Skolans löpande band – en organisationsfråga

Bildsymbolik: Ur lärarperspektiv: Ölflaskorna som eleverna. Ur elevperspektiv: ölflaskorna som lektionerna.

Varför finns det inget som reglerar hur kort om tid det kan vara mellan lektionerna? Det är ibland som ett löpande band – lektion på lektion och ingen tid till eftertanke, materialanskaffning, sista minuten-planering eller toalettbesök däremellan.

Då varken läraren eller eleverna är maskiner så fungerar löpande band-principen ganska dåligt som organisationsform i skolan. Tycker i alla fall jag.

Nya läsvärda skolbloggar

För min del skriver jag numera nästan alltid om skolfrågor från perspektiv jag, jag, jag … jag längtar efter mitt  (ibland arga) mer engagerade jag som la ut texten om ”de stora frågorna” och inte bara navelskådade … Hm.

Extra roligt är det därför att möta nya bloggar som välskrivet och intressant formulerar  tankar om skolan:

Emma på Smidigast i stan – varifrån jag saxar några rader om det där med (lärar)lön för (lärar)mödan:

Ett sådant här projekt kommer att ge massor av belöningar i form av engagerade elever, mer bedömningsunderlag, en dynamisk undervisningsmiljö etc. Däremot så kommer vi inte på något sätt att få betalt för den tid vi lägger ned.

Är det då värt det? Jag vet ärligt talat inte. Jag kan inte ge upp ett projekt jag tror på så här mycket på grund av pengar, men i förlängningen är det nog den inställningen som gör att vi lärare har låga löner och hög arbetsbörda. Vi tar själva på oss merarbete för att vi vill. Många av oss gör det. Vem vill lämna skolan en fredag eftermiddag med dåligt samvete i ryggsäcken och tanken på nästa veckas rättningar snurrandes i huvudet? Vi gör vårt arbete med glädje och stolthet, och just därför gör vi också mer än vad vårt anställningskontrakt säger. (L)ärare ska ha lön för mödan – men vilken möda talar vi om, och vad är egentligen en lön?

Lärarstudenten på Sökarens skoltankar -  varifrån jag saxar några rader om varför yrkesvalet blev lärarens:

Under utbildningens gång har jag flera gånger funderat över vad jag nu anser vara orsaken till mitt yrkesval. Som det känns nu har jag valt detta yrke för att bli den lärare som jag ville möta. Jag ville ha en lärare som fick mig att känna mig kompetent och viktig snarare än duktig. En lärare som fick mig att samarbeta ännu mer med mina klasskamrater. En lärare som kunde skapa ett tillåtande och tryggt klimat där man får göra fel. Där felen är något positivt eftersom de ofta rymmer en stor läropotential. Ett klassrum där kroppen fick vara med. En skola där eleverna kände sig viktiga och fick påverka. Så att de sen gick ut skolan med tilltro till demokratin och deras möjligheter att förändra samhället. Och massor mer. En utmaning och ständig påminnelse för mig är att inte endast bli den lärare jag skulle velat ha utan en lärare som ser alla.

Mycket symptomatisk ser jag att jag saxat ur inlägg som handlar om läraryrket, trots att det egentligen är de båda  bloggarnas  inlägg om pedagogik och undervisning som egentligen fångat mig mest …  Det är nu läraryrkets villkor, och läraryrkets speciella egenskaper i jämförelse med andra yrken, som uppehåller mina tankar  och som jag inte kan släppa. Jag gissar att jag behöver få bekräftat för mig själv att jag hamnat rätt, innan jag på allvar kan höja blicken och återkomma till allt det som egentligen är det som engagerar mig, men som just nu är lite skymt. Det är jag själv som står i vägen för skogen; jag ser inte skogen skolan för trädet jag. Då är det tur att det finns skolbloggar att läsa!

Lycka till alla niondeklassare!

Lycka till på nationella proven i svenska i dag! Må nerverna vara med er, huvudet klart, skrivarhanden stadig, receptionsförmågan och språkkänslan på topp, och låt pennorna fungera och suddgummit inte sudda hål på papperet!

Värdegrund, klassrumsregler

Tips om hur man kan arbeta med värdegrundsfrågor och ordningsregler efterlyses!

På värdegrunden.se finns det lektioner och teman, men man behöver vara medlem för att ta del av det och ens skola måste alltså vara ansluten. Det finns även visst material som är fritt som exempel på vad Värdegrunden har att erbjuda, och själv tänkte jag kanske arbeta med ”frihet i skolan” i en sexa, materialet finns i pdf-format här. Många tips & länkar bjuds man också på.

Jag arbetar med ”klassrumsregler” i en klass för närvarande, och det är fantastiskt hur väl alla elever vet precis vad som gäller för att skapa ett bra arbetsklimat; hur de kan rabbla upp precis alla ingredienser som behövs för att skapa detta – men hur tomma orden ändå är, för annars borde väl arbetsklimatet vara bättre?

Regler som ingen bryr sig om på riktigt är bara tomma, dåliga regler. Det ska erkännas att jag har svårt för det där med regler, men de behövs för en fungerande social interaktion och för kunskapandet i skolan.  Men det är först när man förstår vitsen med reglerna som man kan eller vill följa dem, på riktigt. Regler för reglernas egen skull är ett dumt påhitt.Vad jag måste göra är att bättre kommunicera varför vi har regler, och tillsammans med klassen hitta ett minimum av regler vi har att förhålla oss till. Försöka kommunicera att det är ett slags smörjningsmedel för oss människor så vi kan fungera ihop utan för mycket friktion och för att lärare ska kunna undervisa så att elever lär sig, på riktigt. Att tala regler igen men denna gång med utgångspunkt  ”frihet” är nog inte så dumt.

Det enda som gnager är den där misstanken om att med det rätta lektionsinnehållet så behövs det inga lektioner om ordningsregler …

Testa alla blivande lärare?

I DN:s pappersupplaga i dag (ingen länk) står att läsa att utbildningsministern tycker att alla människor inte passar för att vara lärare, då det är ett speciellt yrke och kräver speciella färdigheter:

”Att kunna interagera med och framträda inför andra människor när man står inför en skolklass är ett exempel på en viktig egenskap. Det är inte alla som har den förmågan och den är inte heller lätt att plugga sig till”, säger Björklund.

Jag håller med om att alla inte passar till lärare, att interaktionsförmåga är viktig och att man ska kunna framträda inför en klass. Sedan kommer mina invändningar. För jag tycker Björklund förenklar igen – att kunna snacka med och framför elever är inte riktigt vad det handlar om  (vilket Björklunds ord lätt kan ge sken av att det enkelt handlar om).

Även om det stämmer att alla inte passar som lärare så tänker jag själv alltid att detta främst bottnar i individens människosyn, kunskapssyn och också samhällssyn. (Och med mina ”syner” är jag rädd att Björklund inte skulle låta mig passera ett test om det var han som utformade det …)

Jag håller med ministern om att förmågan till att interagera är en viktig egenskap, och en som man knappast kan läsa sig till. Men jag är osäker på om Björklund med interaktion menar detsamma som jag och många med mig.

Janis läslogg 2009, del 3

Att föra läslogg under 2009 gick så där, och ännu en gång måste jag rekonstruera från minnet. Årets sista läsning bör ha varit följande titlar:

52.  Fantomerna, av Klas Östergren.

Skrevs redan 1978, och var Östergrens tredje roman.  Nåja, tänker jag, då kanske det inte är så konstigt att den, i mitt tycke, inte är så bra, han var ju ännu ung och grön. Men ”Gentlemen” skrev han bara 2 år senare, så det är nog inte hela förklaringen. Ung man slickar sina sår genom att skriva – och jag läser inte ut boken, jag tröttnar på historien eller kanske berättarjaget som känns som en mycket ung man.

53.Mitt första liv, av Bodil Malmsten. (länk till Bodil Malmsten)

När en äldre, mogen kvinna ser tillbaka på sitt livs tjugo första år, och med en omisskänlig stil och med ett som alltid njutbart språk har jag inga problem längre. (Visserligen tappar jag Bodil Malmstens första liv i badkaret och måste vänta flera dagar tills jag kan återuppta läsningen med ett nytt exemplar. En heldränkt pocketbok torkar inte på många dagar, kan jag berätta.) Detta en bok att återkomma till och jag köpte en pocket, men önskar det hade varit ett inbundet exemplar – för det vet man ju hur en pocket faller isär om det är en bok som ska läsas om och om igen.

54. Storm över Frankrike, av Iréne Némirovsky (länk till Sydsvenskan)

Den här romanen om några skilda människor och familjer under tyskarnas invasion av Paris hade Monica berättat gott om i somras, och hon skrev även några rader om den. Och det är verkligen en riktigt, riktigt bra berättelse som håller mig fången från första sidan och som jag inte vill ska ta slut. När den gör det vill även jag ha mer, och förbannar det onda i människonaturen som skapade koncentrationsläger som dödade både människoliv och konstnärskap.

55. Alice i underlandet, av Lewis Carrol

Eftersom den är bioaktuell läser jag om den. Och ja, den är ju lite roande, men inte så vidare värst. Börjar även på ”Alice i spegellandet” eftersom den citeras i en vetenskaplig bok jag parallelläser under hösten, men den orkar jag faktiskt inte alls med. Men jag tänker återigen att det är ju väldigt tydligt att varje bok har sin tid och det inte behöver betyda att en bok gått ur tiden, utan att det bara inte är läsarens rätta tid att läsa just den speciella boken. Tajming är en stor sak inom litteraturen. Liksom det finns en käresta för alla så finns det en bok för varje läsare, och en läsare till varje bok. Om deras vägar möts vid rätt tillfälle, vill säga. Oj, vad jag babblar. Hugg huvudet av henne, som drottning Hjärter Dam, säkert skulle ha sagt.

56. ”Svenhammeds journaler”, av Zulmir Becevic

fängslande läsning, enligt recensenten på DN. Nu, fem-sex veckor efter att jag läst den, inser jag att inte fängslade den då mig – för jag minns inget av den. Men jag har i alla fall ett minne av att jag tyckte den var bra, så länge läsningen varade.

Tänk vad otacksamt det kan vara att vara författare; man skriver en bra bok som en läsare sedan inte minns … Men det är mer mitt problem än författarens, och antagligen mer mitt fel än författarens också. Jag borde nog plöja mindre, och ge varje bok en tid för eftertanke. Det ska bli i nästa bokliv. Fast man måste ju inte heller gilla alla böcker. Det är väl inget fel på varken boken eller läsaren för det, det bara händer sig så. Varför föredrar jag kanelbullar framför andra bullar? Bara för att jag gör det. (”Hugg huvudet av henne!”)

* * *

Jag tror det var allt för 2009. 56 böcker, det måste vara rekord! I alla fall sedan bokslukaråldern, då jag under några år bar hem fulla kassar från biblioteket.  Ett svårslaget rekord, för under våren läste jag som studerande och så att säga ” i tjänsten -  och även ett lite imponerande rekord, om jag får säga det själv, för under hösten läste jag som nybliven lärare.

Läslogg 1, 2009

Läslogg 2, 2009

Oops!

The image is one thing and the human being is another...It's very hard to live up to an image, put it that way.” /Elvis Presley

Insåg just (19,30) att jag for hem utan en tanke på morgondagen. Satte mig på bussen och tänkte inte på annat än på vad mycket snö det var där utanför fönsterrutan på bussen. Tänkte inte alls på att lektionerna rullar vidare i morgon, tänkte bara vidare på vad oerhört mycket snö det är där utanför bussen, tänkte på det ända tills jag slumrade till.

Åkte hem utan att ha detaljplanerat fredagens lektioner, och utan mitt block som är det enda som kan berätta för mig vad vi gjorde senast och vad som nu står på tur (för minnet är inget att hålla sig till, det är överfullt och helt otillförlitligt).

Det blir en spännande dag i morgon. För blocket hinner jag inte läsa förrän vid lunchtid. Om det ens hinns med då.

Go with the flow, Friday teaching! Och bli ännu en erfarenhet rikare.

Skriv om och om igen OCH fantasiövningar

Det hade ju varit fint att skriva att boken Skriv om och om igen damp in genom brevlådan. Men det gjorde den inte. Jag höll den i min hand först efter att ha tagit en omväg till ICA:s brev- och paketutlämning, efter att ha fått ett påminnelse-sms. Jaja.

Vilken kul bok att bläddra i! Varje uppslag är formgett på olika sätt och man utnyttjar bilder, färger, former och texter till det yttersta. Sånt är alltid trevligt. Den riktar sig barn och ungdomar upp till 15-årsåldern och vuxna som jobbar med barn och ungdomar upp till 15-årsåldern. Men med lite fantasi ska jag nog kunna modifiera några av övningarna så att de passar både mina elever och mig själv. Favoritövningen är denna:

Skärmdump från skrivomochomigen.com

Det står ”Skriv om skogen”. Lysande. På bokens hemsida finns utdrag ur boken och extramaterial.

Nu har jag och en kollega börjat fila på olika övningar som vi kan inleda lektionerna med. Tanken är att övningarna ska sätta igång fantasin hos eleverna. Övningarna får inte ta mer än 10-15 minuter i anspråk, och sen kan man välja om eleverna ska visa/läsa upp vad de fantiserat kring. ”Skriv om skogen” är en het kandidat.

Andra grejer:
Kom på en tjänst/applikation till mobilen som du skulle ha användning av i skolan. (Än så länge har inte majoriteten av eleverna sektPhone så de är inte så bevandrade i den världen.)
Man visar en bild på en person. Om den personen kan man hitta på allt möjligt. Eftersom jag gillar tidslinjer skulle jag öra en sådan över personens liv.
Ljuga ihop historier.
DN På stan hade förut en teckningstävling där de hade påbörjat en teckning, och sen var det upp till läsarna att skicka in färdiga bilder. Sånt kan man göra.
Stafettskrivning. En börjar och sen fortsätter någon annan.
Stafettritning. En börjar och så fortsätter någon annan.

Någon som har fler idéer? Vi funderar lite på värderingsövningar också, men de behöver förmodligen längre tid än en kvart. Sen kan man ju också diskutera huruvida det är rimligt att beordra fantasi och kreativitet. Men å andra sidan ska ju skolan också träna eleverna i att göra saker på kommando eftersom arbetslivet ofta fungerar så. Sen handlar det ju bara om 10 minuter av en lektion.

Vi är inte av med 90-talet

Har läst Lasermannen av Gellert Tamas. På bokens första sidor finns citat från recensioner, och ett av citaten säger att man läser boken som en spänningsroman, trots att man redan vet hur det slutar. I mitt fall var det helt sant. Undertiteln är ”en berättelse om Sverige”. Det kanske är sant. Men när jag läser så tänker jag också att det är en del av berättelsen om mig. Jag kommer ihåg löpsedlarna om Lasermannen. Jag växte upp i det där kalla, krisande samhället. Jag började skolan, min mamma var arbetslös och det fanns en Laserman och en [namn på ort]man som sprang omkring och förstörde. Det var mycket som var snett. Samtidigt var min låga ålder min räddning. Jag var ett barn, och eftersom jag befann mig i barnets värld kunde jag skyddas från mycket av det galna som pågick i samhället. Tur för mig.

Mina elever har inte haft lika mycket tur. De föddes under tiden som allt det där pågick. Det märks. Många har inte fått den hjälp de skulle ha behövt. Många mår inte så bra som de förtjänar. Många saknar vuxna förebilder.

Ibland tänker man att livet går vidare, och att tiderna förändras. Och visst, det gör de. Men tiderna ekar fortfarande. Resterna från krisåren under 1990-talet finns ju kvar så länge människor födda under den tiden finns kvar. Så är det med alla krisår och alla människor.

Jag undrar om mina elever vet vilket samhälle de föddes in i. (Detta gäller inte bara elever födda Sverige.) För om de visste det kanske de inte skulle vara så vilsna. Vilken tid man råkar födas i är så klart inte hela orsaken till att man blir som man blir, men det är en del av orsaken. Och är det något man letar efter när man är i den ålder så är det sitt rätta jag, så varför inte börja med deras födelseår.

Galaxer i mina braxer!

Anders Linder är tillbaka i rutan med Kapten Zoom, vilket glädjer både mig och sonen! Galaxer i mina braxer! Från tidigare serier om ”Vintergatan” ser jag att Femman är kvar bland rollerna, vilket också gör mig glad! Om du tittar in på SVT:s hemsida och scrollar ner en bit kan du lyssna till Femmans språkskola!

I den nya serien ska galaxen räddas från det onda Triumviratet, del 1 av 10 börjar i kväll klockan 19. Del 1 och 2 ligger också redan ute på SVT Play.

Ett stort hurra för Anders Linder aka Kapten Zoom och hans kulturgärning!