Njae, det går trögt med sommarstudierna, det gör det … Jag läser litteratur (vad annars?!), eller rättare sagt jag läser inte alls litteraturen.
Vad är då problemet? Är det för att jag har läst litteratur alldeles för mycket och i stället borde ha satsat på en helt annan slags kurs för att känna inspiration? Är det för att jag helt enkelt är lat? Är det för att jag, om jag inte har piskan hängande över mig (seminarieledarens seminarier 1-2 ggr/v.) inte orkar prestera, och alltså inte passar för att läsa på distans? Är det för att VG-nörden i mig fick en knäck när jag insåg att ambitiösa studier är överreklamerade, och att jag protesterar genom att göra ingenting? Är det för att det är alldeles tillräckligt att läsa 20 veckor på våren och 20 veckor på hösten och att studerarkraften inte räcker till över sommarveckorna också?
Eller är det bara för att det är så alldeles, alldeles underbart att vara ledig? Göra det man vill, göra oviktiga saker (som att spela patiens på mobilen till 4 på morgonen), umgås, skrota omkring, och aldrig, aldrig titta på klockan?
Lite sommarslappt sölande till – sen ska jag säga till mig på skarpen. Kanske så som Pippi Långstrump när hon säger åt sig själv att gå och lägga sig om kvällarna och sånt där:
- Först säger jag till en gång helt vänligt, och om jag inte lyder då, så säger jag till en gång till på skarpen, och om jag ändå inte vill lyda, så vankas det smörj, förstår ni.
