Jag gillar att åka på båtkryssning. Det har inte alltid varit så. Många år efter Estonia vägrade jag, den katastrofen tog mig djupt även om jag inte drabbades personligen. Men efter en Mumindalen-resa (sov i land, båtresor endast på dagtid, uppe på däck) när barnen var pyttesmå kom jag över obehaget.
Nu åker vi varje eller varannan sommar. Att jag gillar det är inte riktigt hela sanningen. En del av mig slår bakut för det kommersiella jippo en kryssning är. Det finns liksom inte mycket som inte kostar skjortan på en båt. Hela idén går ut på att aktivera båtresenärerna med att shoppa. Men bortsett från det så gillar jag båtresor, och jag ska tala om varför.
För att man får umgås så intensivt med hela sin familj. För att man är så totalt ledig. I 24 eller 40 timmar får man bara vara. Och det tillsammans. Var någon annanstans har man tonåringen inom hörhåll mest hela tiden? Jo, när h*n är instängd i en båthytt tillsammans med familjen.
Alla fyra tillsammans på en liten yta. Inga TV-spel, ingen dator, inga kompisar som drar iväg med något av barnen. En TV i hytten som visar underhållningen och som alla tittar på. Tillsammans, skämtar och kommenterar. Hemma tittar tonåringen aldrig på TV. Men framåt småtimmarna när de aldrig slutar babbla så att vi kan sova, då är jag trött på familjen. Tydligen fick jag min vansinnes-look någon gång där, framåt småtimmarna. Men då blev det tyst, vill jag lova. Familjefrid.
juli 14, 2008 kl 4:58 e m
Jag har alltid velat fara till Mumindalen, men jag törs inte åka båt. Har hört skräckhistorier om folk som spytt härs och tvärs sedan har jag också detta med Estonia i mitt minne.
juli 14, 2008 kl 9:44 e m
Ingen spydde, så vitt jag kunde se! Och den enda jag såg riktigt full, han var full nästa morgon han. Men då var han redigt full. Undrar hur hans dag i staden var? Mer fullturell än kulturell, antagligen. (Ja, ja, den var dålig!)
/Janis