Så här borde det inte vara
Vad arg jag var igår.
Min arbetsgrupps idé om vad vi ska undersöka ute på VFU:n (och sedan skiva en artikel om till en antologi) blev slaktad av vår seminarieledare. Sen var seminariet slut och vi stod där med ingenting. Det gjorde de andra arbetsgrupperna också.
Man blir så trött. Allt de kräver att vi ska göra i klassrummet när vi kommer ut (inte sätta dit eleverna, inte utelämna information, ha tydliga mål) gör de inte själva. Lärarutbildningen lider brist på positiva förebilder.
Tanken med kursens projekt, att göra en antologi, är att vi ska får göra något som är på riktigt. Men det är skitsnack. Ingen lärare med självrespekt skulle släppa iväg studenter på ett ”forskningsuppdrag” utan att de vet vad de ska göra. För så går det inte till på riktigt.
Det mumlas allt mer bland lärarstudenterna att vi är trötta på allt som ska vara på riktigt, men som egentligen är på låtsas. För vi vill ju gärna tro att utbildningen är bra, att vi ska kunna svara på kritiken. Men just nu vet jag inte om jag kan försvara den här utbildningen.
Förra kursen schabblade lärarna bort. Det var en kurs i ledarskap, men att prata om ledarskap fanns det inte tid till. Man fick inte heller vara personlig, trots att slutuppgiften gick ut på att reflektera över sitt eget ledarskap. Man skulle imponera på läraren och få med all litteratur, det var det som var viktigt. Inte vår förmåga att reflektera över vårt eget ledarskap.
Det värsta är att de lurar oss. De säger att de ska göra en sak, men gör en annan. Sen är det vi som får skulden för att vi inte förstod hur det egentligen skulle vara. Efter seminariet igår började jag fundera på om jag inte skulle hoppa av, med en och en halv termin kvar. För jag är ju ändå inte utbildad för verkligheten, varken högskolans eller skolans. Men i grund och botten vill jag ju bli lärare, så jag tänker inte hoppa av. Jag tänker bita ihop och göra deras jävla uppgifter, så att det här tar slut någon gång.
metabolism
Janis
Lina
Monica
Tråkigt, men kämpa på!
”Man skulle imponera på läraren och få med all litteratur, det var det som var viktigt. Inte vår förmåga att reflektera…”
Precis så blir det ju även i ”den vanliga skolan” när de mätbara målen och betygen tar över fokus, så NÅGOT viktigt kanske du har lärt dig…
Jag har samma problem i min utbildning just nu… Varför blir det alltid så? Ska man behöva gå kvällskurser utan formella krav på prestationer för att kunna ta ut svängarna och utvecklas ordentligt?
Jag funderar på vilken respons ni får när ni framför den här kritiken till de som är ansvariga för respektive utbildning?
Vi vågar ju inte framföra någon respons förrän det är dags för kursutvärdering, och då är det ju redan för sent. Vi kan bara rädda de stackare som inte har hunnit gå kursen än. Vad de gör av våra utvärderingar vet jag inte, men man får hoppas att de inte bara ses som gnäll.
/Monica
Jag har fått svaret att de måste leva upp till kraven som finns på en högskola/universitet. Kursledarna ursäktar sig och är inte heller nöjda, men måste utforma utbildningen efter de ramar som ges. Precis som i ”den vanliga” skolan alltså…
Jag har framfört kritik muntligt under kursen, men det är först i den skriftliga utvärderingen efter kursen som man har en möjlighet att formulera sig mer genomtänkt – och då är det ju så dags, som Monica säger.
Maskineriet är väl ganska trögt också, det är svårt att ändra under innevarande kurs … och så måste det väl tyvärr vara, vi studenter måste inse att vår kritik är mer lr mindre berättigad, korrekt, objektiv … om kursledarna följde alla tyckanden så kunde det bli … ja, väldigt dåligt. Det är en svår balansgång för kursledare, att avgöra vad som är ”rätt” kritik. Vad jag försöker säga är att bara för att kritik framförs och tas in av de ansvariga, så är inte alla problem lösta. Det uppstår alltid nya!
Nu låter jag som en åklagare som plötsligt blivit försvarsadvokat … ena dagen är jag frustrerad, den andra tar jag högskolan i försvar. Vad jag inte tar i försvar är när schemaläggningen inte möjliggör att man hunnit läsa det man ska tills man förväntas att inititierat diskutera och problematisera. Inte heller ursöktar jag när det misshushållas med de dyra seminarietimmarna.
Men ledarskapskurserna med konfliktlösning verkar vara något som alla lärarutbildningars lärarstudenter kritiserar. Hur kommer det sig, och vad gör egentligen högskolorna för att komma till rätta med det? Nog måste det väl finnas möjlighet att göra något mer genomtänkt och givande – kan de inte utbyta erfarenheter och koka ihop något riktigt givande tillsammans med andra aktörer?
Så tråkigt att höra! För min egen del uppskattar jag mycket när elever eller kursdeltagare ifrågasätter varför vi gör vissa moment på vissa sätt. Dels för att det ger mig en möjlighet att förtydliga och/eller förklara var i sammanhanget just den övningen kommer in, vad den är tänkt att leda till och varför jag valt att vi gör den på just det viset; dels för att det ger mig en möjlighet att reflektera över min egen planering. Rätt som det är finner man att man fastnat i gamla hjulspår och gör saker och ting bara för att man alltid gjort just det, utan att det egentligen varken tillför något eller hänger ihop med resten av kursen. Som lärare och kursledare kan man inte vingla fram och tillbaka för att försöka följa alla elevers önskemål, men man bör alltid vara beredd att förklara och förtydliga varför man gör saker som man gör dem, och man bör vara beredd att ändra sig om man själv finner att man inte kan motivera sin planering på ett rimligt sätt.
Tycker jag, då.