Haverikommissionen: Hemligheter och rop

haverikommissionen

Under de år (ja, det har hunnit bli hela två stycken) jag undervisat har det så klart hänt att lektionerna slagit helt fel. Ni vet de där lektionerna där man efteråt reser sig upp, dammar av sig och konstaterar att man förmodligen inte nådde ett enda av kurs/ämnesplanens mål. Lektionen tog fel vändning, eleverna reagerade negativt, uttråkat eller satt till synes apatiska eller urladdade. När jag sedan utvärderade och funderade på varför det gick som det gick stannade jag ofta vid följande slutsatser:
– Elevernas förförståelse blev inte synlig, varken för mig eller för dem själva
– Jag siktade för högt eller för lågt
– Jag lyckades inte nå de tongivande eleverna
– Det jag undervisade om var ointressant
– Jag gjorde ämnet ointressant

Det är ju förstås nedslående att misslyckas. Även om jag vet att det är det som krävs för att utvecklas och hitta de där fantastiska metoderna som gör att jag, eleverna och undervisningen lyfter. Men det gör ont att kraschlanda, det går inte att komma ifrån.

Idag kom jag på ytterligare en anledning till varför jag inte alltid når fram. Här kommer den: Jag avslöjar för många hemligheter.

I allt lärande finns det koder att knäcka. Läskoden, multiplikationstabellen (för ni vet väl att den fortsätter i det oändliga?), retorik och ett par tusen till. Vissa är svårare än andra och vissa behöver man hjälp för att klara av. De här koderna är som hemligheter, eller mysterier om man så vill.

Ofta upplever jag att jag inte har tid. Terminerna är korta, jag har två entimmespass i veckan på mig att göra en klass till virtuoser i svenska. Det förstår vem som helst att det är för lite, men det är den tid som finns. I den stress som uppstår känner jag mig tvungen att ta genvägar. Jag hinner inte visa 5 filmer och sen jobba oss fram till att det finns något som heter dramaturgi, att det gäller för alla filmer (och i ett senare skede alla världens berättelser). Så jag börjar med att rita upp en kurva på tavlan. Eller gör en fräsig presentation på datorn (men den är skitsnygg, jag lovar!).

Det finns ju också den där smärtan, den som Anne-Marie Körling har beskrivit. Det gör ibland ont att lära sig saker, att behöva tänka på ett nytt sätt, att överge gamla mönster och känna frustration över att inte kunna. Men det är inte den smärtan och frustrationen jag menar. Det är möjligt att vissa av eleverna upplever den när jag avslöjar hemligheter, men i många fall visste de nog inte att de skulle undra över den.

I varje klass finns det elever som spelar dataspel, idrottar eller har något annat fritidsintresse. Där knäcks det ständigt koder. Bakom muren på nivå 3 finns spaden man behöver för att komma till nivå 6, man måste rida in lite snett för att komma över vattenhindret, om man väntar en halv sekund hinner målvakten lägga sig ner och då är det inga problem att göra mål.

Så sitter eleverna där i klassrummet. De kan svaret men har inte ställt frågan. Och sen då?

About these ads

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 798 andra följare

%d bloggers like this: