I glöggens rosa skimmer

Från och med i dag (i kväll) är jag glögglyriker och kommer så att förbli till någon gång efter nyår. En härlig tid att se fram emot!

Hela världen blir så varm, väldoftande och (som maken sa) bedövande och skönt sövande.

Har nästan helt lyckas förtränga nästa veckas 19 oplanerade lektioner (och de övriga, ännu lika oplanerade, 5 veckorna fram till jul), de 3 kilona rättningar så väl som de de 14 återstående utvecklingssamtalen.

Alkoholromantik är so not PK, men vem bryr sig? I glöggens rosa skimmer är allt OK.

Och novellen som den unga, fantastiska skribenten skrivit på elevens val glädjer än – och lika varmt som glöggen.

Den nya tiden

Ja, nu är den här. Härom dagen insåg jag att jag betalade ungefär lika mycket per månad för min gammelmobil som om jag hade haft en iPhone. Så nu har jag köpt en. iPhone.

Förhoppningsvis kommer mitt köp innebära att jag kommer att kunna blogga mer och oftare – det ser åtminstone jag fram emot!

Vi ses!

Ett modernt dygn

Man kanske skulle önska sig en till klocka.

I boken Nextopia av Micael Dahlén (en bok som stannar kvar i huvudet ett tag) beskriver han den genomsnittlige världsmedborgaren Barrys genomsnittliga dygn. Nu hittar jag inte information om hur undersökningen gått till och vilka länder som var inblandade så gå och hämta en nypa salt innan du läser vidare.

Det här gjorde Barry på ett dygn:

Sömn: 7,1 timmar
Arbete: 6,4 timmar
Skola: 2,7 timmar
Hushållsarbete: 2,9 timmar
Resor: 1,2 timmar
__________

Totalt: 20,3 timmar.

Om jag ser på mitt eget liv stämmer det här gamska bra. Öka lite här och minska lite där, bara. Men. Det kommer mera. Barry hann nämligen med det här också:

Internet: 3,6 timmar
TV: 2,5 timmar
Radio: 1,3 timmar
Dagstidningar: 0,7 timmar
Veckotidningar:0,6 timmar
Mobil, sms, IM, e-post, bloggar, mp3 etc.: 7,9 timmar
Familj: 4,5 timmar
Vänner: 1,5 timmar

Nu landar den totala siffran på 43 timmar. Barrys dygn är 43 timmar långt. Det läskiga är att det här också stämmer ganska bra med mitt eget liv. Visst ingår det en hel del multitasking, men ändå…

Till Liz: Ska du bli lärare?

Först och främst: Hej! Vad kul att du hittat hit. Nu till dina frågor:

Du skriver att du är osäker på om du ska välja läraryrket för att omgivningens syn inte är så positiv. Då tänker jag så här: Är det du som ska jobba som lärare eller omgivningen? Vad vill du själv?

Angående att läraryrket inte är en bred utbildning. Nej, det är den nog inte. Men det är å andra sidan inte biokemist eller bilmekaniker heller. Hela poängen med en utbildning är inte att man ska bli bra på allt, utan att man ska bli jättebra på något. Ser du skillnaden? Gymnasiet ger en bred utbildning, så den har du redan (gissar jag). Och lönebilden… Man skulle ju kunna tänka sig att lärarlönerna i Sverige är så låga i förhållande till resten av Europa för att staten vill försäkra sig om att det inte är några pengahungriga karriärister som söker. Lönen beror på din kompetens i kombination med vilken kommun du jobbar i. För mig spelade inte lönen någon roll. Jag ville bli lärare. Punkt slut. Men om du bara vill ha ett jobb som ger dig lön och mat på bordet så råder jag dig till att inte bli lärare. Då har du roligare i en kassa någonstans. Eller som bilmekaniker.

Novis till expert: en matris

Satt och läste om bedömningsmatriser och hittade en bra länk till Novis-expert-matrisen, som Dreyfus och Dreyfus utvecklat. Här är det en Stan Lester som bearbetat den:

Klicka på bilden för att komma till en läsbar matris.

När jag läser om hur man utvecklar skicklighet är det ju utifrån min roll som en lärare som ska skriva underlag för utvecklingssamtal. Jag vill veta hur jag kan tänka kring bedömning, men det enda jag kan tänka på när jag ser matriser är var befinner JAG mig? Plötslig sitter jag och sätter osynliga kryss i de olika rutorna i matrisen och tänker ”är jag Unlikely to be satisfactory unless closely supervised på novisnivån eller Straightforward tasks likely to be completed to an acceptable standard på avancerad novis-nivån?”

Betyg och framtid – en omöjlig ekvation?

Omslag från nextopia.info

Idag lever vi inte för nuet, utan för framtiden. I framtiden finns allt vi vill ha, det där där våra möjligheter att förbättra och förändra våra liv. Igår var du inte bättre än din senaste grej, idag är du inte bättre än din nästa grej. Det menar Micael Dahlén, professor i ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm i sin bok Nextopia. Livet, lyckan och pengarna i förväntningssamhället.

Det ligger i människans natur att hela tiden vilja ha mer och att jaga/söka lycka. För lyckliga kan vi inte bli. Eller, vi kan bli det, men lycka varar inte längre än tre månader. Efter det börjar vi jaga igen. Det vi kan bli, eller oftast är, är nöjda. Dahlén tar upp studier som visar att människan sedan 50-talet varit ganska nöjda. Ungefär 5,6-5,8 på en tiogradig skala. Detta trots att levnadsstandarden har höjts. Detta trots att tillväxten har ökat stadigt genom åren. Vi har mer pengar och mer fritid än vad människor innan oss haft.

I Förväntningssamhället, som Dahlén skriver om, rankas löften om framtiden högre än löften om idag. ”I förväntningssamhället kan vem som helst göra vad som helst, när som helst, var som helst.”

I ett blogginlägg berättar han om en intervju han precis gjort med en tidning som riktar sig till lärare. De diskuterade betyg och Dahlén delade med sig om sina åsikter om betyg:

My first concern was that grades still have to much to do with intake and storing, which are the least necessary things to know nowadays. Anything is within reach of your sticky fingers and available at a click, taking in has never been easier.

och vidare:

My second concern was that grading, in the end, is all about achieving set goals. And, as you know, I keep arguing that only very short-term set goals can really ever be productive in the warp-speed revolving world we now live in.

Felprioriteringar

Jag träffade inte mina kära med-metabolister i fredags för jag var alldeles för trött. Jag promenerade inte med min bästis i helgen för jag hade inga krafter kvar. Jag ringde och lämnade återbud till middagen med mina kära barndomsvänner i kväll för att jag var för trött och för att jag inte ville bryta upp mitt i skrivandet av omdömen.

Jag har inte mycket till liv utanför skolan just nu, och det är inte bra. Det blir man inte piggare av, precis, och det är nog en riktigt dum sak att prioritera annat före vännerna.

Men min högsta prioritet nu är att göra vad som måste göras och överleva på kuppen. Det är tur att eleverna är tillbaka nästa vecka, så det blir lite skoj.

Omdömen

Jag undrar vad elever, föräldrar och kollegor samt Skolverket skulle ge mina skriftliga omdömen för omdöme?

Behöver jag säga att när jag skriver dessa omdömen lider, svettas och att skallen knakar och fingrarna krampar?

Är det snällt att vara snäll när det handlar om betyg?

Häromveckan fick jag en mapp med betygsdokument i handen. Snart är det utvecklingssamtal och jag skulle kryssa i på en tregradig skala hur jag tycker att det går för eleverna. Alternativen var minus, noll och plus. En del lärare hade kryssat utanför fälten för att illustrera att det gick riktigt dåligt eller riktigt bra för vissa.

Medan jag funderade på hur jag tyckte att det gick för eleverna tänkte jag på Janis och hennes 100 omdömen som hon ska skriva. De papper jag skulle fylla i är ju rena semestern i jämförelse. Men samtidigt var det hela så korkat. Vad säger ett kryss i en ruta? Hur ska eleverna förstå att ett kryss i nollrutan kan betyda både ”det går bra, men jag vill se lite resultat också” och ”jag vet att du har varit sjuk, men du ligger inte efter så det är bara att köra på, jag tror på dig”?

En bekant till mig, som också är lärare, berättade att han brukar ge elever bättre omdömen än de egentligen skulle ha. Han hoppas att det ska få dem att gå på hans lektioner, eller jobba mer och bli mer motiverade. Det är å ena sidan ganska smart, för ibland måste man ju lura eleverna att de kan, eller ge dem en morot. Å andra sidan är det ju väldigt oärligt. Det finns ju andra sätt att locka fram den potential man ibland skymtar hos eleverna. Det måste väl ändå vara bättre att vara tydlig med vilka mål eleven når just nu och vad eleven behöver göra för att nå resten, eller högre.
Fast man kanske kommer längre med att vara schysst än att vara ärlig…

Också ett slags modellande …

Vem ska man tro på, tro på, tro på när / orden är, ja, mer sådär / nån annans å inte era egna?

.

.

Vad som verkligen fick mig att höja på ögonbrynet häromdagen var artikeln om riksdagsledamöterna och ”deras” motioner …

Förlåt alla de elever vi förolämpat när vi skrivit om och gjort ner kåppypejstandet och wikipediandet i skolan! Ni är ju helt klart inne på ett, visserligen tokgalet men ändå helt, rätt spår!

Tänka sig!