Oh, the farmer and the cowman should be friends av Ron Arad
Rent form- och utseendemässigt kräver ett land som Sverige rätt högt i tak om man ska ha det som bokhylla. Men ändå… Om man tänker att den inte ska vara högre än en Billy-hylla så är det nog ett rätt roligt projekt att bygga sig en egen hylla. Det är bara att jämna till kustlinjen lite. Gotland och Öland hinner man nog bygga innan lunch om man startar tidigt.
USA-bokhyllan är ett verk av konstnären (?) och arkitekten Ron Arad. Bilden hittades på bloggen ohdeedoh.com (alias Apartment therapy). Här finns fler bilder.
Jag har precis hoppat på samma kurs som Monica och Lina läser, KTH:s distanskurs om digitalt lärande. Spännande! Mitt i all entusiasm (och ibland en viss kritik mot det digitaliserade lärandet) infinner sig känslan av en viss meningslöshet. Vår samlade erfarenhet av datorer i skolan är mer en erfarenhet av brist på teknik, såväl som kompetens. Vad är vitsen med denna ökade digitala kompetens om inte möjligheten finns att utöva den?
I videon ovan talas det bland annat om den kompetens dagens elever behöver få med sig från skolan. Fakta är i mycket något förlegat (den finns bara ett musklick bort), och det stereotypa testandet av dessa faktakunskaper är, menar en av talarna, en “economically foolish idea”.
Vad som krävs av våra framtida elever är istället artistiska förmågor, att kunna sammanställa, förstå kontexter, att arbeta i team, vara tvärvetenskapliga, flerspråkiga, mångkulturella. Vi behöver “modiga barn som bryr sig”.
Det gäller inte att memorera fakta utan i stället att veta hur man finner informationen, hur man giltiggör den, sammanställer och förenar den med annan information. Hur man använder den, kommunicerar den, samarbetar runt den, hur man löser problem.
Utbildningen som den ser ut är i dag är “död” – nu skönjer vi gryningsljuset för lärandet.
Det viktiga, som jag ser det, är att det är genom skolan vi ger eleverna tillgång till denna teknik. Till de som har är redan mycket givet; många av våra elever lär sig mycket på egen hand på datorerna hemma. Men vi får inte glömma de andra.
Liftarens guide till galaxen * Restaurangen vid slutet av universum * Livet, universum och allting * Ajöss och tack för fisken * I stort sett menlös *
Sprängd eller inte sprängd?
Jag läser ännu en gång Douglas Adams “trilogi i fem delar ” om Arthur Dents öden och äventyr i rymden. Det är skön sommarläsning. De första tre delarna är klart bäst. Del fyra är en parentes man lika gärna kan vara utan – dels för att de befinner sig på jorden hela tiden och för att Zaphod Beebelbrox, galaxens president, lyser med sin frånvaro. I den femte delen känns historien mer som den ska, även om inte den heller kan mäta sig med de tre första – men gamla trådar knyts ihop, och humorn är tillbaka - även om Zaphod fortfarande och tyvärr är frånvarande.
.
Svaret på frågan om livet, universum och allting
Min elvaåring, som också gillar Liftarens guide, rapporterar att det ska komma en sjätte del – men nu med Eoin Colfer som författare och ja, i oktober i år verkar det vara dags. (Eoin Colfer är han som skriver fantasyböckerna om Artemis Fowl, och Eoin uttalas förresten Owen). Jag undrar om Zaphod återvänder nu? Man kan alltid hoppas.
.
I filmen från 2005, som delvis bygger på boken, har Zaphod sitt ena huvud under det andra (i halsen liksom, verkligen heldumt och helfult), i stället för två huvuden bredvid varandra. Jag fattar inte varför de löste huvudfrågan så – det borde väl ha varit tekniskt möjligt att få till två huvuden? Svårare saker än så har ju fejkats på film. Kan inte påstå att jag minns så mycket av filmen, annat än att Zaphod (förutom att hans huvuden var helt felplacerade) inte alls såg ut som jag hade föreställt mig honom. Det var en besvikelse. Och eftersom han ju har två huvuden så blev förstås besvikelsen dubbelt så stor.
(Uppmärksamma läsare undrar kanske över varför jag inte har med någon bild på Zaphod Beeblebrox, så mycket som jag mal på om honom och så många andra bilder som jag lyckats trycka in. Anledningen är förstås min oerhört djupa besvikelse över hans fula film-fejs.)
Allt på en gång, precis som vanligt i textens land.
På Svenska Dagbladets hemsida finns ett stort arkiv med artiklar och essäer från deras Under strecket-sida. Idag läste jag lite mer noggrant och hittade deras 1900-talsarkiv, där Under strecket-texter från hela 1900-talet är samlade. Härligt!
Den inledande artikeln är skriven 1918 av zoologen Nils von Hofsten och heter Ett rasbiologiskt forskningsinstiut. Han redogör för skälen till att upprätta ett sådant. Lärare i SO, samhällskunskap, historia och biologi (och andra intresserade förstås) har säkert nytta av en sådan text.
Där finns även texter av Werner Aspenström, Jean-Paul Sartre, Agda Montelius och Harry Martinsson. Trevlig läsning, måste jag säga.
Det är fantastiskt vilket fint väder vi har, solen bara lyser och lyser och lyser. Det blir nog ingen värst vidare fart här på bloggen framöver, och kanske borde vi hänga upp semesterstängt-skylten. Men nej, det blir för definitivt, för ibland kliar det ju i fingrarna att få skriva! Även om solen lyser från klar himmel!
Vi säger bara som så att det troligtvis blir lite sparsamt med inläggen framöver, och så hoppas vi alla får en riktigt härlig sommar och ledighet!
Om man råkade missa dokumentären Skolan där ingen får halka efter så går den i repris ikväll på SVT2 kl. 00.35. Den handlar om svårigheterna att förverkliga Bush-administrationens No Child Left Behind-policy utan extra resurser. Från SVT:s hemsida:
Den amerikanska skolan är i djup kris och elever hoppar av utan att ta examen och klyftorna mellan minoriteter och vita elever växer. Vi följer arbetet med detta i en svart high school i Baltimore, Douglass High under ett helt läsår.
Det är mycket i dokumentären som man får ont i magen av och ljusglimtarna är få, men den är sevärd.
Den här utvärderingen publicerade vi första gången i maj 2007. Det man kan lära sig av denna utvärdering är att öppna frågor kan stängas, att följdfrågor kan ignoreras och att ambition från lärarnas sida inte alltid höjs till skyarna av eleverna.
‘”Första lektionen i första klassen. Den nyexaminerade läraren har en minut på sig – högst
– att ge ett gott intryck.”
Om den första kritiska minuten hittar jag inga goda råd (dessutom tror jag att det där är överdrivet). Men läraren och föreläsaren Magnus Nyberg Blixt ger hur som helst några andra goda råd tips till nyexaminerade lärare:
A och O är struktur, rutiner, ordning och reda. Lugn och ro i klassrummet gagnar både läraren och eleverna.
Var beredd på att bli testad. Och att elevernas dom fälls efter hur du hanterar den första – oundvikliga – konflikten.
Ligg steget före – föreställ dig situationer som ev. kan skapa konflikt och fundera över hur du förhåller dig till dem. Då är det lättare att inte hamna i situationer som urartar.
Ett gångbart tips är att lära sig elevernas namn i förväg. Då blir det mer tyngd i tillrättavisningarna. Detta eftersom det är ett konkret sätt att visa någon respekt och därigenom förvänta sig ömsesidig respekt.
Sätt gränser! Inse att arbetsuppgifterna är oändliga och behoven är omättliga, hur mycket du än satsar så är det aldrig tillräckligt.
Gör saker du mår bra av! (Det ger ork!)
Ha ett bra system för att hålla reda på dina papper – minskar stressen, spar energi och arbetstimmar!
Glöm inte bort att du är utbildad pedagog – med omsorgsansvar ja visst, men du är inte utbildad kurator eller familjerådgivare och faktiskt inte kompetent att hantera socialtjänstfrågor.
Länk till LR:s artikel om Magnus Nyberg Blixts bok »Välkommen till verkligheten. En lärarintroduktion för år 1–6« : HÄR
Boken “Överlevnadshandboken för nya lärare” av Harkort-Berge och Nilarp innehåller också en hel del goda råd om praktiska saker som pärm-system och planering, såväl som exempel på några bra lära-känna-varandra-övningar.
Så har det (nästan) omöjliga inträffat: jag har fått jobb. Som lärare.
Det är med skräckblandad förtjusning jag funderar på lektioner, på blivande kolleger, på mina kunskaper (som verkar bli mindre ju mer jag tänker på dem), på första veckan, första klassen och första året. Och alla skräckhistorier jag hört!
Den fråga som susar runt i huvudet är Men hur gör man?, men den vet jag ju att man måste ta reda på själv. Så därför undrar jag om inte ni bloggläsande lärare kan dela med er av era erfarenheter från, tja, första månaden som lärare. Rota fram dagböcker, kalendrar och gamla blogginlägg och gör en insats för en behövande kollega.
Jag har försökt, men inte lyckats, läsa Marcel Prousts “På spaning efter den tid som flytt”. Har bara kommit en bit in i boken – har läst om den berömda madeleinekakan – men sedan har jag liksom … somnat.
Men Bodil Malmsten gör att jag undrar om jag inte ska göra ett nytt försök, för hon refererar till humorn hos Proust (”hummorn” skrev jag först, och det var ju lite roligt – det kanske är ett tecken?). Jag citerar henne här nedan, men först måste jag börja att citera det hon skriver om att identifiera sig i litteraturen, det är kul det också:
Proust skriver mycket om svartsjuka. En svartsjuka som jag inte kan identifiera mig med och det är jag inte ute efter.
Läser Proust gör jag inte för att identifiera mig, behöver jag identifiera mig visar jag körkortet. Läser gör jag för att det är en njutning att läsa och jag läser bara det som det är en njutning att läsa.
Och så det om Proust, som alltså får mig att fundera på att göra ett nytt försök:
Hade jag vetat hur rolig Proust är hade jag läst honom när jag var ung och tråkig, men ingen i det litterära etablissemang som lagt beslag på Proust sa något om humorn hos Proust och jag var för lat för att ta reda på det själv.
Den humorn måste jag se om jag kan finna! Och så måste jag citera en grej till:
Folk som sitter vid TV:n tre timmar om dagen och säger att de inte har tid att läsa eller bara orkar läsa lättlästa böcker kan man bara hänvisa till Proust:
“Säg inte att ni är trött. Trötthet är den organiska yttringen av en förutfattad mening.”
Om man råkade missa dokumentären Skolan där ingen får halka efter så går den i repris ikväll på SVT2 kl. 00.35. Den handlar om svårigheterna att förverkliga Bush-administrationens No Child Left Behind-policy utan extra resurser. Från SVT:s hemsida:
