“Riksdagen 1840-1841 blev den längsta under Karl Johans regeringtid, den varade i sjutton månader. Under denna riksdag hade medelklassen fått sitt genombrott som politisk maktfaktor.”
Några av de stora frågorna var representationen (de fyra stånden eller en tvåkammarsriksdag genom allmänna val), fattigvården (orsaken till den ökade nöden och hur den skulle avhjälpas) samt skolväsendet.
“När det gällde undervisningen och den obligatoriska folkskolan menade bönderna att de tidigare fått betala för herreklassens undervisning, nu borde denna vara med och sörja för allmogens. Men, hävdade en del, undervisningen borde avvägas olika för bönders och statstorpares barn, de sistnämnda behövde bara de mest elementära kunskaperna eftersom de ändå aldrig skulle få tillfälle att delta i det offentliga livet.”
“Några talare varnade för halvbildningens våndor, andra menade att de fattigas barn behövde hållas i arbete så mycket som möjligt varför undervisningen borde inskränkas till få år och få dagar i veckan. Man enades om att fasta skolor borde inrättas där man så kunde och att barn som på grund av fattigdom var förhindrade att genomgå hela folkskolan skulle få sluta tidigare.”
När jag läser detta får jag mycket att fundera på. Mest funderar jag över det jag kursiverat. Och på att, tack och lov, mycket hänt sedan dess – men att det ändå finns saker och ting som får en att undra över riktigt hur långt vi kommit, egentligen.
Historielektionen och citaten har jag hämtat ur Per Anders Fogelströms “Vita bergens barn”, 1987, sid. 222-223
