Jag har just skrivit min text om Toni Morrisons “Beloved” (sommarkurs) och postat på webben. Medan jag skriver inser jag en sak: hur jädrans roligt det är att reflektera på djupet om någonting och särskilt hur roligt det är att skriva om det. (Så lät det INTE när jag satte mig ner i sommarvärmen för att börja skriva, nej!) När man skriver kommer man på saker! Och det är faktiskt roligt att det finns ett krav på HUR man skriver.
Det kommer jag att sakna när jag studerat färdigt, för jag tror jag är för lat för att göra sådant om jag inte måste. Hur roligt och kreativt det än är. Men det finns ju andra sätt att vara skriftligt kreativ.
juli 11, 2008 kl 8:39 e m
Läste Beloved för ca 5 år sedan. Vad tyckte du om den?
juli 11, 2008 kl 9:42 e m
Det var faktiskt tredje gången jag läste den, men det mindes jag inte när jag slog upp den för att läsa den på nytt. Jag kom inte ihåg någonting, annat än att den var otäck. Och det är den. Och bra, också. Mest för insikten om slavars livsvillkor och den moraliska frågan om Sethes handlande. För karaktären Beloved/Älskade har jag lite svårt för. Svårt att greppa vad hon är, ett spöke, bara en återuppstånden flicka, eller en symbol för mer eller fler? Och avsnittet med hennes och de andras tankar a´ la stream of consiousness, det är lite jobbigt. Det låter konstigt men boken är nästan FÖR litterär emellanåt – jag är liksom medveten om att det här är en litterär produkt, så jag är inte med fullt ut, blir inte indragen i historien så som jag blir i en bok som fängslar utan hinder. (Inte för att litterära grepp behöver vara ett hinder, de kan ju vara själva njutningen ibland – men inte här).
Oj, vad jag babblar. Inte en favoritbok, men en bok jag inte skulle vilja ha oläst skulle jag kortfattat ha kunnat säga.