Säg att ni längtat och att ni gillar

En glad fröken skriver om hur hennes gamla elever som hälsar på inte kan föreställa sig att deras lärare längtar efter dem, och det är allt lite sorgligt det:

” -Tänk alla era nya lärare. Dom längtar att få träffa er. Att få komma i gång.
-Ingen lärare längtar väl efter sina elever! Det ska vara du då…
-Det är klart att dom gör. De allra flesta längtar. Massor.
-Glöm det!

När de åkt.
I spöregnet.
Funderade jag för mig själv.
Hur det kommer sig.
Att elever som gått 9 år i skolan.
Inte tror och inte känner.
Att deras lärare känner glädje till jobbet.
Och längtar efter eleverna.
Det tål att tänkas på… “

Så, till alla ni som är lyckliga att arbeta som lärare och som inte redan sagt det: Säg att ni längtat! Och känner glädje! (Om det är det ni gör … annars är det kanske dags att fundera över vad ni längtar efter och gillar … och våga förändra.) Ibland har jag undrat om man ens ska uttala att man längtar efter lov eller efter helgen … man kanske ska beklaga att man inte kommer att ses på två hela dagar och sedan jubla över att det är måndag igen och alla är tillbaka … överdriva lite, bara för glädjens skull. De fattar förstås att du överdriver, eller kanske inte ens talar riktigt sanning, men visst går nog budskapet fram ändå: du gillar ditt jobb och dem!

En glad frökens hela inlägg läser ni här!

PS Jag har förresten sett flera lärarbloggar som uttrycker den här glädjen och längan, men när jag läste En glad frökens inlägg tänkte jag på en lärare jag haft som alltid talade om att han längtade till helgen och ledigheten; det var liksom inte särskilt inspirerande … det märktes ganska ofta att han helst inte ville vara i klassrummet med oss … och då ville inte jag heller vara där.