Den ny-nya lärarutbildningen
Jag vågar inte slå upp tidningarna, eller läsa skolbloggarna, för jag är inte säker på att jag mäktar med vad det nu än är som Sigbrit Franke nu kommit fram till. Mamma som läser tidningsrubrikerna ringer och frågar, och till henne säger jag bara att tro inte allt vad som står där, det är pooolitiiik det handlar om. Om mamma vill så ska jag be henne läsa lite annat om lärarutbildningens omdaning, som till exempel det här.
För balansens skull. Jag tror inte hon hittar detta i dagspressen, på radio- eller TV-nyheterna. Inte till en början i all fall, det gör sig inte lika bra rubrikmässigt.
Sanningen* ligger väl som alltid lite mittemellan vad den ena parten tycker och vad den andra parten menar. Jag vet inte om jag har ork att läsa 500 sidors utredning, för att ta reda på vad jag själv tycker, jag vet i alla fall att jag inte har tid just nu. Och för mig som är i sluttampen av min utbildning på den nya lärarutbildningen är det kört ändå – eller tvärtom, jag slipper lyckligtvis den ny-nya lärarutbildningen.
Vid närmare eftertanke låter jag länken till vad dekanen vid utbildningsvetenskapliga fakulteten, Göteborgs universitet, skriver om gymnasieutredningen ligga kvar. Även om den inte nu inte hörde till just det här inlägget, så kan den vara bra att ha tillgänglig.
Förresten hörde jag några positiva omdömen om hur svensklärarutbildningen är tänkt fungera i den nya-nya lärarutbildningen, så det vill nog till att jag kikar på den ganska snart, ändå.
* om vi låtsas att det finns en sanning