Människans bästa vän

Alltiallon skriver om sorgen efter sin hund, en sorg som många av oss känner igen oss i. Det är en djup sorg. 

Det finns de som inte förstår sorgen efter en fyrbent kamrat. Som inte tycker att man kan sörja ett djur så som man sörjer en människa som gått bort. Jag har upplevt bägge sorgerna, och tycker det är fel att säga att den ena sorgen är mer på riktigt, eller den andra mindre ”värd”. När någon som stått en nära inte lever längre – då sörjer man.

Min första hund följde mig från barndom till vuxenliv, hon var min syster. En livsledsagare från 10 års ålder och tolv år framåt till vuxenliv. Min andra hund var mitt första ”barn”, och det första levande liv jag hade ansvar för.