Examensbeviset har anlänt

Nu har jag arbetat som lärare i drygt tre månader, och häromdagen kom mitt examensbevis. Det tog över 5 månader det.

Lång tid kan tyckas, men om jag utgår ifrån den senaste tidens egna erfarenheter, så förstår jag att ingen som  inte är insatt någonsin kan veta hur mycket arbete som ligger bakom producerandet av till exempel ett stycke papper.

I morse vaknade jag tidigt och tog itu med att kreera ett litet miniprov och bara det tog osannolika 2 timmar. Jag har också andra slags papper som  mottagarna otåligt väntar på. De undrar nog över varför det tar sådan tid och har ingen aning om hur mycket arbetsuppgifter varje dag rymmer. Att deras papper bara är en uppgift bland många på listan, listan som av nödvändighet måste omprioriteras varje dag.  

Så jag tror de ansvariga för mitt examensbevis gjort så gott de kunnat, precis så som jag gör. Problemet har bara varit att tiden aldrig räcker till. Inte för dem, inte för mig. Dessutom är examensbevisets guldbokstäver stora och granna, och det förstår man ju att det tar sin tid att få till.

Novis till expert: en matris

Satt och läste om bedömningsmatriser och hittade en bra länk till Novis-expert-matrisen, som Dreyfus och Dreyfus utvecklat. Här är det en Stan Lester som bearbetat den:

Klicka på bilden för att komma till en läsbar matris.

När jag läser om hur man utvecklar skicklighet är det ju utifrån min roll som en lärare som ska skriva underlag för utvecklingssamtal. Jag vill veta hur jag kan tänka kring bedömning, men det enda jag kan tänka på när jag ser matriser är var befinner JAG mig? Plötslig sitter jag och sätter osynliga kryss i de olika rutorna i matrisen och tänker ”är jag Unlikely to be satisfactory unless closely supervised på novisnivån eller Straightforward tasks likely to be completed to an acceptable standard på avancerad novis-nivån?”

Betyg och framtid – en omöjlig ekvation?

Omslag från nextopia.info

Idag lever vi inte för nuet, utan för framtiden. I framtiden finns allt vi vill ha, det där där våra möjligheter att förbättra och förändra våra liv. Igår var du inte bättre än din senaste grej, idag är du inte bättre än din nästa grej. Det menar Micael Dahlén, professor i ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm i sin bok Nextopia. Livet, lyckan och pengarna i förväntningssamhället.

Det ligger i människans natur att hela tiden vilja ha mer och att jaga/söka lycka. För lyckliga kan vi inte bli. Eller, vi kan bli det, men lycka varar inte längre än tre månader. Efter det börjar vi jaga igen. Det vi kan bli, eller oftast är, är nöjda. Dahlén tar upp studier som visar att människan sedan 50-talet varit ganska nöjda. Ungefär 5,6-5,8 på en tiogradig skala. Detta trots att levnadsstandarden har höjts. Detta trots att tillväxten har ökat stadigt genom åren. Vi har mer pengar och mer fritid än vad människor innan oss haft.

I Förväntningssamhället, som Dahlén skriver om, rankas löften om framtiden högre än löften om idag. ”I förväntningssamhället kan vem som helst göra vad som helst, när som helst, var som helst.”

I ett blogginlägg berättar han om en intervju han precis gjort med en tidning som riktar sig till lärare. De diskuterade betyg och Dahlén delade med sig om sina åsikter om betyg:

My first concern was that grades still have to much to do with intake and storing, which are the least necessary things to know nowadays. Anything is within reach of your sticky fingers and available at a click, taking in has never been easier.

och vidare:

My second concern was that grading, in the end, is all about achieving set goals. And, as you know, I keep arguing that only very short-term set goals can really ever be productive in the warp-speed revolving world we now live in.

Är det snällt att vara snäll när det handlar om betyg?

Häromveckan fick jag en mapp med betygsdokument i handen. Snart är det utvecklingssamtal och jag skulle kryssa i på en tregradig skala hur jag tycker att det går för eleverna. Alternativen var minus, noll och plus. En del lärare hade kryssat utanför fälten för att illustrera att det gick riktigt dåligt eller riktigt bra för vissa.

Medan jag funderade på hur jag tyckte att det gick för eleverna tänkte jag på Janis och hennes 100 omdömen som hon ska skriva. De papper jag skulle fylla i är ju rena semestern i jämförelse. Men samtidigt var det hela så korkat. Vad säger ett kryss i en ruta? Hur ska eleverna förstå att ett kryss i nollrutan kan betyda både ”det går bra, men jag vill se lite resultat också” och ”jag vet att du har varit sjuk, men du ligger inte efter så det är bara att köra på, jag tror på dig”?

En bekant till mig, som också är lärare, berättade att han brukar ge elever bättre omdömen än de egentligen skulle ha. Han hoppas att det ska få dem att gå på hans lektioner, eller jobba mer och bli mer motiverade. Det är å ena sidan ganska smart, för ibland måste man ju lura eleverna att de kan, eller ge dem en morot. Å andra sidan är det ju väldigt oärligt. Det finns ju andra sätt att locka fram den potential man ibland skymtar hos eleverna. Det måste väl ändå vara bättre att vara tydlig med vilka mål eleven når just nu och vad eleven behöver göra för att nå resten, eller högre.
Fast man kanske kommer längre med att vara schysst än att vara ärlig…

De ska ju ha betyg också…

Det ska mätas och vägas...

Att man måste sätta betyg på elever vet jag. Men det var först förra veckan som jag kom till insikt om det. Det var under ett samtal med några av mina elever. Vi pratade om en uppgift och när den skulle vara klar som orden DU SKA SÄTTA BETYG PÅ DEM swischade genom huvudet. Och jag fattade att jag kanske måste sätta IG på elever som jag tycker är trevliga och roliga (eller MVG, så klart). Visst är det deras prestation som betygsätts, men inte bara. Deras person finns där också. Det är märkligt hur lätt det är att glömma bort det och bara ha kul på lektionerna.