Det FINNS INGA obehöriga lärare!

Jag fick anledning att skriva några rader, trots att jag så sent som igår sa att jag inte hade något på hjärtat – för det här är verkligen en hjärtefråga för en nyexaminerad lärare:

Obehörig läkare

Anne-Marie Körling och Öpedagogen tar upp något mycket viktigt: oskicket att tala om ”obehöriga lärare”. Några sådana finns ju inte – lika lite som obehöriga läkare, advokater och så vidare. Antingen är man utbildad lärare, eller så arbetar man i skolan i en yrkesprofession utan att vara utbildad till det. Var någon annanstans skulle det vara möjligt än i skolan? Inte på sjukhuset och inte på advokatkontoret i alla fall.

Själv var jag var på en anställningsintervju och blev presenterad av en av intervjuare för den andre ”som en av de sökanden som har lärarexamen”. Jag borde ha frågat om de intervjuade andra än dem med lärarexamen, och varför i så fall.

Öpedagogen skriver:

Alla vi som är utbildade lärare borde under inga omständigheter acceptera detta felaktiga begrepp, varken i skollagstexten eller var mans mun.

Det här är en oerhört viktig fråga för vår profession. Vad behöver vi göra, anser du?

Läs A-M Körlings inlägg här, och Öpedagogens här!

Google läskigare än man tror

Efter att ha läst Stefan Lindbergs artikel om Google i dagens DN blir jag en smula nervös. För jag har ju lagt alla ägg i samma korg. Jag använder många av Googles funktioner och tycker om det. De fungerar. Och så länge det gör det har övervakningsaspekten kommit i skymundan.

Den här typen av marknadsföring kommer givetvis att underlättas av ansiktsigenkänning (utvecklad av ett företag som Google köpte 2006). ”Tänk att framtiden redan är här”, tänker du, men den tanken avbryts av att en känd tv-bagare tacklar bort psykologen från skärmen och undrar om du inte ska ha just Hans ekologiska råg i surdegsbrödet (som du skrev om på Facebook) och önskar dig lycka till med Familjen och Helgen som du GÖR varje fredag (som du skrev om på Twitter) och någon (psykologen igen) uppmanar dig att inte stressa inför deadlinen (som du skreeev om på Facebook och Twitter och Blubber och Blabber) och först då framträder Tindra på skärmen (vad stor hon har blivit) och säger att hon längtar efter sin pappa och snälla kom hem.

Det är klart att man kan himla med ögonen och påpeka att man inte måste köpa en produkt bara för att man ser annonsen, eller att Google bara vill hjälpa till. Men ändå…

Lindbergs artikel måste jag ge till mina tvåor och treor i höst. Fram till dess ska jag spara den på Google Docs.

Tänk till om IKT och folkbildningen!

I en kommentar till inlägget om IKT i skolan häromdagen  skriver Per Lagerström att han

skriver på ett manus till en idéskrift om “Folkbildningens digitala möjligheter” som skall fånga upp lite av alla de erfarenheter som gjorts inom det flexibla (och digitala) lärandet inom folkbildningen de senaste åren.

Vår huvudtes är att klyftorna i samhället redan existerar och antingen förstärks eller minskas med hjälp av nätet. Och att just folkbildningen har en jätteuppgift att fylla.

Min egen tes är att folkbildningen dessutom ligger flera steg före i sitt pedagogiska tänk om man jämför med communities, och andra modererade diskussionsforum på nätet.

En utmaning för min del blir att gjuta lite mod i folkbildarna och få dom att börja tro på sig själva och sina organisationers möjligheter.

Tar gärna emot tankar och idéer om detta på per.lagerstrom@folkbildning.net

MVH

/Per Lagerström

”Death of Education – Dawn of Learning” – i en skola för alla?

Jag har precis hoppat på samma kurs som Monica och Lina läser, KTH:s distanskurs om digitalt lärande. Spännande! Mitt i all entusiasm (och ibland en viss kritik mot det digitaliserade lärandet) infinner sig känslan av en viss meningslöshet. Vår samlade erfarenhet av datorer i skolan är mer en erfarenhet av brist på teknik, såväl som kompetens. Vad är vitsen med denna ökade digitala kompetens om inte möjligheten finns att utöva den?

I videon ovan talas det bland annat om den kompetens dagens elever behöver få med sig från skolan. Fakta är i mycket något förlegat (den finns bara ett musklick bort), och det stereotypa testandet av dessa faktakunskaper är, menar en av talarna, en ”economically foolish idea”.

Vad som krävs av våra framtida elever är istället artistiska förmågor, att kunna sammanställa, förstå kontexter, att arbeta i team, vara tvärvetenskapliga, flerspråkiga, mångkulturella. Vi behöver ”modiga barn som bryr sig”.

Det gäller inte att memorera fakta utan i stället att veta hur man finner informationen, hur man giltiggör den, sammanställer och förenar den med annan information. Hur man använder den, kommunicerar den, samarbetar runt den, hur man löser problem.

Utbildningen som den ser ut är i dag är ”död” –  nu skönjer vi gryningsljuset för lärandet.

Det viktiga, som jag ser det, är att det är genom skolan vi ger eleverna tillgång till denna teknik. Till de som har är redan mycket givet; många av våra elever lär sig mycket på egen hand på datorerna hemma. Men vi får inte glömma de andra.

”Framtiden är här, den är bara lite ojämt födelad” som en författare säger i den här artikeln från Aftonbladet, som handlar om att nätet, eller den digitala kompetensen, är den nya klassfällan.

Dags att tänka om

Proust med glimten i ögat!

Jag har försökt, men inte lyckats, läsa Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”. Har bara kommit en bit in i boken – har läst om den berömda madeleinekakan – men sedan har jag liksom … somnat.

Men Bodil Malmsten gör att jag undrar om jag inte ska göra ett nytt försök, för hon refererar till humorn hos Proust (”hummorn” skrev jag först, och det var ju lite roligt – det kanske är ett tecken?).  Jag citerar henne här nedan, men först måste jag börja att citera det hon skriver om att identifiera sig i litteraturen, det är kul det också:

Proust skriver mycket om svartsjuka. En svartsjuka som jag inte kan identifiera mig med och det är jag inte ute efter.
Läser Proust gör jag inte för att identifiera mig, behöver jag identifiera mig visar jag körkortet. Läser gör jag för att det är en njutning att läsa och jag läser bara det som det är en njutning att läsa.

Och så det om Proust, som alltså får mig att fundera på att göra ett nytt försök:

Hade jag vetat hur rolig Proust är hade jag läst honom när jag var ung och tråkig, men ingen i det litterära etablissemang som lagt beslag på Proust sa något om humorn hos Proust och jag var för lat för att ta reda på det själv.

Den humorn måste jag se om jag kan finna! Och så måste jag citera en grej till:

Folk som sitter vid TV:n tre timmar om dagen och säger att de inte har tid att läsa eller bara orkar läsa lättlästa böcker kan man bara hänvisa till Proust:
”Säg inte att ni är trött. Trötthet är den organiska yttringen av en förutfattad mening.”

Jag kunde ju egentligen ha länkat direkt till hela inlägget, för nu har jag ju ändå citerat nästintill allt.

Breaking the law…

En av uppgifterna i min kurs i webbdesign handlar om upphovsrätt. Vilken djungel!
Det är flera gånger jag tittar ner i marken, skrapar med skon i golvet och skäms en smula. Ta citaträtten, till exempel.

Så här står det i Svensk författningssamling (SFS):

Citat

22 § Var och en får citera ur offentliggjorda verk i
överensstämmelse med god sed och i den omfattning som motiveras av
ändamålet. Lag (1993:1007).
(Se riksdagens hemsida)

Vad innebär då god sed?
Jo, det innebär att man alltid bör ange vem som sagt eller skrivit det man citerar. Citatet ska belysa det jag har att säga och bör inte utgöra merparten av mitt eget verk.

Vad innebär detta?
Jo, att mina årliga citat här på bloggen (så väl som alla andra citat) måste innehålla en kommentar där jag kommer med något vettigt istället för att jag är tyst och låter citatet tala för sig själv.

Nedanstående videoklipp belyser dilemmat med att leva laglydigt.

Klas Klättermus-nostalgi

Det var alldeles, alldeles för länge sedan man fick sjunga Torbjörn Tegnérs Badvisa för små björnar … åh, det var tider det! Knubbiga och lena  små barn som plaskade i badkaret. Sveptes in i fluffiga badlakan. Rena barn! Badade när jag så bestämde!  

Skrubba lilla brummelman
med tvål och borste i en spann
Nalle ska bli fin och ren
han ska bli så mjuk och len
Mor vill skrubba om hon får
på bruna ben och svarta tår
”Nej bevars vad du är grå
på dina tassar små”
Titta hit så får jag
Torka nosen din ett tag
Vänd på huvudet får jag se
Lilla örat med
Skrubba Lilla Brummelman
med tvål och borste i en spann
Ingen björn i detta land
ska bli så ren som han.

Jag älskar Klas Klättermus och alla visor! Jag tror det var lite ogenomtänkt att satsa på högstadiet och gymnasiet … hur kunde jag glömma bort att låta Klas styra mitt val av åldersgrupp jag tänkte mig undervisa? Men på högstadiet kanske man kan köra lite ämnesintegrerat med hemkunskapen och sjunga om  pepparkaksbakningen vid Lucia? Eller om veganismen i kostläran? (För den som jämt har kött till mat och skinkor hela dagen, han blir så däst och trött och lat och får så ont i magen. Men den som äter palsternackor han går inte av för hackor, morot, selleri och dill är inte heller illa! ) (JÖSSES! Och jag undrar varför sonen är vegan? Att jag inte tänkt på indoktrineringen jag utsatt honom för högst omedvetet!)

Men – hurra! ”Rövarvisan” från Folk och rövare i Kamomilla stad den kan man ju köra i KSMB:s punktappning! Det borde man väl komma undan med?

Stöd Wikipedia!

Att Wikipedia inte är tillförlitligt får man lära sig i  skolan, oavsett om man går i grundskolan eller läser på högskolan. På högskolan har jag hört det berättas om hur lärare (på okänd högskola/universitet) inför tentor går in på Wikipedia och gör ett par väl valda ändringar/tillägg. Allt för att göra bedömningen av studentuppsatserna lite mer spännande, antar jag … om det nu inte är en modern vandringssägn. På Uppsala Uni har jag ryktesvägen hört att studenterna själva roar sig med att gå in på Wikipedia och röra om i faktagrytorna… Sabotage, tycker jag! Drygt, illvilligt kunskapssabotage! Wikipedia är ju fantastiskt om alla hjälps åt, en demokratisk kunskapstjänst väl värd att kallas kunskapskälla om källkritiken bara blev säkrare. Vilket den skulle kunna bli med fler medarbetare, i stället för motarbetare/sabotörer/kunskapsterrorister.

Torsten Kälvemark skrev om detta häromdagen:

Wikipedia är i dag ett dominerande uppslagsverk för miljontals kunskapssökare, från lågstadielever till beslutsfattare. Med insikten om detta och om internets ökande betydelse borde alla forskare ställa sig frågan: Hur kan jag själv bidra med begripliga fakta till denna öppna kunskapsbank och vad kan jag själv göra för att höja dess kvalitet?

Det handlar om forskningsinformation och populärvetenskap. Det handlar dessutom om det lagfästa kravet på att universitet och högskolor ska informera om verksamhet och resultat. Inget redskap för denna denna så kallade tredje uppgift kan vara viktigare än nätet.

Mitt konkreta råd till varje högskolerektor skulle därför vara följande: Tillsätt omedelbart en Wikipedia-grupp för att se hur det egna lärosätet kan bidra till kvalitetssäkring av informationen i nätets stora och globala uppslagsverk. Anställ dessutom gärna vetenskapsjournalister för att hjälpa forskarna med den uppgiften.

I Lihs bok om Wikipedia revolutionen konstateras det att traditionella encyklopedier fortfarande gömmer sig bakom avgiftsbelagda brandmurar medan Wikipedia finns fritt tillgängligt och åtkomligt för nätets sökverktyg. Hälften av dess trafik kommer därför från Google. Det är alltså här som framtidens vetenskapsinformation hör hemma och forskarna måste helt enkelt vara med i den utvecklingen.

Läs hela artikeln här, i Aftonbladet Kultur från den 13/6

Att jag inte gillar kåppypejstandet från Wikipedia eller internet över huvud taget, det är en annan sak – men den är det lärarnas sak att ta itu med eller försöka förhålla sig till.

Bildningsluckor är också bildning?

Av skolans lärdom har envar

i  bästa fall en smula kvar.

Jag minns Boren, Roxen, Glan.

Var de ligger vete fan.

Var det fjällar eller öar?

Kanske floder, kanske sjöar?

BILDAD (om jag ej tar miste)

är den som glömt det han visste!

Ur Lennart Hellsings ”Skolbok”, 2005

Jag minns termer såsom

konstruktivismen,

och så den där schismen

mellan forskarlägren

(vilka de nu var).

Jag har ett svagt minne av

vad det var Frykman skrev

om skolan, det som var så intressant.

Receptionsteorierna har jag ganska gott i minne,

men för hur länge, ett år – eller en timme?

.

Minnesluckor, 5 års ackumulerade luckor! Trösten finner jag hos Hellsing:

Av skolans lärdom har envar

i  bästa fall en smula kvar.

.

Jag minns Boren, Roxen, Glan.

Var de ligger vete fan.

.

Var det fjällar eller öar?

Kanske floder, kanske sjöar?

.

BILDAD (om jag ej tar miste)

är den som glömt det han visste!

Ur Lennart Hellsings ”Skolbok”, 2005

.

.

Familjen Tejp c/o Bodil Malmsten

 

Pappa Tejp är pappaledig, han är helt enkelt arbetslös. 
För mamman är det en tidsfråga, bara nedskärningar på kontoret, häftapparaterna har redan fått gå, saxarna är varslade. 
Familjen Tejp oroar sig något hemskt för framtiden, bara problem, fem barn och inga inkomster, baby Tejp med sin laktosintolerans, trillingarna som är autistiska och adoptivbarnet som plötsligt bara måste söka sina rötter. 
En gnagande känsla av att inte vara som andra bara för att han är grön.

Hur ska det gå för familjen Tejp?

                                 * * *       

Ur del två om familjen Tejps liv och öden  - min favoritfamilj för tillfället, förutom min egen och tillsammans med Simpsons, förstås. Har ni inte mött dem än, så titta in på Bodil Malmstens blogg! Alla delar hittar du här (scrolla ner på sidan, del 1 börjar längst ned)