Klassrumsexperiment: A class divided

Idag blir det filmtips. Dagen efter att Martin Luther King Jr. dödades bestämde sig läraren Jane Elliott att utföra ett experiment i sitt klassrum. Hon delade in eleverna efter ögonfärg. Den ena gruppen behandlades sämre; de fick inte leka utomhus på rasten, de fick ha speciella kragar på sig och fick höra att de var mindre värda. Redan efter några minuter skedde skillnader i barnens beteende. Dagen efter bytte läraren, då behandlades den andra gruppen sämre.  Filmerna är ett talande exempel på hur diskriminering fungerar. Här finns mer att se och läsa om A class divided.

 

 

Det bultar, bankar och rycker

De senaste dagarna har jag fått ryckningar i mitt nedre vänstra ögonlock. Vad jag vet har inga stora förändringar skett och jag är nog inte mer stressad än innan ryckningarna började. Kan det vara vansinne som sakta smyger sig på? Kan det vara så att jag håller på att förvandlas till en kuf? Frågorna hopar sig.

Gladwell inspirerar

Vad är en recension annat än en spegling? Äh, jag glömde bara bort att vända på bilden...

Tänk att vara popsociolog. Det hade varit något. Det innebär att man är sociolog utan att ha studerat till det. Å ena sidan kan man lätt avfärda en popsociologs slutsatser, han/hon har ju ingen utbildning och bör därför inte uttala sig om ämnet. Man skulle ju inte komma på tanken att lyssna på en popläkare, eller hur?
Jo, det skulle man. Hur många gånger frågar man sina popläkarvänner om råd jämfört med utbildade läkare? Precis.

Det är här mitt ”å andra sidan…” kommer in. För även om Malcolm Gladwell bara är popsociolog så gör han det jäkligt bra. Så bra att jag efter läsningen av böckerna Den tändande gnistan och Blink. Den intuitiva intelligensen inte klarar av att läsa det inledande kapitlet till en av (den utbildade) sociologen Zygmunt Baumans böcker.

Den tändande gnistan handlar om de små och till synes obetydliga förändringar som får saker och ting att hända. Om vilka människor som får saker och ting att hända, och hur. Det är fascinerande att läsa om hur brottsligheten i New York sjönk, om varför anti-rök-kampanjer misslyckas (svar: det gäller att få trendsättarna att sluta, då följer resten med) och hur det kommer sig att man inte ska vara fler än 150 personer i en verksamhet som kräver gemensamma mål.

De som följer med under och efter läsningen av Den tändande gnistan är hopp. Det behöver inte krävas stora samhällsreformer för att förbättra vår levnadsstandard, eller skapa möjligheter för människor att utvecklas, det kan räcka med att göra en liten förändring. I de exempel som Gladwell ger visas tydligt att en fjärils vingslag kan få stora saker att hända. Och det är hoppfullt. Men det kommer samtidigt med ett ansvar: Jag kan åstadkomma förändring – så vad kan jag göra?

Ett modernt dygn

Man kanske skulle önska sig en till klocka.

I boken Nextopia av Micael Dahlén (en bok som stannar kvar i huvudet ett tag) beskriver han den genomsnittlige världsmedborgaren Barrys genomsnittliga dygn. Nu hittar jag inte information om hur undersökningen gått till och vilka länder som var inblandade så gå och hämta en nypa salt innan du läser vidare.

Det här gjorde Barry på ett dygn:

Sömn: 7,1 timmar
Arbete: 6,4 timmar
Skola: 2,7 timmar
Hushållsarbete: 2,9 timmar
Resor: 1,2 timmar
__________

Totalt: 20,3 timmar.

Om jag ser på mitt eget liv stämmer det här gamska bra. Öka lite här och minska lite där, bara. Men. Det kommer mera. Barry hann nämligen med det här också:

Internet: 3,6 timmar
TV: 2,5 timmar
Radio: 1,3 timmar
Dagstidningar: 0,7 timmar
Veckotidningar:0,6 timmar
Mobil, sms, IM, e-post, bloggar, mp3 etc.: 7,9 timmar
Familj: 4,5 timmar
Vänner: 1,5 timmar

Nu landar den totala siffran på 43 timmar. Barrys dygn är 43 timmar långt. Det läskiga är att det här också stämmer ganska bra med mitt eget liv. Visst ingår det en hel del multitasking, men ändå…

Till Liz: Ska du bli lärare?

Först och främst: Hej! Vad kul att du hittat hit. Nu till dina frågor:

Du skriver att du är osäker på om du ska välja läraryrket för att omgivningens syn inte är så positiv. Då tänker jag så här: Är det du som ska jobba som lärare eller omgivningen? Vad vill du själv?

Angående att läraryrket inte är en bred utbildning. Nej, det är den nog inte. Men det är å andra sidan inte biokemist eller bilmekaniker heller. Hela poängen med en utbildning är inte att man ska bli bra på allt, utan att man ska bli jättebra på något. Ser du skillnaden? Gymnasiet ger en bred utbildning, så den har du redan (gissar jag). Och lönebilden… Man skulle ju kunna tänka sig att lärarlönerna i Sverige är så låga i förhållande till resten av Europa för att staten vill försäkra sig om att det inte är några pengahungriga karriärister som söker. Lönen beror på din kompetens i kombination med vilken kommun du jobbar i. För mig spelade inte lönen någon roll. Jag ville bli lärare. Punkt slut. Men om du bara vill ha ett jobb som ger dig lön och mat på bordet så råder jag dig till att inte bli lärare. Då har du roligare i en kassa någonstans. Eller som bilmekaniker.

Novis till expert: en matris

Satt och läste om bedömningsmatriser och hittade en bra länk till Novis-expert-matrisen, som Dreyfus och Dreyfus utvecklat. Här är det en Stan Lester som bearbetat den:

Klicka på bilden för att komma till en läsbar matris.

När jag läser om hur man utvecklar skicklighet är det ju utifrån min roll som en lärare som ska skriva underlag för utvecklingssamtal. Jag vill veta hur jag kan tänka kring bedömning, men det enda jag kan tänka på när jag ser matriser är var befinner JAG mig? Plötslig sitter jag och sätter osynliga kryss i de olika rutorna i matrisen och tänker ”är jag Unlikely to be satisfactory unless closely supervised på novisnivån eller Straightforward tasks likely to be completed to an acceptable standard på avancerad novis-nivån?”

Betyg och framtid – en omöjlig ekvation?

Omslag från nextopia.info

Idag lever vi inte för nuet, utan för framtiden. I framtiden finns allt vi vill ha, det där där våra möjligheter att förbättra och förändra våra liv. Igår var du inte bättre än din senaste grej, idag är du inte bättre än din nästa grej. Det menar Micael Dahlén, professor i ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm i sin bok Nextopia. Livet, lyckan och pengarna i förväntningssamhället.

Det ligger i människans natur att hela tiden vilja ha mer och att jaga/söka lycka. För lyckliga kan vi inte bli. Eller, vi kan bli det, men lycka varar inte längre än tre månader. Efter det börjar vi jaga igen. Det vi kan bli, eller oftast är, är nöjda. Dahlén tar upp studier som visar att människan sedan 50-talet varit ganska nöjda. Ungefär 5,6-5,8 på en tiogradig skala. Detta trots att levnadsstandarden har höjts. Detta trots att tillväxten har ökat stadigt genom åren. Vi har mer pengar och mer fritid än vad människor innan oss haft.

I Förväntningssamhället, som Dahlén skriver om, rankas löften om framtiden högre än löften om idag. ”I förväntningssamhället kan vem som helst göra vad som helst, när som helst, var som helst.”

I ett blogginlägg berättar han om en intervju han precis gjort med en tidning som riktar sig till lärare. De diskuterade betyg och Dahlén delade med sig om sina åsikter om betyg:

My first concern was that grades still have to much to do with intake and storing, which are the least necessary things to know nowadays. Anything is within reach of your sticky fingers and available at a click, taking in has never been easier.

och vidare:

My second concern was that grading, in the end, is all about achieving set goals. And, as you know, I keep arguing that only very short-term set goals can really ever be productive in the warp-speed revolving world we now live in.

Är det snällt att vara snäll när det handlar om betyg?

Häromveckan fick jag en mapp med betygsdokument i handen. Snart är det utvecklingssamtal och jag skulle kryssa i på en tregradig skala hur jag tycker att det går för eleverna. Alternativen var minus, noll och plus. En del lärare hade kryssat utanför fälten för att illustrera att det gick riktigt dåligt eller riktigt bra för vissa.

Medan jag funderade på hur jag tyckte att det gick för eleverna tänkte jag på Janis och hennes 100 omdömen som hon ska skriva. De papper jag skulle fylla i är ju rena semestern i jämförelse. Men samtidigt var det hela så korkat. Vad säger ett kryss i en ruta? Hur ska eleverna förstå att ett kryss i nollrutan kan betyda både ”det går bra, men jag vill se lite resultat också” och ”jag vet att du har varit sjuk, men du ligger inte efter så det är bara att köra på, jag tror på dig”?

En bekant till mig, som också är lärare, berättade att han brukar ge elever bättre omdömen än de egentligen skulle ha. Han hoppas att det ska få dem att gå på hans lektioner, eller jobba mer och bli mer motiverade. Det är å ena sidan ganska smart, för ibland måste man ju lura eleverna att de kan, eller ge dem en morot. Å andra sidan är det ju väldigt oärligt. Det finns ju andra sätt att locka fram den potential man ibland skymtar hos eleverna. Det måste väl ändå vara bättre att vara tydlig med vilka mål eleven når just nu och vad eleven behöver göra för att nå resten, eller högre.
Fast man kanske kommer längre med att vara schysst än att vara ärlig…

Okunskap om upphovsrätt oroar

Ett litet minne från lärarutbildningen:

Grupparbete. Vi har valt att producera ett läromedel. Jag älskar när man får göra ”riktiga” saker. Den här produkten kommer att komma till användning sen när vi i gruppen jobbar.

Vi skriver all text till läromedlet själva, men när det kommer till bilderna så händer någonting. För mig är det självklart att alla bilder som finns i produktionen ska vara fotograferade av oss. Inte tagna från tex. Flickr, även om de har vissa bilder som man får använda. Det handlar om stolthet och att jag vill kunna säga ”det här har jag gjort med mina egna händer. Jag har deltagit i varje steg av produktionsprocessen”. Det handlar också om att vara en förebild, och att det viktiga modellandet faktiskt kan ske på riktigt.

Därför blir jag en smula förskräckt när resten av gruppen tycker att det är mer konstigt att jag anser att vi själva ska fotografera än att man tar bilder från Internet och använder dem utan att skriva ut källan.

Med ett fåtal dagar kvar till deadline visar det sig att de bilder som de andra i gruppen sa var helt okej att använda inte alls är det. Går man till webbadressen står där ett tydligt © och All rights reserved.

Varför kan folk inte sånt här? Varför tror folk att man bara kan plocka saker och säga att ”nu är det mitt!”? Har det något med åldersskillnaden mellan oss i gruppen att göra, tänker jag. Men nej. Jag köper inte det. Det är en skillnad på 5 år, och ingen kan ha missat debatten om upphovsrätt som pågått de senaste åren. Dessutom vet de flesta att man inte får stjäla.

Det värsta är att de här människorna går på lärarutbildningens medieinriktning. Man tycker ju att saker som upphovsrätt och källhänvisningar borde diskuteras extra mycket. Eller att de blivande lärarna har upphovsrätt i åtanke när det ska göras presentationer och skapas produkter. Men nej.

Så, till alla som inte har koll på upphovsrätt eller som vill skaffa sig koll på upphovsrätt, här kommer några användbara länkar:

Skolverkets Kolla källan. Bra med elevanpassat material, exempelvis häftet ”Vadå upphovsrätt?”. Där finns även guider för lärare.
Svensk författningssamling, lagen om upphovsrätt.
Från Regeringskansliet, en broschyr om upphovsrätt, en broschyr om kopiering och nedladdning, samt en broschyr om upphovsrätten i informationssamhället.

De ska ju ha betyg också…

Det ska mätas och vägas...

Att man måste sätta betyg på elever vet jag. Men det var först förra veckan som jag kom till insikt om det. Det var under ett samtal med några av mina elever. Vi pratade om en uppgift och när den skulle vara klar som orden DU SKA SÄTTA BETYG PÅ DEM swischade genom huvudet. Och jag fattade att jag kanske måste sätta IG på elever som jag tycker är trevliga och roliga (eller MVG, så klart). Visst är det deras prestation som betygsätts, men inte bara. Deras person finns där också. Det är märkligt hur lätt det är att glömma bort det och bara ha kul på lektionerna.