Det var Monicas inlägg om en pedagogisk kompass som fick mig att börja fundera. Jag avslutar (denna omgång) med att reflektera runt människosyn – vilket kanske är alltings början?
SYNEN PÅ BARNET/ELEVEN
Jag minns främst Janusz Korczak från kurslitteraturen, han som skrev “Barnets rätt till respekt”. Jag delar hans humanistiska syn på både barnet, människan, kunskapen och samhället. Att betona den etiska dimensionen som han gör, måste vara det grundläggande i alla skolformer, och att han betonar det personliga ansvaret följer naturligt på det. Om vissa skoltrötta lärare mer tänkte på sin egen del av ansvaret än på elevernas eget ansvar kanske inte resultaten skulle vara fullt så dåliga, kan jag inte låta bli att tänka i kritiska stunder. Att skolan fostrar morgondagens vuxna för demokrati och fred är ett måste, särskilt viktigt idag med den främlingsfientlighet som breder ut sig på många håll.
SAMHÄLLE & ELEV
Rousseau ansåg att samhällets utveckling var beroende av barnets (den enskilda individens) utveckling. Absolut, säger jag. Ett samhälle är ju summan av sina individer, och just därför är skolans fostran av fritt tänkande, demokratiska människor grundläggande. Det är visserligen dubbelt det där med fostran (vad är rätt/fel och var går gränsen för fostran/indoktrinering?), men jag kan inte se att det skulle gå på något annat sätt än att skolan har en stor del i barnens fostran.
* * *
Respekt för barnet, respekt för eleven. Låter självklart, men ack vad man kan göra sig skyldig till ibland, ofrivilligt. Jag behöver nog göra en lista över vad jag absolut inte får göra mig skyldig till, för ibland går det ju av bara farten. De senaste dagarna har Inger Enkvist artikel om “flumpedagogiken” diskuterats (bl.a. här och här) flitigt bland bloggarna, en mycket intressant läsning. Det som slagit mig är att de olika debattinläggen i grund och botten mer speglar olika syn på människan/eleven, än synen på skola/kunskap. Så – vilket är ägget, vilket är hönan? Är människosynen alltings början, eller är det kunskapssynen? Mycket att fundera över här, och egna ställningstaganden att formulera.
* * *
Fostran av fritt tänkande individer. En vacker formulering som samtidigt innehåller något väldigt motsägelsefullt. Jag citerar Lina, hon formulerar det så bra, så jag inte behöver fortsätta tvivla. För fostran behöver ju inte bara betyda att lära någon hur den ska vara/göra, utan kan förstås lika väl handla om att försöka ge en yngre människa vissa färdigheter:
“Om skolans viktighet:
Spontant tänker jag själv på litteracitetsbegreppet och den demokratiska rättigheten att få tillägna sig så mycket kunskap att man inte konstant hamnar i underläge.
Att kunna formulera sig i kontakt med vänner, familj och myndigheter.
Att ha sådan förförståelse för samhället att man själv kan fylla på och inhämta ny information när så behövs.
Att inte få en generation som tror att det som sägs i, exempelvis, kvällspress automatiskt är sant.
När man växer måste man få hjälp att lära sig att kritiskt tolka sin omgivning, och få veta vad man kan (och inte kan) gör åt saken.
Eleverna ska komma till skolan för att lära sig sådant folk, och de själva om några år, förväntar sig att de ska veta. Vi ska ge dem makt. Kunskap är makt.”
november 11, 2007 kl 5:04 e m
Respekt för barnet låter sig sägas men vad betyder det i praktiken. Respektera dess rätt till kunskap, eller respektera dess rätt att välja vad det vill göra? Det finns en diskussion på lektion.se om en elev som inte vill delta i dansundervisning för att det är pinsamt, ska man respektera hans önskan eller det behov han faktiskt har?
Hoppsan, ser att jag är på metabolism, ett ställe där jag inte är önskvärd..ska inte hända igen.
november 11, 2007 kl 7:40 e m
Du måste ha skrivit under en annan pseudonym då, tråkmagistern, för något inlägg av en tråkmagister har aldrig sagts vara oönskat.
Och frågan vad som är respekt för barnet i praktiken är väl en bra fråga – oundvikligen kan vuxna se vikten av vissa färdigheter, som den unga inte förmår att se. Ska kolla diskussionen på lektion.se vid ett annat tillfälle, men respekten för barnet här handlar väl om hur man bemöter eleven – det finns respektfulla sätt att inspirera till deltagande, och det finns motsatsen där man tvingar eleven till något på ett förudmjukande sätt.
Det jag främst avser med respekt för barnet tycker jag inte behöver problematiseras. Eleverna har skolplikt och det innebär att de har skolämnen att prestera i. Med respekt för eleven menar jag respekten för eleven som människa. För visst förekommer det att vuxna behandlar barn/elever på ett sätt som de aldrig skulle behandla andra vuxna … Svårare än så var det inte, det jag menade./Janis
november 12, 2007 kl 7:37 f m
Läst – tänkt – och medtycker. Det är viktiga saker du tar upp. Janusz Korzak har ett sällskap. Mycket värdig man och hans tänkande en hel värld att fundera kring. Detta att elever har skolplikt försätter dem på helt andra stolar än den jag sitter i som lärare. Anne-Marie
november 13, 2007 kl 9:30 e m
Respekten för den enskilde eleven är grunden till allt i skolan, och kommer definitivt före diverse syner på kunskap etc. Relationen mellan lärare-elev och elev-elev är det som är absolut viktigast. Funkar inte detta funkar inget.
Tycker skillnaden mellan de två danskarna Jesper Juul (http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/artikel_119964.svd) och curlingföräldermannen Bent Hougaard (http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/artikel_119491.svd) är illustrativ. Där har vi väl den nutida debattens två motpoler (och visst är väl Juul så oerhört mycket mer common sense?)