Texter ekar

Texter ekar av andra texter.

Så är det, och det är verkligen fantastiskt kul när man träffar på ekona (när man väl hör dem (ser dem), och de inte går en förbi. Då känner man sig liksom lite beläst. Och det är ju alltid kul). Ibland är det inte bara ett eko utan hela teman som går igen, än här, än där och på olika sätt. (Då är man ju inte beläst, precis, men man blir (om man, till skillnad från mig, är en så´n som minns något längre än ett vecka, fjorton da´r). Så här kan det till exempel gå till när ett tema följer en - eller ett eko ekar:

ETT

Den grekiska mytologins Ikaros känner jag till sedan jag vet inte när, antagligen från ett barnprogram på TV. Senare från en födelsedagsbok om grekisk mytologi. Så Ikaros känner jag liksom till så där som man känner till en del saker man egentligen aldrig intresserar sig för.

TVÅ

I engelskan läser vi lyrik på högskolan och jag träffar på W.H. Audens “Musée de Beaux Arts” - en fantastisk dikt (se punkt 3). Jag är ingen poesiläsare eller -kännare, det är bara ibland en dikt går rakt in. Och det gjorde den här.

TRE

Just därför söker jag på nätet för att se vad som finns sagt om dikten. Och hittar då både dikten - och Bruegels målning “Landscape with the Fall of Icarus” (här).

FYRA

Måste söka vidare på målningen för mer information - och då hittar jag William Carlos Williams dikt med samma namn. (Samme gamle Williams som vi studenter redan mött i ett helt annat sammanhang, dessutom).

FEM

Och så nu: vi letar dikter på temat Livet och jag finner Werner Aspenströms “Ikaros och gossen Gråsten” - och den är alldeles fantastiskt underbar! Djup och humor i ett:

Ikaros och gossen Gråsten

Efter att ha läst 73 (förträffliga) dikter om Ikaros
önskar jag lägga ett ord för hans lantlige kusin,
Gossen Gråsten, kvarlämnad på ängen.
Jag talar också på en grästuvas vägnar
som åtnjuter skugga och vindskydd.

Efter att ha läst 73 dikter om flykt och om vingar
önskar jag frambära min hyllning till fotsulan,
den nedåtvända själen, konsten att stanna
och att äga tyngd – såsåm gossen Gråsten
eller hans syster, hemmadottern fröken Granbuske,
som glanslöst men evigt grönskar.

(ur Björn Håkanssons “Levande svensk poesi”, 2005) (ett fynd på årets bokrea).

SEX, SJU, ÅTTA, NIO O.S.V.

När jag surfar runt hittar jag mer, ännu mer, massor. Allt på temat Ikaros. Kanske kommer också jag sist och slutligen ha läst en sisådär “73 stycken dikter om flykt och vingar”. Fast antagligen inte. För om man läser Auden och Aspenström ser man att det jag fastnat för inte är alls är det klassiska Ikaros-temat, övermodet, utan något helt annat. Men, förresten - det är kanske just därför jag ska fortsätta leta vidare på “Ikaros”. Det är ju det som är så häftigt ibland när det ekar. Det låter inte alls lika längre.