserligen synliggöra att jag är här för att vi ska ha skola idag och att jag har expeditionen i ryggen. Å andra sidan kan det underminera min redan så bräckliga roll eftersom jag visar att jag 1) behövde hjälp att hitta till klassrummet, och 2) inte kunde gå in i det själv.

Hmmm…

Och DU

När jag vickade i veckan gjorde jag en liten observation. Eleverna är inblandade i ett konstprojekt som heter ”Konsten, platsen och du!”. I klassrummet hittade jag även en bok som heter ”All världens berättelser och du”. Det är det där ”…och du” som jag reagerar på.

Med ”…och du” vill man göra – elever i det här fallet – delaktiga. Man vill visa att eleverna har en självklar plats i konsten, i samhället och historien. Det är viktigt. Men när jag frågade eleverna om vad de tyckte om titlarna tyckte de att de var ”skumma”. En elev sa: ”Vad har jag med konst att göra?”. Och det är ju här man hittar själva orsaken till varför man lägger till ett ”…och du”.

Men det finns ett problem. Anledningen till att eleverna tyckte att titlarna var ”skumma” var inte att de inte kände sig delaktiga, utan att de uppfattade ”… och du” som ironi. Det här kunde de inte uttrycka själva, men av deras svar kunde jag utröna att de trodde att någon drev med dem.

Det är ju lite roligt på ett sätt, men sorgligt på ett annat. Det är som att de är så vana att bli tilltalade på ett ironiskt, sarkastiskt eller nedlåtande sätt att de inte kan ta till sig andra sorters budskap.

Sorgens sju stadier

 ”När slutar vi?”
”Om 10 minuter.”
”VA!?” = > CHOCK
”Lektionen slutar om 10 minuter.”
”Nej, vi slutar nu!” = > FÖRNEKELSE
”Nej, vi slutar om 10 minuter. Det står på schemat.”
”Men vafan, kom igen!” = > VREDE
”Jag säger till när lektionen är slut.”
”Men jag är hungrig! Och vi brukar alltid få sluta tio minuter tidigare, fråga vår lärare! Vi kommer inte att säga nåt till nån, vi lovar. Vi har ju jobbat jättebra hela lektionen…” = > KÖPSLÅENDE
”Ni kan kanske få gå om 5 minuter, men då vill jag inte höra en massa tjat.”
”Men åh…” [Eleven går och sätter sig och lyfter inte pennan] = > DEPRESSION
”Det är ju inte så långt kvar nu, eller hur?”
”Nej, i för sig…” = > ACCEPTANS

Citationsteckenleken, del 2

 

Titta! Det är fler som leker!

Spelregler finns här.

Istället för välkommen

Idag hade jag spanska med en grupp sexor. Det är ganska intressant att studera deras möte med den stora högstadieskolan, som de flesta av dem kommer att börja i nästa termin. Hur de är vana vid något annat. Hur de ropar och vill göra mig uppmärksam på att det faktiskt är klotter på deras bänkar. Själv tänker jag att de ska glada att det bara var monster och ”puss puss sandra” och inte ”du är en jude”, ”kuk” eller hakkors. Sen fattar jag ju att det är mig det är fel på och inte sexorna. Det är ju deras klassrum som är normala. Där är bänkarna fria från kränkande klotter.

Efter sexornas lektion hittar jag en ”sug kuk”-lapp på golvet. De måste ha sett den när de kom in, men jag har missat den. Lappen låg där som en förvriden version av en dörmmatta med ”välkommen” på. Välkommen till högstadiet. Efter lektionen går jag runt med trasa. Även fast det inte är mitt fel att bänkarna är nedklottrade känns städningen som mitt sätt att be om ursäkt. Det är också ett sätt att försöka hålla någon slags nivå. Men samtidigt tänker jag surt att man skulle införa övervakningskameror och ringa föräldrar och någon annan än jag, kanske föräldrar och elever tillsammans, borde tvätta bort det här eftersom det är jobbigt nog att vara vikarie. Sen blir jag lite rädd och undrar vad det är för fel på mig som blir så förbannad och vill införa någon slags ”Storebror Björklund ser dig”-metod. Jag ser mig omkring i klassrummet och förstår genast varför det klottras. Det är redan så fult och slitet. Skomärken längs väggarna, gammalt klotter och ristningar, gardiner som är på väg att lossna. Det finns ingenting i rummet som säger ”välkommen, vi vill ha dig här”. Visst ska en duktig lärare kunna undervisa var som helst, men ett klassrum visar tydlogt vad det är som ska ske i rummet, vilka personer som ska vara på vilka platser. Rummet säger också något om vilket värde man sätter på de som ska vistas i rummet. Det finns inga pengar till upprustning. Det är därför eleverna jobbar ideellt med att göra dörrmattor som säger ”sug kuk” istället för ”välkommen”.

Plastikkirurgi

Ni vet när barn (var det en för grov generalisering?) klättrar upp i träd och sen inte kan komma ner. Då brukar det alltid stå någon vuxen (dagisfröken) nedanför och säga: ”Om man inte kan klättra ner ska man inte klättra upp”, och så sitter barnet(?) där och skäms. Det är därför jag inte rör torsomodellerna (jag vet inte om de heter så) som man har för att undervisa om kroppens organ. Plockar man ut delarna får man inte tillbaks dem igen. Nu är det inte bara jag som lärt mig det, utan även en elev som jag mötte idag. Hon fick inte tillbaks levern. Den hade slutat att passa in i kroppen. Handlingskraftig som hon är löste hon problemet med en meter tejp.

Nu vet vi ju att det man gör i skolan inte nödvändigtvis behöver hindra en i arbetslivet, se bara på Maud och Anders, men jag känner ändå en viss tveksamhet till att låta mig opereras av eleven om hon skulle välja att bli läkare i framtiden.