Novis till expert: en matris

Satt och läste om bedömningsmatriser och hittade en bra länk till Novis-expert-matrisen, som Dreyfus och Dreyfus utvecklat. Här är det en Stan Lester som bearbetat den:

Klicka på bilden för att komma till en läsbar matris.

När jag läser om hur man utvecklar skicklighet är det ju utifrån min roll som en lärare som ska skriva underlag för utvecklingssamtal. Jag vill veta hur jag kan tänka kring bedömning, men det enda jag kan tänka på när jag ser matriser är var befinner JAG mig? Plötslig sitter jag och sätter osynliga kryss i de olika rutorna i matrisen och tänker ”är jag Unlikely to be satisfactory unless closely supervised på novisnivån eller Straightforward tasks likely to be completed to an acceptable standard på avancerad novis-nivån?”

Betyg och framtid – en omöjlig ekvation?

Omslag från nextopia.info

Idag lever vi inte för nuet, utan för framtiden. I framtiden finns allt vi vill ha, det där där våra möjligheter att förbättra och förändra våra liv. Igår var du inte bättre än din senaste grej, idag är du inte bättre än din nästa grej. Det menar Micael Dahlén, professor i ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm i sin bok Nextopia. Livet, lyckan och pengarna i förväntningssamhället.

Det ligger i människans natur att hela tiden vilja ha mer och att jaga/söka lycka. För lyckliga kan vi inte bli. Eller, vi kan bli det, men lycka varar inte längre än tre månader. Efter det börjar vi jaga igen. Det vi kan bli, eller oftast är, är nöjda. Dahlén tar upp studier som visar att människan sedan 50-talet varit ganska nöjda. Ungefär 5,6-5,8 på en tiogradig skala. Detta trots att levnadsstandarden har höjts. Detta trots att tillväxten har ökat stadigt genom åren. Vi har mer pengar och mer fritid än vad människor innan oss haft.

I Förväntningssamhället, som Dahlén skriver om, rankas löften om framtiden högre än löften om idag. ”I förväntningssamhället kan vem som helst göra vad som helst, när som helst, var som helst.”

I ett blogginlägg berättar han om en intervju han precis gjort med en tidning som riktar sig till lärare. De diskuterade betyg och Dahlén delade med sig om sina åsikter om betyg:

My first concern was that grades still have to much to do with intake and storing, which are the least necessary things to know nowadays. Anything is within reach of your sticky fingers and available at a click, taking in has never been easier.

och vidare:

My second concern was that grading, in the end, is all about achieving set goals. And, as you know, I keep arguing that only very short-term set goals can really ever be productive in the warp-speed revolving world we now live in.

Felprioriteringar

Jag träffade inte mina kära med-metabolister i fredags för jag var alldeles för trött. Jag promenerade inte med min bästis i helgen för jag hade inga krafter kvar. Jag ringde och lämnade återbud till middagen med mina kära barndomsvänner i kväll för att jag var för trött och för att jag inte ville bryta upp mitt i skrivandet av omdömen.

Jag har inte mycket till liv utanför skolan just nu, och det är inte bra. Det blir man inte piggare av, precis, och det är nog en riktigt dum sak att prioritera annat före vännerna.

Men min högsta prioritet nu är att göra vad som måste göras och överleva på kuppen. Det är tur att eleverna är tillbaka nästa vecka, så det blir lite skoj.

Omdömen

Jag undrar vad elever, föräldrar och kollegor samt Skolverket skulle ge mina skriftliga omdömen för omdöme?

Behöver jag säga att när jag skriver dessa omdömen lider, svettas och att skallen knakar och fingrarna krampar?

Är det snällt att vara snäll när det handlar om betyg?

Häromveckan fick jag en mapp med betygsdokument i handen. Snart är det utvecklingssamtal och jag skulle kryssa i på en tregradig skala hur jag tycker att det går för eleverna. Alternativen var minus, noll och plus. En del lärare hade kryssat utanför fälten för att illustrera att det gick riktigt dåligt eller riktigt bra för vissa.

Medan jag funderade på hur jag tyckte att det gick för eleverna tänkte jag på Janis och hennes 100 omdömen som hon ska skriva. De papper jag skulle fylla i är ju rena semestern i jämförelse. Men samtidigt var det hela så korkat. Vad säger ett kryss i en ruta? Hur ska eleverna förstå att ett kryss i nollrutan kan betyda både ”det går bra, men jag vill se lite resultat också” och ”jag vet att du har varit sjuk, men du ligger inte efter så det är bara att köra på, jag tror på dig”?

En bekant till mig, som också är lärare, berättade att han brukar ge elever bättre omdömen än de egentligen skulle ha. Han hoppas att det ska få dem att gå på hans lektioner, eller jobba mer och bli mer motiverade. Det är å ena sidan ganska smart, för ibland måste man ju lura eleverna att de kan, eller ge dem en morot. Å andra sidan är det ju väldigt oärligt. Det finns ju andra sätt att locka fram den potential man ibland skymtar hos eleverna. Det måste väl ändå vara bättre att vara tydlig med vilka mål eleven når just nu och vad eleven behöver göra för att nå resten, eller högre.
Fast man kanske kommer längre med att vara schysst än att vara ärlig…

Också ett slags modellande …

Vem ska man tro på, tro på, tro på när / orden är, ja, mer sådär / nån annans å inte era egna?

.

.

Vad som verkligen fick mig att höja på ögonbrynet häromdagen var artikeln om riksdagsledamöterna och ”deras” motioner …

Förlåt alla de elever vi förolämpat när vi skrivit om och gjort ner kåppypejstandet och wikipediandet i skolan! Ni är ju helt klart inne på ett, visserligen tokgalet men ändå helt, rätt spår!

Tänka sig!

Tempo, tempo!

Jag visste att det var mycket att göra, och att det första året är det jobbigaste. Men att det var  s å  o e r h ö r t  mycket att göra, det hade jag faktiskt inte kunnat föreställa mig. Dagar när jag sitter ner i en kvart under lunchen och i övrigt ständigt är på fötterna, och tilltalar och blir tilltalad o a v b r u t e t.  Och jag är ändå mycket van vid stressiga jobb och många bollar i luften. Fast då satt jag still.

Jag har försökt några gånger att anteckna vad jag gör, det vore intressant tycker jag. Men jag har som längst kommit till klockan halv tio. Sen har virvelvinden blåst än mer virvligt och anteckningarna fäster inte på något papper. Man skulle ha en slags tidsstudieman bredvid sig en hel dag som höll koll på görandet. Dels för att arbetstempot är löjligt och man borde kunna visa på hur det kan se ut, dels för att det vore roligt att ha dokumenterat vad det var som hände när hela dagen är som minnet av en tornados framfart.

Förra veckan var jag besviken på mig själv för då gjorde stressen och tröttheten mig till en halvgrinig typ för många gånger, men den här veckan har jag mest bara virvlat med. Ofta med ett (måhända lite desperat eller kanske lite imbecillt) leende. Men jag har varit nära gråten också när jag stiger upp och tänker på dagen jag har framför mig och allt jag har att göra. Tack och lov har jag snabbt kommit över det.

Nu är det höstlov, vilket inte innebär färre arbetsdagar. Men tystare kommer det att vara, och jag kommer att kunna börja med en sak, fortsätta med den utan att bli avbruten och komma till ett avslut. Najs!

Men det är ju sjukt att jag ser fram emot en vecka UTAN eleverna – det var ju med tanke på dem jag valde mitt nya yrke … Inte för att administrera mera. Det var ju det jag valde  bort!

Okunskap om upphovsrätt oroar

Ett litet minne från lärarutbildningen:

Grupparbete. Vi har valt att producera ett läromedel. Jag älskar när man får göra ”riktiga” saker. Den här produkten kommer att komma till användning sen när vi i gruppen jobbar.

Vi skriver all text till läromedlet själva, men när det kommer till bilderna så händer någonting. För mig är det självklart att alla bilder som finns i produktionen ska vara fotograferade av oss. Inte tagna från tex. Flickr, även om de har vissa bilder som man får använda. Det handlar om stolthet och att jag vill kunna säga ”det här har jag gjort med mina egna händer. Jag har deltagit i varje steg av produktionsprocessen”. Det handlar också om att vara en förebild, och att det viktiga modellandet faktiskt kan ske på riktigt.

Därför blir jag en smula förskräckt när resten av gruppen tycker att det är mer konstigt att jag anser att vi själva ska fotografera än att man tar bilder från Internet och använder dem utan att skriva ut källan.

Med ett fåtal dagar kvar till deadline visar det sig att de bilder som de andra i gruppen sa var helt okej att använda inte alls är det. Går man till webbadressen står där ett tydligt © och All rights reserved.

Varför kan folk inte sånt här? Varför tror folk att man bara kan plocka saker och säga att ”nu är det mitt!”? Har det något med åldersskillnaden mellan oss i gruppen att göra, tänker jag. Men nej. Jag köper inte det. Det är en skillnad på 5 år, och ingen kan ha missat debatten om upphovsrätt som pågått de senaste åren. Dessutom vet de flesta att man inte får stjäla.

Det värsta är att de här människorna går på lärarutbildningens medieinriktning. Man tycker ju att saker som upphovsrätt och källhänvisningar borde diskuteras extra mycket. Eller att de blivande lärarna har upphovsrätt i åtanke när det ska göras presentationer och skapas produkter. Men nej.

Så, till alla som inte har koll på upphovsrätt eller som vill skaffa sig koll på upphovsrätt, här kommer några användbara länkar:

Skolverkets Kolla källan. Bra med elevanpassat material, exempelvis häftet ”Vadå upphovsrätt?”. Där finns även guider för lärare.
Svensk författningssamling, lagen om upphovsrätt.
Från Regeringskansliet, en broschyr om upphovsrätt, en broschyr om kopiering och nedladdning, samt en broschyr om upphovsrätten i informationssamhället.

De ska ju ha betyg också…

Det ska mätas och vägas...

Att man måste sätta betyg på elever vet jag. Men det var först förra veckan som jag kom till insikt om det. Det var under ett samtal med några av mina elever. Vi pratade om en uppgift och när den skulle vara klar som orden DU SKA SÄTTA BETYG PÅ DEM swischade genom huvudet. Och jag fattade att jag kanske måste sätta IG på elever som jag tycker är trevliga och roliga (eller MVG, så klart). Visst är det deras prestation som betygsätts, men inte bara. Deras person finns där också. Det är märkligt hur lätt det är att glömma bort det och bara ha kul på lektionerna.

Mer höstläsning

Det är i alla fall vad jag hoppas på. Ju mer stressad jag är, deso fler böcker läser jag. Samtidigt är jag så trött att jag inte klarar svårare saker än Sagan om ringen-trilogin på DVD. Här är mina höstböcker:

Nextopia av Micael Dahlén
Blink. Den intuitiva intelligensen av Malcolm Gladwell
Den tändande gnistan av Malcolm Gladwell
Insekt av Claire Castillon (efter en intressant artikel i DN)

Från Stadsmissionen gick jag hem med:

Aliide, Aliide av Mare Kandre
Antikens historier av Alf Henriksson
Ett hjärtslitade verk av förbluffande genialitet av Dave Eggers

De hamnar i min mentala hög av böcker. För ovanlighetens skull sorterade jag in dem i bokhyllans färgordning direkt, så jag får lita till mitt minne.